Krisen

Jag blev ganska knäckt. Förra söndagen, alltså för snart två veckor sedan sprang jag 12 km i Skatås. Helt enligt min hastigt ihopsatta övervinna-smärtan-i-baksida-lår-plan. Och i knappt 9 km gick det också som jag förväntat mig. Långsamt men stabilt och med en enveten men inte outhärdlig smärta i låret. Helt ok liksom.
Men sen kom mina alldeles för välbekanta höftproblem tillbaka.
Fanihelevete.
Det börjar som en irriterande känning och eskalerar till hugg långt inne i muskeln. Ibland funderar jag på om lårbenet är på väg att hoppa ur led. Det tror jag alltså inte på allvar, men det känns som att något hamnat fel.


Välbehövlig stretch i skogen.

Visst jag vet att de som tränar mycket alltid har ont någonstans. Men jag tränar ju verkligen inte så mycket. Jag tränar inte orimligt lite heller. Så sedan den där söndagen har jag krisat och funderat. Varför ska jag ens springa? Om jag gick på spinning eller crossfit eller nåt sånt skulle kroppen kanske vara toppenglad. Om jag inte springer mer än 10 km är höften mer eller mindre helt bra. Varför ska jag vilja springa så långt? Det är ju inte som att jag är varken snabb eller har en imponerande utvecklingskurva. Jag springer inte med någon annan, och har inte någon att göra besviken ifall jag bara slutade.

Grejen är ju bara att jag inte vet något annat som jag hellre skulle göra. Jag tycker ju verkligen om konditionsträning och trots alla funderingar så ger ingen träning mig samma lugn. Ingenting annat heller för den delen. Att få springa mig trött utomhus får mig att sluta tänka så himla mycket. Dessutom är det så sjukt mäktigt att springa längre än man gjort tidigare.

Jag har tagit upp sjukgymnastiken, och det har blivit några få pass (bland annat vårens första backintervaller) sedan söndagen med höften. Det finns ärligt talat inte en chans att jag slutar springa, men motivationen har fått sig en törn.
Jag sitter nu på tåget hem från Stockholm. Jag kånkade runt på mina träningskläder i två dagar, men sprang inte en meter.
Tänker att jag ska springa idag när jag kommer hem till Göteborg, men vet egentligen att jag har gjort upp för mycket planer för att hinna. Men imorgon? Långfredagen är väl en perfekt jag för en deppig tjej att springa?


Sjukgymnastik i väntan på Stockholms kollektivtrafik.