Våren och vitsipporna

I lördags vilade jag från träningen, bland annat för att jag var trött. Ja, jag hade även jordens mensvärk med illamående och allt det där (bävar SÅ för att min kropps ska pricka in en sådan dag på maratondagen), och därmed var jag fast besluten om att spring på söndagen. Om man ska få någon träning gjord kan man nämligen inte vila varje dag.
Det jag inte tänkte på var att jag skulle på stor födelsedagsfest. Den sortens fest som gör att man kan både vara trött och lite illamående dagen efter...
Det var inte någon större fara, jag var trött men efter en lugn förmiddag i soffan var det riktigt skönt att komma ut och röra på mig. Frisk luft, vilken grej! Enda sättet jag egentligen märkte av nattens fest var i benen. Att dansa i högklackat ger både träningsvärk och skavsår.

Jag har fått ihop en runda som är nästan exakt en mil. Det saknas fortfarande 200 meter som jag får försöka lägga till någonstans. Det är skönt att ha några rundor som man vet hur långa de är så att man kan skippa GPS-klockan om man vill. Ja, den som är lite vild av sig skulle kunna hävda att man kan skippa klockan trots att man inte vet hur lång rundan är, men nä, riktigt så kul ska vi inte ha.

Det är min första vår i Mölnlycke, jag flyttade ju hit i höstas. Ibland saknar jag att bo precis intill Slottsskogen som jag gjorde tidigare, men våren är faktiskt finare här. Det finns så oerhört mycket vitsippor att jag blir high on life när jag springer. Min lilla iphonekamera gör inte naturen rättvisa, men det ärså fint att jag redan nu är ledsen för att vitsipporna kommer försvinna om några veckor (men då kommer löven!).

Löpningen gick bra, jag har lite känningar på flera ställe. Hälarna, vaden och (fortfarande) baksida lår. Men det är nog ingen fara. Det är inte långt kvar till Göteborgs-Varvet och jag inser att jag som vanligt har haft en alldeles för lång startsträcka. Om jag ska ha en chans att bli bättre på varvet måste jag träna lite hårdare, lite tidigare.
Jag hade ju faktiskt en ambitiös men ganska realistisk tidsplan som jag gjorde upp i julas. Den sket sig dock är jag pajade vaden. Och låret.

Jaja, jag får träna vidare och hoppas på en go känsla när det väl blir göteborgs-varv. Förra året gick det inte snabbt, men jag minns att jag kände att jag omöjligen kunde ha sprungit snabbare. Då hade jag haft småskador och inte tränat särskilt regelbundet. I år bör det kännas lite bättre än så iallafall.