Tunga 10 km och klockfunderingar

Ouff, idag var det tungt. Oklart varför. I slutet svartnade det nästan för ögonen.

En given förklaring skulle såklart vara att jag sprang snabbare än vanligt, men det var nästan tvärtom. I slutet sprang jag förvisso på lite snabbare, försökte höja tempot eftersom det hade gått förvånansvärt långsamt.
Det är svårt det där, att lyssna på kroppen samtidigt som man tittar på klockan. Hjärnan och resten av kroppen vill inte alltid samma sak. Ibland tror jag att det är bra att tvinga sig lite. Det låter så hårt. Men ja, att utmana sig. Det låter bättre.

Jag har hittat en ny ingång till Skatås och testade en ny runda idag. Den blev inte lika lång som jag trodde, jag trodde kanske 11 km, men den var snarare 7-8 km. Därför fick jag bygga om lite i slutet, målet var att springa 10 km.

Den där ingången till Skatås kommer komma väl tillpass när jag ska springa längre rundor och vill minimera asfalten men maximera kilometrarna. Jag kan springa genom skogen jag har in på knuten och via pyttelite asfalt komma in till spåren i Skatås, till skillnad mot att springa genom industriområden för att komma till samma spår.

Det var blött, geggigt och stora pölar på de första stigarna jag sprang på. Det regnade ju konstant hela dagen igår så det var inte så konstigt. Det var inte heller så konstigt att det inte gick särskilt snabbt eller smidigt på de hala stigarna. Men när jag kom ut på torrare partier märkte jag att flåset verkligen inte hängde med. Benen var pigga och glada, men jag jag var helt död ändå.
Jag mötte en kille som hade ett lätt och snabbt steg, och jag liksom såg mig själv utifrån där jag hasade mig fram. Haha. Jaja, man är inte alltid på topp. 

Det var fint och soligt, och i slutet försökte jag som sagt höja tempot och hålla det.
Det gick sådär.
Efter 8 km ville jag bara lägga mig ner.
Jag fortsatte springa, men lite långsammare, och först när jag var hemma vid min port satte jag mig ner. Fick pausa i trappan upp till lägenheten för att hela världen snurrade och satte mig tillslut på balkongen med benen i högläge och drack vatten. 

Jag tog igen mig rätt snabbt, drack lite återhämtningsdryck, och i efterhand är jag nöjd med att jag pallade och höll ut.

Jag har dock kollat närmare på hur min GPS-klocka mäter ut springrundan. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till mobilens GPS och hyllat min Garmin. På mina senaste rundor har jag tyckt att jag får springa så långt för att få ihop man kilometrar. Inga jättediffar, men ändå en känsla. Efter dagens tur tycker jag inte att klockan håller måttet. Den liksom genar och skippar vissa bitar. Det skulle säkert funka bra på rakare turer, men på mina kringelikrokar i skogen hänger klockan inte med. Kanske ska jag omvärdera mobilen? Jag har ju tänkt köpa en ny värstingklocka (Garmin 620) men då vill jag ju att den ska hänga med oavsett var jag springer. 

Uppdatering: När jag tittar på min runda i Garmins nya version ser grafiken mycket bättre ut. Jag är fortfarande skeptisk, men inte lika mycket...