Snömodden och maratonpodden

Det blåste lite idag. Kan man säga. Över älvsborgsbron fick jag luta mig mot sidvåden och parera när det kom oväntade kastvindar från diverse håll.

Tog en behövlig paus och tog en bild för att illustrera eländet samt en sedvanlig utsiktsbild. Sedan fick jag springa vidare. Work is awaiting.

Jag har lyssnat på den nya podden Maratonpodden som Svd och journalisten Petra Månström gör. Hon skriver ju även maratonbloggen på svd:s sajt. Jag tycker att det delvis är en jättebra podd, delvis not so jättebra. Jag skulle verkligen kunna prata länge om detta. Men jag ska hålla det superkort. Typ.

Än så länge har det gjorts två avsnitt, första med Malin Ewerlöf, andra med Markus Torgeby. Jag lyssande på Torgeby först pga gillar honom.
Först och främst är det fantastiskt skönt att lyssna på en (ny) podd med bra ljud. Halleluja. Jag må vara nördig, men det kan verkligen driva mig till vansinne när ljudkvaliteten är dålig.

Det är kul med en podd som ritkar in sig på långdistansare och Markus Torgeby är ju en fantastisk intervjuperson. Han är kul och öppenhjärtig, har tajming och ett varierat språk.

Det jag tyckte bäst om i båda avsnitten är när de berättar om varför och hur de springer. Anekdoter och motivation. Dessutom gillar jag att få lära känna personerna mer. Det skulle gärna få vara ännu mer djupintervju med sporttouch.
Det jag inte gillar är kropps- och utseendefrågorna. Man kan absolut prata om fåfänga, utseende och kroppsnojor, men det blir för värderande i podden.
Alltså mindre dejtsnack med Malin, mindre "du är ju snygg"-snack med Markus, färre värderande formuleringar om kroppstyper ("måste man se ut som en räka eller får man ha lite muskler?"). Att det dessutom i avsnittet med Malin pratas om att man tydligen inte kan äta vegetariskt när man tränar för då får man helt enkelt inte i sig tillräckligt med mat gör mig så TRÖTT att jag grymtade och frustade högt för mig själv när jag sprang i snömodden.
Hur de hanterar sponsorerna gillar jag inte heller.

Jag har alltså vissa mycket tydliga problem med podden, men i stort är det en kul och intressant lyssning. Speciellt på Torgebyavsnittet. Väldigt öppenhjärtigt om hans unga mamma som fick MS, om prestationsångest, konstiga tränare osv.

Slut på poddprat!
Efter min arbetsdag skulle jag springa hem och jag förvandlades till Sporty spice (fast i svettiga kläder).

Jag tog den här bilden på snön, isen och de konstiga grejerna i vattnet. Sedan dog mobilen. När jag drog ur mina små hörlurar blev det kallt. Kan små in-ear-hörlurar verkligen värma? Jag riktigt kände hur det fläktade i hörselgångarna.

Sen kom jag hem och smorde min vinterfnasiga och sönderduschade hy med olja från en malen nöt som min kompis importerat från indonesien. Något som luktar så konstigt bara måste funka. Tog lite i håret också. Skadar nog inte. 

Den som lever får se.

Snö baby!

Äntligen snö! Det gäller att passa på att njuta, för om fem minuter töar det igen. Fem minuter efter det fryser det på och hela Göteborg blir en enda lång isgata. Mmm.

Men i morse var det fluffigt och kallt. Funderade dock på om det skulle vara lite överkurs att snöra på mig inov8-arna de extremt mönstrade sulorna. Det är trots allt bara trottoarer och asfalt som leder vägen till mitt jobb. Men skit samma tänkte jag och tog på mig dem ändå.

Det visade sig vara ganska moddigt så skovalet funkade fint och de tuggade sig fram genom snön. Det hade varit döden att springa med ett par sommarskor. Oftast tycker jag inte att det är hela världen. Man ska inte låsa sig vid att man inte har "rätt" grejer. Jag äger till exempel inga vintertajts, men jag överlever mina rundor ändå. Men visst är det skönt med ett par skor som greppar.
Det var isigt här och där, men broddarna tar jag bara fram i extremfall.

Älvsborgsbron var slirig. Inte så välplogat. Men utsikten gör mig alltid glad.

Vanligtvis tycker jag att det är förvånansvärt tråkigt att springa i Eriksberg. Det borde rimligtvis vara  härligt och göteborgsromantiskt att springa längs med hamninloppet - men icke. Idag var dock det mesta mental njutning. Snön rundar alla kanter och lyser upp den här evighetsvintern.

Jag har inget emot kyla, men mörkret! Det är knäckande att aldrig vara ledig när solen är uppe. Och alla jobbtimmar sitter jag inne och knappar på min dator på mitt kontor. Men snart, snart är solen åtminstone upp när jag springer till jobbet! Då kan jag ju åtnjuta flera minuters solljus.

Här var jag framme. Varm, go och fortfarande sömnsvullen.

Jag testade min nya ryggsäck, passande nog också från inov-8 :) Väldigt tunn och med bra snören som man kan dra åt så att sakerna inte hoppar runt störigt mycket. Snygg är den också. Allt måste inte vara neonrosa.
Tyvärr är den nog för stor för mig, trots att det är den minsta storleken. Jag är ändå 170 cm, men min rygg är liksom inte lång nog och min midja är för högt upp.
Nu när det är vinter och jag har mycket kläder (och ganska mycket packning) funkar den bra, men jag skulle nog behöva en ännu mindre storlek till sommaren när man har mer bar hud och lättare får skavsår.

7 km snölöp dit, sedan blev det 7 km till för att komma hem. Men då var det som sagt mörkt ute igen. Tog en bild på Göhteborg (dvs båten).
Vet inte vad temperaturen var, men det kände som att snön hade smält lite. Snömodden var bara hal. Kramsnö är betydligt lättare att springa i.
Jag längtar till imorgon. Då ska jag slira runt i snön igen!

Trailmarathon och nostalgitripp i skogen

Senast jag skrev klagade jag på mina trötta ben och min trötta kropp. Precis efter det fick jag märkligt ont i knävecken. Det gjorde mer och mer ont trots att jag bara promenerade till affären. Hittade inget rimligt svar på internetz, så jag hängav mig åt vila och voltaren. Detta kom dock ganska lägligt för de senaste två veckorna har inneburit ett evigt partyplanerande och tårtbakande pga jag har firat min 30-årsdag vid utspridda tillfällen.

Men nu är det slut på sötebrödsdagarna. tårtan är uppäten och voltarenen är slut.
Imorse gick jag upp i ottan. Mattias hade gått upp ännu tidigare. Han skulle springa Sandsjöbacka trail marathon och behövde vara vid starten kl 07.00. Jag agerade chaufför.
07.30 gick starten, han stack iväg med sin gula jacka i täten och innan han skulle mötas i mål tänkte jag springa i mina gamla kvarter.

Eftersom det var kolmörkt fram till 08.30 åkte jag hem till min syster och drack morgonkaffe, men efter ett tag gav jag mig iväg till Bunketorp i Lindome. Där har jag inte varit sedan min senaste friluftsdag i högstadiet. Eller kanske någon gång efter, men åtminstone inte de senaste 10 åren.

Kall var det. -8 stod det i bilen. Huvud: Dubbla buffar. Överkropp: underställ, tshirt, vindjacka och vantar. Underkropp: underställ och vanliga tajts. Fötter: Vanliga springstrumpor och Nike Zoom Wildhorse.

Eftersom jag druckit kaffe lite för länge hade jag inte så mycket tid innan jag skulle möta upp marathonlöparn. Jag tog 6,5-slingan.

Vad kuperat det var! Det mindes jag inte. Upp och ner hela tiden. inte många platta meter. Just den här backen minns jag med fasa från min barndom. Pappa kallade den för dynamitbacken och det var den värsta backen jag visste.
Nu var den ärligt talat inte så himla farlig. Jag överlevde.

Det var snöigt och fint. Jag mötte några stycken och det var trevlig stämning, (nästan) alla hejade. En började konversera med mig, men sådant hinns tyvärr inte med.

Jag hade gärna haft mina inov8 xtalon på mig idag. De är fantastiska i snön. Nike Zoom wildhorse fungerade iofs väldigt bra, framförallt på de delar där snön var hårt packad.
Jag hoppas på mer snö så att jag får använda inov8-arna snart igen.

Mina 6500 meter gick snabbt. Oklart om jag var snabb, men det var väldigt kul att springa där och jag hade gärna sprungit längre. Det var som sagt backigt. Min känsla är att första halvan gick stadigt uppåt, medan andra halvan sluttade mer nedåt. Otroligt skönt att få komma ut och röra på mig igen. Perfekt väder. Buffarna och vantarna fick ligga i fickan på magen efter några km.

Direkt in i bilen och sju tusen felkörningar senare hittade jag fram till idrottsplatsen där målgången av Sandsjöbacka trail marathon var. Det var väldigt kallt, och bortsett från att det verkar vara mer regel än undantag att man springer fel så rycker det lite, lite i loppnerven.
Lite kul verkar det ju ändå.

Trötta ben på en trött kropp

Om jag inte vill springa både till och från jobbet krävs det planering. Planerar jag inte har jag inte heller någon ytterjacka på jobbet och då är det 99,9 procent av gångerna lättare/bättre/skönare att springa hem också.

Men den här veckan planerade jag. Tänk vad lite lättja kan driva en till...

Tog lånecykeln till jobbet, hade med mig springutrustningen i löparryggsäcken.
Efter jobbet svidade jag om, lämnade mina ytterkläder och skor på jobbet och sprang hem. Tyvärr hade jag bara packat ner en vante. Men eftersom det var minus ute passade cykelvantarna (lovika) bra.

Det gick tyvärr makalöst segt. Benen var trött på det där nästan sjuka sättet. Jag känner mig inte sjuk, men var helt orkeslös. Helt. När jag sprang förbi hållplatsen kollade jag tom när båten hem gick. Det skulle dock dröja en dryg kvart och nä, då kommer jag att förfrysa och det är det inte värt.

Så småning om, helt utan extrasvängar eller bousrundor, kom jag hem.


Morgonen efter, det vill säga imorse, var det dags att springa igen. Eftersom jag har tvättid imorgon fick jag dra på mig samma (vinter)strumpor. Fräscht.

På med lovikavantarna igen och iväg.

Benen var nästan lika sega idag. Suck. Ska det vara såhär? Första gången jag sprang göteborgsvarvet gick älvsborgsbron som en dans. Inte så mycket dans idag. Foten känns helt ok, men denna trötthet? Det kommer inte springas några marathon med de här klumparna till ben.
Vill reklamera.
Men satsar istället på vila.

Det kommer nog bli en del vila veckan ut. Mycket ska hända i helgen. Just därför hade jag inte velat vila nu, men jag kan ju inte känna mig såhär trött. Fick dessutom märkligt ont i baksidan av knävecket som känns så fort jag rör på mig.

Så nu hoppas jag att det inte kommer någon snö för då kommer jag verkligen vilja springa i alla fall. Saknar oväntat mycket att få knarra fram på ett tjockt lager snö.

Den smärtande foten gör oefterlängtad comeback

Det gör ont i min fot. Precis på samma sätt som det gjorde ont i min fot förra våren. Inget akut, och precis som då tänker jag "konstigt, jag verkar vara stel". Jag fortsätter springa, precis som då. Men förra året gick det till slut för långt, den molande smärtan som kom när jag sprang långt kom så småning om tillbaka som väldigt smärtsam smärta redan vid första löpsteget. Då fick jag pina mig igenom mina egna friskisuppvärmningar där jag springer några varv i en gympahall.

Jag har ingen aning om vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Det är inte för mig logiskt vilken muskel som behöver tränas. Men jag vet att det blir värre när jag springer. Buhu.

Tänkte vara en duktig löpare som inte gör samma fel två gånger. Hur det nu ska gå till. Asfalt känns inte optimalt, så om det bara kom en massa snö skulle det lösa ett stort problem för mig. Men då måste det komma så mycket att trottoarerna inte skottas ner till barmark.

På grund av denna fot blev det inget långpass idag. Inget pass alls faktiskt. Jag behöver komma på ett sätt som gör att jag kan springa i skogen i Skatås. Men det ligger ju så långt bort. Min cykel är stulen, jag har ingen bil och det tar mig minst 45 minuter att ta mig dit med kollektivtrafik. Funderar på att gå med i en skatåsbaserad löparklubb enbart för att få någonstans att göra av ombyteskläder och få duschmöjligheter. Om jag hade det skulle det blir lite smidigare att springa där iallafall.

Kvällen har istället för springning ägnats åt försök till huvudståenden.
Et voila!

Nostalgitripp

Vissa dagar behöver jag inte springa. Såklart. Men jag tycker det är lätt att fastna i tanken att springa är normalt, vila är dåligt. Istället för att tycka att jag är grym som tränar ligger fokuset snarare på att jag är slapp när jag inte tränar.

Idag var dock en dag när jag var helt inställd på att inte springa. När eftermiddagen hade gått kliadedet för mycket i benen och jag gick ut, utan varken koll på området eller någon gpsklocka.

Jag vet verkligen inte hur långt det blev. Det tog typ 40 minuter, men det var kolmörkt och gick troligtvis rätt sakta. 

Sprang förbi mitt gamla gymnasium. Har knappt varit där överhuvudtaget sedan studenten och jag fick flash backs av lastbilsflak och folksamlingar. 

Därborta ligger det. 

Den blå timman

Det är fruktansvärt svårt att komma upp på morgonen. Snoozandet tar över mig. Imorse kom jag iväg lite för sent, hade lite bråttom och sprang på så snabbt min komakropp orkade. Inte dösnabbt alltså.

Men det var ovanlig fint väder (inte gbg-regn på tvären). Älvsborgsbron var värd ett kort fotostopp. 

När jag pluggade film åktes det ut till Öland (inte från Göteborg, men från Kalmar) fruktansvärt tidigt för att filma i sådanthär morgonljus. Timmen när allt är blått. 

Snabbt snabbt. Glittertajtsen svishade fram över Hisingen.

Väl framme var jag duktig och drack vatten. Om jag inte dricker direkt försvinner törsten helt och hållet, men ersätts istället av en molande huvudvärk. 

Ändå glömmer jag nästan jämt av att dricka. 

Nu blir det helg. Det borde innebära långpass. Nåt blir det ju. (Kanske maratonkollande på netflix?)

Livspremiär för tusingar

Intervaller är okänd mark för mig. Jag är helt övertygad om att min löpning skulle må bra av att jag köttade intervaller lite då och då. Jag behöver ta ut mig mer, inte mysspringa hela tiden. Jag har snudd på samma tempo när jag springer tävling som när jag springer ett helt vanligt träningspass. Så idag: premiär för tusingarna.

Springa 1000 meter, gåvila en minut. 

Vädret var bedrövligt. För att muntra upp mig själv tog jag helt logiskt på mig mina nya, supertunna sommarskor. 

Efter att jag tagit två steg utanför porten kände jag hur det läckte in. Men skit samma. 

Jag hade blivit instruerad att dela upp mina 8 intervaller på två. Det vill säga 4 åt ena hållet, och 4 stycken tillbaka igen. 

Sagt och gjort. Jag hade tänkt springa väster ut, men oplanerat nog sprang jag söder ut istället. Lika bra. Det var platt och folktomt på gångvägen ner mot Frölunda/Askim.

1 km kan vara fruktansvärt långt. Framför allt i rak motvind och med det nästan nollgradiga regnet piskade som arga små isbitar i ansiktet. Jag försökte hålla en jämn men ändå ambitiös fart, en kombination av att inte fega men ändå orka. Det är ju onekligen en tunn linje där emellan.

Jag tycker att det gick bra! Jag klappade inte ihop, jag kämpade på och sprang frustande för mig själv.  Jag höll precis under 5-fart och javisst, jag skulle gärna vara snabbare - men det är ju det jag jobbar på :)

Väl hemma fick min stela stackars julkropp en ordentlig stretch. Jag tänker ju att jag är vig, men man blir visst stelare om man inte jobbar på det.

15 km söndag

Min gps-klocka är inte den piggaste klockan i världen. Den måste vara nyladdad för att ha en chans att hitta satelliterna trots att jag villig laddar den i tid och otid tar den en GOD stund på sig att vakna till liv och hitta rätt. Så när jag gick ut och det var sådär ruggigt och kyligt gav jag snabbt upp. Jag krånglade av mig klockan, la den på marken och gick själv in i svalen igen.
Och så stod jag där och frös istället.

När klockan väl piggnat till tog vi fart mot stan och lämnade Mölnlycke bakom oss. Jag har bara sprungit sträckan en gång innan och då åt andra hållet. Det var oerhört backigt. Den här gången fick jag en vinnarkänsla jättetidigt (läs alldeles för tidigt) eftersom backarna böljade lätt nedåt hela tiden. Åtminstone de första kilometrarna. Då tänkte jag att det skulle fortsätta så.

Här är några hästar som stod väldigt stilla.

Snart började backarna bölja uppför igen och jag kände mig lite dum som inbillat mig motsatsen. Det är framförallt mellan Stensjön och Sahlgrenska via Mölndal i mitten (6 km?) som det blir tungt. Från stensjön är det bara nedförsbacke till Mölndal, och därefter är det bara uppförsbacke till Sahlgrenska. Jag är inte gjord för så långa (uppförs-)backar. Jag tycker att det är svårt att få till nån vettig rytm och fart när jag ska ta mig uppför så länge. Noll teknik, noll muskler och en kondition som rosslar med sin frånvaro. 

 

Men jag antar att det är ett tecken på att jag borde springa i backar oftare än jag gör.

Efter en liten inplanerad, omväg kom jag efter 15 km hem. Ställde mig i pölen som aldrig försvinner och få bort den värsta geggan från skorna.

Under tiden jag sprang längtade jag hem så att jag skulle få göra lite sjukgymnastik. Den längtan gick över kan man säga. Istället åt jag allt jag kom över och kollade på längdskidåkning på tv.
Lagom ansträngande.

Årskrönikan från mitt första maratonår

För ett år sedan sa jag att jag skulle springa ett maraton under 2013. Helt sjukt. Men just där och då, stärkt av avståndet i tid och lyckligt ovetande om vad det faktiskt innebär att springa 42 km, kändes det helt klart genomförbart. Och jag hade ju rätt.
Det låter överdrivet - och vittnar kanske egentligen mer om hur mitt liv är i övrigt - men att klara av Amsterdam maraton är något av det absolut bästa jag varit med om. Det var bedrövligt jobbigt, riktigt överjävligt, I kid you not, men jag har aldrig känt mig så grym(!!!!). Ja, först var det någon dimmig timma av pur ynklighet, men när livskraften kom åter har det bara varit en lång självförtroendeboost.
Såklart vill jag springa ett maraton igen, dock med en liten risk för att paja den här känslan. Nästa gång har jag ju något att jämföra med…

Jag har en massa bilder från året, mestadels suddiga skogsbilder och svettiga selfies, det är inte mer än rimligt att jag går igenom de senaste 12 månaderna - en resumé från mitt första maratonår. varning för långt och tjötigt inlägg.

JANUARI
Januari var både bra och dålig, men dum är kanske ett bättre ord. Två dagar efter nyårslöftet gick jag ut på mitt livs då längsta löprunda. Lika bra att smida medan motivationsjärnet var varm tänkte jag, men det hade varit bättre om jag smidig järnet lite lagom. 23 km på asfalt, det gick och det gick till och med bra - bortsett från den känning jag hade i knät. Känningen blomstrade dagarna efter och blev avsevärt värre när jag försökte jogga lite.
Vila väntade.
Men se så nöjd och trött jag var  när jag kom hem från hybrispasset.

FEBRUARI
Vintern 2013 var lång och hal. Smärtan i min fot tycktes aldrig riktigt gå över. Jag sprang ändå, dels min nya grymma reflexväst och i dubbelbuffen (en buff över hakan och en över huvudet) - perfekt i isande minusgrader.

MARS
Mars kom och jag kombinerade nytta med nöje - som att springa till systembolaget. Desutom hydrerade jag med vin efter intervaller. Obs, det hände en gång. Uppmuntrande dock i det blötblåsiga vårvädret.

APRIL
Under våren sviktade motivationen. Jag var arbetslös ett bra tag och den ena mesiga skadan avlöste den andra. Framförallt var det knät som aldrig ville ge sig, jag hade ont i benhinnorna och jag överansträngde min fot. Jag trodde att jag vara var stel, det kändes lite som träningsvärk under flera veckor. Så småning om gjorde det ont på riktigt och då var det för sent. Jag kan än idag få ont på samma ställe i foten, men nu försöker jag lyssna lite tidigare än jag gjorde i våras.

Jag muntrade upp mig att köpa nya skor för min a-kassa. Five fingersarna skulle jag komma att bryta mina tår i och mizunoskorna skulle jag komma att springa maratonet i. Men det visste jag inte då utan hade dåligt samvete för att jag köpte skor istället för mat för mina pengar…

MAJ
Eftersom träningen blivit lidande hela våren så blev det inget göteborgsvarv för mig trots att jag ar anmäld. Det ar skittrist att bestämma mig för att inte springa, men det var klokt. Loppet hade gått dåligt, jag hade fått ont och sedan hade jag blivit deppig över att loppet gått dålig och att jag fått ont.

Istället testade jag min obefintliga form i Säffle stadslopp. Det var kanonkul! Först en roadtrip, sedan ett lopp med trappor i banan och sedan ett dopp i Värnen i brist på dusch.

JUNI
I juni anmälde jag mig äntligen till Amsterdam maraton! Nu var det på riktigt och skräcken visade sig vara en riktigt bra motivator. Jag sprang i svenska skogar och på grekiska vägar.
Med hjälp av Mattias gjorde jag (eller rättare sagt, han gjorde) ett träningsschema åt mig. Det var väldigt löst, men det fanns en plan för hur mycket jag skulle stegra mina långpass och min veckomängd med. Det var perfekt för mig.

Jag följde det och det kändes grymt att märka att taktiken sknda långsamt faktiskt funkade.

Svensk skog.

Grekisk hetta.

JULI
I juli började jag komma upp i lite längre sträckor och benen höll. Jag sprang 18-kilometarn i Skatås, kuperad och lerig, och lärde mig att jag kanske ska ha med mig en skvätt vätska på mina pass i solen. Jag köpte nya träningskläder och livet lekte.
Ett tag.

I mitten av juli sprang jag ett kort pass i Änggårdsbergen i mina five fingers. På vägen hem missade jag att det låg en stor sten mitt i nedförsbacken och jag sparkade in foten i den. Efter det pekade lilltån och ringtån på vänster fot åt fel håll. Gråtande försökte jag ta mig mina 2 km hemåt men det gjorde något fruktansvärt ont. Jag är så otroligt tacksam för den taxichaufför som jag hittade halvvägs och som var snäll nog att skjutsa hem mig. Gratis dessutom. Tack tack tack!

Det här var årets nederlag. Vissa som bryter tårna verkar vara på fötterna efter bara 2 veckor. Så var det inte för mig. Jag kunde ju inte ens gå eller ha på mig något annat än flipflop under åtminstone en månad och fick vänta 7 veckor innan det blev aktuellt med några meters löpning. Fan va ledsen jag var över det här. Idag mår tårna bra, men lilltån har fått en ny form efter äventyret.


AUGUSTI
I augusti räknade jag kvinnor och män på bild i Göteborgsvarvets reklamtidning Aktiv träning och fördelningen var pinsamt ojämn. Med tanke på vilken växande grupp som vi springande kvinnor är, framförallt på varvet där det självklart finns tydliga siffror på vilken stor - och växande - andel vi utgör.

Sedan var det någon som snodde mina träningskläder ur tvättstugan. Allt från en gammal sportbh till nya kompressionstajts tog de. Men de ”vanliga” kläderna lämnade de kvar. Fortfarande lika konstigt.
I augusti testade jag även att springa igen (därav hålla-tummarna-posen på bilden). Det gick! Det var längesedan 6 km gjorde mig så glad.

SEPTEMBER
September kom och jag ökade på mina pass. Tårna hade läkt bra och just de skulle inte bli något problem på maratonet. Frågan var bara om min kropp skulle palla. Jag försökte träna ikapp utan att förhäxa mig. Svårt svårt. Jag fick med mina kompisar på mitt första 20 km-pass (årets roligaste pass!), jag sprang i minusgrader,  jag sprang till havet, jag sprang när jag var på konferens och allra mest transportsprang jag till jobbet.

OKTOBER
Oktober kom och sista rycket med träningen. Jag sprang aldrig mer än 23 km, jag hann inte komma upp i längre sträckor än så. Det märktes på maratonet kan man lugnt säga. Vid 21 km var jag stursk, vid 24 km ville jag lägga mig ner och dö. Kan ej vara en tillfällighet. Till nästa lopp ska jag helt klart ha fler långa långapass i benen.

Jag blev även lite omotiverad i oktober, det kändes hopplöst och för sent att kunna påverka formen. Men allt det där glömde jag av när jag kom till Amsterdam. 42 km på 4,12.

Jag hade en oväntat stor och dedikerad hejaklack hemma i Sverige som följde mig via loppets app. Åh, jag blir alldeles rörd bara jag tänker på det. Puss på er kompisar!

NOVEMBER & DECEMBER
Årets sista månader har varit lugnare på träningsfronten. Kroppen blev ju inte direkt glad av att springa maraton så jag vilade från löpningen ett tag. Nu när jag kommit igång igen har det främst blivit transportjogg och lite trivselspringande. Att springa till jobbet är inte alltid superkul, men ett väldigt smidigt sätt att få ihop kilometrar.
Men nu börjar det bli dags för en ny träningsplan. Och ett nytt lopp!