Intervaller är okänd mark för mig. Jag är helt övertygad om att min löpning skulle må bra av att jag köttade intervaller lite då och då. Jag behöver ta ut mig mer, inte mysspringa hela tiden. Jag har snudd på samma tempo när jag springer tävling som när jag springer ett helt vanligt träningspass. Så idag: premiär för tusingarna.
Springa 1000 meter, gåvila en minut.
Vädret var bedrövligt. För att muntra upp mig själv tog jag helt logiskt på mig mina nya, supertunna sommarskor.
Efter att jag tagit två steg utanför porten kände jag hur det läckte in. Men skit samma.
Jag hade blivit instruerad att dela upp mina 8 intervaller på två. Det vill säga 4 åt ena hållet, och 4 stycken tillbaka igen.
Sagt och gjort. Jag hade tänkt springa väster ut, men oplanerat nog sprang jag söder ut istället. Lika bra. Det var platt och folktomt på gångvägen ner mot Frölunda/Askim.
1 km kan vara fruktansvärt långt. Framför allt i rak motvind och med det nästan nollgradiga regnet piskade som arga små isbitar i ansiktet. Jag försökte hålla en jämn men ändå ambitiös fart, en kombination av att inte fega men ändå orka. Det är ju onekligen en tunn linje där emellan.
Jag tycker att det gick bra! Jag klappade inte ihop, jag kämpade på och sprang frustande för mig själv. Jag höll precis under 5-fart och javisst, jag skulle gärna vara snabbare - men det är ju det jag jobbar på :)
Väl hemma fick min stela stackars julkropp en ordentlig stretch. Jag tänker ju att jag är vig, men man blir visst stelare om man inte jobbar på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar