Fixa springformen

Det vankas ju en nyårsafton och jag är dessertansvarig. Tyvärr är min springform inte tät, så jag fick springa till min kompis som ska ha festen och låna hennes. Så det blev 15 km för att fixa springformen.

Skorna fick en ny chans idag. Har väl egentligen tänkt ha dem på geggigare rundor, inte på asfalt som var dagens underlag, men så mycket av en konnässör är jag ju inte.

På hisingen finns både lyftkranar och broar.

Drygt halvvägs var jag framme hos min kompis HD. Vi pratade nyårsplaner och allmänt strunt betydligt längre än planerat. Sedan gick vi över till att kolla in hennes nya löparprylar. Som dessa raffiga vantarna från Nike tex.

Jag packade ner springformen i ryggsäcken och sprang hemåt. Den där pausen hade kickat igång min hunger och herregud vad jag längtade hem till min väldigt försenade frukost.

Väl hemma stretchade vi, formen och jag.

15 km är inte fruktansvärt långt, men likväl blir jag halvt däckad efteråt. Inte så att jag somnar, men tillräckligt för att jag bara ska vilja ligga ner och inte göra någonting alls. Jag behöver komma på något sätt att piggna till efter ett pass. Det här funkar ju inte till vardags. Men på en klämdag som jag kompat ut är det väl inte hela världen.

Nu har jag fyllt springformen med en nybakad tårta. Imorgon ska jag fylla min egen form med den samma. Och bubbel.

Ett dåligt pass

Jag mådde konstigt hela dagen, var otroligt trött och slumrade bort timma efter timma på soffan. Jag ville ändå testa mina nya skor, ett par nike zoom med en sula som gjord för sliriga stigar i skogen.

När jag väl släpat mig ut var det ganska mörkt, men det var först när jag var framme vid skogsbrynet vid änggårdsbergen som  jag insåg hur o-upplyst det var där i skogen. Jag gav mig in ändå och tänkte att ögonen vänjer sig. Jag mådde fortfarande rätt dåligt och orkade ändå inte tänka ut en alternativ runda för mig och mina skor.

Tyvärr var det inte bara mörkt, det var även lerigt, geggigt och halt. Det tog bara  100 meter innan jag ramlade både oväntat och handlöst.

Suck.

Jag ramlade bara en liten bit  ifrån det ställe där jag bröt mina tår för ett halvår sedan. Då hade jag ingen mobil med mig. Det hade jag inte den här gången och något ska man väl lära sig med tiden? Så jag vände.

Jag var helt ur form, svettades som ett djur och fantiserade om att springa in i en lyktstolpe bara för att får bli lika knockad som jag kände mig.

All denna action på drygt 4 km.

Men men, det går inte bra jämt. Uppenbarligen.

De nya skorna: 

Ska det va så ska det va

Efter några morgontimmar i soffan där jag åt choklad och tittade på ett program på Kunskapskanalen om McDonalds, läsk och urartad fetma gick jag ut och sprang. 15 km i fridfullt julväder (som mer liknar tidig vår).

Jag har flera kompisar som ska springa lopp nästa år vilket jag tycker är skitkul, men det ger mig också en spark i baken - om än mest mentalt änså länge. Om jag inte vill bli omsprungen får jag styrsla mig och träningen framöver.

Jag har dessutom börjat snegla på Sthlm marathon, men jag vet inte om jag orkar mentalt. Det känns så stressigt. Men det är kul med ett mål.

Jag invigde en julklapp, min nya jacka. Blev riktigt färgglatt i det gråa vädret.

Sprang under älvsborgsbron för en gång skull. Oftast springer jag ju över den och till Hisingen. Idag höll jag mig på fastlandet och kryssade bort mot Långedrag.

Hamnen tar aldrig slut. Sträcker sig troligtvis halvvägs till Danmark. 

Här försökte jag ta en bild på mig själv. Glömde dock vända kameran. Därav bild på hus.

Det var väldigt mycket lugnare väder idag och rundan var riktigt trevlig. Blev oerhört trött på slutet. Så blir det alltid. Så fort jag får vittring på mitt hem vill kroppen inte vara med mer.

Idag blev det extra jobbigt för den stackars lekamen för jag ville få ihop mina 15 km den och fick snällt kuta vidare 1800 meter till när jag väl kommit hem.

Har jag bestämt mig för 15 så ska det bli 15 och då sicksackar jag bland gatorna tills klockan visar 15. Det är inte mer med det. 

Over and out!

Jultradition

Det har blivit lite av en tradition. I och för sig en ganska ny tradition, men än dock. Jag brukar inleda julafton med en springrunda. Det började för tre år sedan när snön låg gnistrande och solen strålande. Året efter var det väl inte lika fantastiskt väder, men det är rätt skönt att få lufta benen innan man ska sätta sig ner och äta sig till total paltkoma. I år var vädret vidrigt, men men - vad ska man göra? Tradition är tradition.

Vid halv tio gick jag ut. Regnet strilade och blåsten piskade. Mmmm. Varmt var det iallafall. 6 plusgrader. Snudd på tshirtväder ju.

Det var minst sagt lugnt i Slottsskogen. Några tappra hundägare var ute och gick, men även ett gäng gubbar med tomteluvor. Jag ångrade mig nästan att jag inte hade tagit på mig mina röda tajts och min röda jacka. Jag är ju dock mer för den anonyma stilen när jag springer. Krigar för mig själv osv.

Jag sprang upp till Änggårdsbergen. Det känns alltid som att man plötsligt kommer ifrån stan när man är där. Den känslan finns inte alls i Slottsskogen, men i Änggården kan man nästan glömma att man är mitt i Göteborg.

Idag var det dock fruktansvärt blött. Sjöar täckte stigarna (med omnejd). I början ansträngde jag mig för att undvika fotbad, men efter en tag orkar man ju inte längre. Vid vissa tillfällen har jag behövt stanna och ta mig en funderare på hur jag skulle överstiga vattenhindret (men det gjorde jag alltså inte utan älgade fram så gott jag kunde).

Det blev 10 skittunga km i halv storm. Jag skyller segheten på att jag eventuellt har en infektion i kroppen. Att jag har sprungit avsevärt mycket mindre än "vanligt" (vad är vanligt?) har nog inte någonting med segheten att göra...

Väl hemma körde jag några av mina sjukgymnastiska höftövningar. Min höft är ojämnt tränad vilket gör att jag får superont när jag sprungit ganska långt. Dvs tillräckligt långt för att jag ska säcka ihop, tappa den fantastiska hållningen och belasta höften på det där sneda sättet jag alltid gör när jag inte koncentrerar mig på att belasta den jämnt.
Först ut: stillsamma höftlyft. Håller händerna på höfterna för att se till att jag lyfter lika mycket på båda sidor. Det är viktigt att ha ett sammanbitet ansiktsuttryck.

Andra övningen: Tålyft. Lyft höften (jämnt såklart) och gå upp på hälen på ena foten - sedan andra. vandra på det sättet lugnt och fokuserat.

Sista övningen: Plankan. Korta sekvenser (20-30 sekunder) med superfokus på att spänna mage/rumpa/lår - fusk accepteras tyvärr inte.

Vägen till lycka: Gör varje dag! (Vilket jag inte gör.)

 Nu ska jag äta ytterligare ett dussin veggoköttbullar. God jul på er!

Pannben

Jag har inte mycket till pannben. Eller disciplin. Jag viker mig lätt för minsta frestelse. Jag vill att min träning ska vara baserad på lust, att jag tränar för att jag vill.

(Det där stämmer ju inte, jag tränar ofta för att jag 1: har bestämt mig, 2: får för mig att jag ska må bra av det eller 3: har allmän tjockångest (jävla samhälle).)

På grund av lust-faktorn har jag skippat många rundor. Ibland har jag till och med påbörjat dem men stannat efter 300 meter och gått hem igen.

Imorse sprang jag dock, jag och min disciplin. Jag sprang inte till jobbet i utan gick upp extra ordinärt tidigt och tog en runda. Det var ärligt talat rätt gött att komma hem och få äta en massa frukost och kolla på julkalendern på svt play. Men  usch vad jobbigt det var att komma upp och ut. 

Fint väder var det också. Skoja bara.

På kvällen crawlade jag förresten lite. Jag är verkligen inte bra på det. Jag blir något fruktansvärt andfådd. Hade varit bättre för vår relation, crawlens och min, om simningen hade - så att säga - flutit på bättre. Nu får vi se när jag vågar mig dit igen.

Att fota eller att inte fota

Jag gillar själv bloggar med bilder. Även om det kan vara lite av ett gissel att fotografera när jag är ute och springer, så är det ändå en del av motivationen till att skriva. Och skrivandet är en del av motivationen till att springa.

Nu har det blivit mörkt. Och jag är bedrövligt trött, framför allt på morgonen. Så när jag sprang till jobbet trots denna tröttma, och det ändå fanns lite morgonljus att fotografera i, gav jag mig själv dispens. "Koncentrera dig på att springa, skit i allt annat".

Utan bilder fanns det inte mycket att blogga om - ytterligare 7 km asfalt till jobbet, och återigen 7 km asfalt hem. Blåst, lastbilar och sega ben är inte mycket att hänga i julgranen. 

Vips har det gått två veckor sedan senaste inlägget. 

Jag springer fortfarande såklart, men inte lika mycket som vanligt. Förra veckan blev jag blev förkyld och allmänt upptagen. Stormen Sven kom och gjorde allt onödigt jobbigt.

Efter min senaste transportjogg började min fot dessutom göra ont igen. Det är ett ställe (en sena?) vid fotknölen som ömmar och värker när jag springer. Det gör ofta lite ont just där, men brukar inte hålla i sig. Men nu är det mer ihållande och har börjat gå på Friskis och Svettis mer (hehe, dvs 1 pass).

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med foten. Är den verkligen något att behålla om den ska krångla?

Nä, jag kanske inte hugger av den. Troligtvis gör jag dock någonting mindre drastiskt. Som en styrkeövning eller två.

Det kan även vara dags för ett par nya skor. Jag trodde nog att det skulle kommit snö vid det här lagget och då har jag ett par inov8 som är grymma i snö, och för is har jag mina broddar och då är inga skor särskilt ergonomiska längre. Men pga av snöbrist har jag egentligen bara ett par som jag gillar.

Jag vill hålla mig hel och frisk och jag längtar efter att springa mycket och långt igen. Fler långpass. Det känns ballt att klara av 2 mil som ett helt vanligt träningspass. Men just nu pallar inte foten det. Jag kan ju tvinga den, men då kommer den att straffa mig orimligt länge efteråt.

Skynda långsamt, klokt men olidligt tråkigt.