Jobb, jogg och bad med Lenin.

Jag är på konferens i Varberg. Det har varit ett späckat schema, jobb jobb kaffe jobb jobb mat jobb jobb fika jobb osv.

Lite oväntat fick jag 40 minuter över, mellan jobb och det schemalagda bubbelbadandet och bastandet i Lenin-badet.

Jag tog min konferensbullemage och sprang längs med vattnet. Det var faktiskt fantastiskt vackert. Solen var på väg ner, luften var still och det var egentligen alldeles för varmt för min långärmade tröja (men jag hade inte så mycket annat med mig). 6 varbergskilometrar hann jag med innan gick till spa:t som hade en Leninbyst i varje vrå.

Veckomängdsrekord

Den här veckan fick jag till ett par dagar som var rika på kilometrar. Så om jag inte missminner mig har jag kommit upp i rekordnivåer på vekomängden. Visst, jag springer fortfarande inte så mycket som jag hade planerat från början, men med tanke på att jag ett tag på riktigt hade gett upp hoppet om maratonet känns veckomängder som denna både ansenlig och peppande!

Måndag: vila

Tisdag: 14 km

Onsdag: crawl/löpvila

Torsdag: friskis/löpvila

Fredag: 7+7 km

Lördag: 20 km

Söndag: 7 km

Totalt: 55 km!

Imorgon blir det kanske löpning på annan  ort.

To be continued.

20 km lätt!

Efter förra veckans långpass på 20 km ville jag inte vara sämre den här veckan. Eftersom lördagskvällen skulle vigas åt min kompis 30-årsfest kädes det tryggast att ta passet innan festen, istället på söndag.
Så, nyvaken och med lite gröt i magen gick jag ut.

Jag hade bestämt mig för att ta en runda jag sprang i vintras. På nyårsafton lovade jag (i riksradio) att jag skulle springa ett maraton under  2013, och två dagar senare sprang jag den här rundan och det blev länge än jag någonsin sprungit - 23 km. Efter det fick jag ont i knät i veckor/månader. Jag gick ut lite för hårt kan man säga.
Sedan dess har jag inte sprungit där, men det är egentligen en väldigt fin och omväxlande runda. Så, hög tid för revansch!

Först sprang jag rätt ut till havet. Det var helt stilla och önskade att jag vore en sån som paddalade kajak, det var perfekt kajakväder. Men jag paddlar ju inte kajak, har aldrig inte ens suttit i en.

Efter bara några km mötte jag en liten kattunge kunde inte stå emot och var tvungen att klappa lite grann.

Det bästa med att sprniga långt är att man kan hinna med så många olika områden. Den här gången blev det göteborgklyshiga Majorna, förbi alla villor till snofsiga Saltholmen, motionsspåren i Påvelund, via höghusen i Frölunda och miljonprogrammen i Högsbo och så tillbaka till Majorna. Man hinner se så mycket och man kommer till småvägar man aldrig har varit på.
Kan inte riktigt förklara varför, men det är väldigt härligt att ha koll på de minsta stigarna och konstigaste kringelikrokarna.

Sen kom jag hem och stretchade. Att stretcha var det enda jag var bra på i gymnastiken. Det är även det enda jag kan använda min lätta överrörlighet till. Den är mest till besvär annars.

Till lunch åt jag min even vikt i pasta och hemmagjord(!!!) pesto. Herregud vad gott, det fanns inte tid att fotografera.

Kronan på dagen var festen. Det var hatt-tema och varför ha en huvudbonad när man kan ha flera? Flor och fåglar för hela slanten.

Transportjogg i minusgrader

Målet idag var transport till jobbet och transport hem från jobbet. Enkelt, tidseffektivt, och en känsla av att känna sig lite galen.

Det började klart och kallt. Det är ofta jag är otroligt motiverad sent på kvällen. Imorgon ska jag gå upp jättetidigt och springa jättelångt. 

När morgonen gryr, klockan ringer och min andra snooze har passerat förvirrande snabbt är jag inte alls lika motiverad. Jag gillar inte ens morgonträning. Jag blir hungrig och trött, inte alls pigg och alert som diverse friskusar tycker sig bli.

Men imorse hade jag bestämt mig. Om jag inte transportjoggade skulle jag inte då ihop träningen, så det var bara till att görat.

Några minusgrader, drog på mig en tunn långärmad + tunn jacka, och en liten buff för öronen. (Samt kläder på underkroppen.)

Försöker visa att det kom rök ur munnen. Det syns inte. Men det gjorde det.

Det var lite trögt, men utsikten var vacker. Brukar inte springa längs med vattnet hela vägen, det är bara strosa-längs-med-kajen-vägar och det är jobbigt att kryssa mellan flanörerna. Men idag var utsikten värd lite kryssande.

Råkade komma in på en byggarbetsplats som dykt upp mitt på i min rutt. Det var (alldeles för) enkelt att (ofrivilligt) komma in i den, men att komma ut var inte alls särskillt lätt. Funderade ett tag på om jag förnedrande nog skulle behöva klättra över staketet på bilden, men jag hittade en lucka. Tnx.

Det blev 7 km, jobbarkompisar som tyckte man var lika delar imponerande som galen. Jag var nöjd, det funkade väldigt bra. 

Efter dusch blev det frulle framför datorn.

Dagen gick, jag slutade så småningom och skulle springa hem samma väg (minus byggarbetsplatsen). Vid det här laget har det hunnit bli t-shirtväder.

Här väntar jag på att gps-klockan ska hitta satelliterna. Såvida klockan inte är precis nyladdad är den rätt kass. Jag la den i min tunga ryggsäck (var tvungen att kånka hem halva kontoret just idag) och sprang hem istället.

Åter igen 7 km, åter igen fin utsik, men bron? Det känns som att luften där inte är optimal direkt. Ibland försöker jag hålla andan, men det är inte så hållbart. 

Totalt 14 km idag.

Imorgon blir det mer, hoppas jag.

Det totala feltänket (men jag hade iaf tur med vädret)

Idag hade jag en genial idé. Jag skulle springa från jobbet, men även landa på jobbet igen. Väl tillbaka skulle jag ta en snabb dusch och sedan vara redo för nya äventyr. Lätt som en plätt. Bra grejer.

Det började halvbra. Kom iväg runt en timma senare än jag hoppats/planerat. Men men, här är jag ombytt på kontoret.

Vädret var ju sanslöst fint. Jag skulle ta bro-till-bro-rundan, en runda jag sprungit många gånger förr, men alltid med start och mål hemma hos mig. Föga anade jag vilket motivationsmord jag var på väg att begå när jag istället hade jobbet som mål.
Här har jag bara sprungit någon kilometer och allt var frid och fröjd.

Jag gillar att springa för att man får ha så lite kläder på sig. Det låter kanske konstigt, men som idag: jag mötte jag folk i både mössa halsduk, medan jag själv hade halvlånga tajt och t-shirt. Det känns osm att man utnyttjar vädret, förlänger sommaren.
Här manglar jag mig uppför Älvsborgsbron. Här är jag vanligtvis nästan hemma, åtminstone när jag springer på bron åt det här hållet. Det är den här jobbiga backen, och sedan 2 km nedförsbcke hem.
Men idag hade jag knappt börjat springa.

Man ser nästan mitt hus! Man ser iofs större delen av göteborg. So close, yet so far away.

Jga sprang ned för bron, sprang inte hem och började mata aptråkiga kilometrar längs med hamnen. Herregud, att nästan vara hemma, men sedan fortsätta springa på rikitgt tråkig och rak asfalt längs med en motorled på ena sidan och parkerade lastbilar och contairar på andra sidan är EJ bra för träningslusten. Väldigt lite magi.
Den här biten slipper jag alltid när jag utgår från där jag bor. Visste inte att jag skulle ogilla den så.
Tur att det var sol. Annars hade jag satt mig ner och strejkat.

När man väl kommit förbi järntorget, och även gratisbåten som tar en över till hisingen på 4 minuter, blir kajen lite finare och lite roligare. Här var jag så oerhört jättenära att hoppa på båten istället, men jag ville inte ge upp min planerade runda. Så jag fick snällt springa vidare.

Så fort jag kommit förbi stället på bilden ovnaför känders det lite som att det var sluttampen. Förvisso 5 km kvar, men ändå. Jag tog Göta älv-bron, sprang förbi en kompis jag hejade på (åh vad det är kul och skönt med något som händer på vägen) som sprang tillbaka till jobbet. 14 km. Gött.

Fixar luggen lite. Den står upp när jag springer. Det gör ju inget, då springer jag ganska snabbt iaf, men jag föredrar att den ligger ner.

Fick varna mina jobbarkompisar att jag var kvar.

Jahopp. Klockan är närmare 19.30 och jag har alltså inte kommit ifrån jobbet. Nä, det har var ingen bra grej. Jag gillar mitt jobb, men jag vill ju hem.
Vid det här laget har klockan blivit så mycket att gratisbåtarna, som kortar min cykeltur med säkert 4-5 km, har slutat gå. Jag visste inte innan när de slutade gå, men nu har jag lärt mig att det är 18.56.

Jag fick cykla hem.
Samma väg som jag sprungit.
Guvatråkigt.

Men ja, jag charmas av sådant här. Fin utsikt.
Plåster på såren.
Men från och med nu blir det transportjogg till hemmet, inte till jobbet - åtminstone efter arbetsitd.

Veckosummeringens återkomst

En veckosummering! En veckomängd att tala om! Det har varit en bra vecka trots tre dagar utan ett enda löpsteg.

Måndag: jobb jobb jobb, ingen tid för spring.

Tisdag: sprang 11 km i pissregn och det kändes kanon.

Onsdag: crawlkurs, inget spring

Torsdag: pass på Friskis, inget spring

Fredag: 6 km tråkigt och tvångsmässigt

Lördag: 20 km kul och (ganska) lätt

Söndag: 8 km bara lite stel, i övrigt pigga ben.

Totalt: 45 km.

Amsterdam! Det kan gå! Jag kanske överlever! Hurra!

Dagens uppdrag: Länge och långsamt

Äntligen har jag sprungit ett långpass igen. Efter att ha konstaterat att jag har ett enda tempo, oavsett om det är träning eller tävling fick jag i uppdrag (av den löpvane M) att springa länge, men långsamt. Det spelade ingen roll hur långt jag kom, men jag skulle springa i två timmar.

"Du behöver ha lite tråkigt" sa han till mig.
Tackskaruha.

Jag tänkte mig två varv på milen i Skatås, och fåfäng/dum som jag ändå är tyckte jag att 6-tempo skulle vara alldelels lagom långsamt. Någon måtta får det vara.
Tyvärr är ju 6-tempo inte särskillt långt ifrån mitt vanliga tempo - något jag snart fick sota för.

Jag fick med mig två kompisar till andra varvet, och de skulle jag möta vid starten klockan 12.30. Så när jag kom fram var det inte mycket att be för. utan det gällde bara att komma iväg så att jag skulle hinna springa långsamt.

Jag sprang i ett riktigt mystempo. Inte springa för snabbt, ta det lugnt, ta det lugnt. Efter ett par kilometer, och en liten felspringning, tittade jag på klockan och insåg att jag sprang i 7-tempo. Dvs mysig, men helt ohållbart om jag skulle vara tillbaka vid starten kl 12.30.
Jag hade en genomsnittsfart på 06.15 eller något och fick kompensationsspringa för att få upp snittet till 6.00. Och som sagt, mitt normaltempo är inte ens 5.00 så jag sprang mer eller mindre som vanligt där ett litet tag.
Min mage var i uppror och jag funderade många gånger på om man kan torka sig med mossa och fortfarande ha kvar någon sorts värdighet. Men jag höll mig. Haade ju en tid att passa.

Jag hade försäkrat mina lite oroliga vänner om att "jooo jag vet precis när jag är tillbaka vid klockan, ingen fara, vi ses där halv ett" och sprang in på 12.29.30. Hehehe.

Efter ett snabbt toabesök på skatås sportcenters helt mossfria toaletter gav vi oss iväg.
Vad kul det var! Och vilka hjältar mina kompisar är!!! De har inte sprungit en mil någonsin/på år och dagar. Och som de gjorde det!
Här är de glada och pigga efter 5 lätta km.

S var riktigt grym, fick till bra teknik i nedförsbackarna och pratade obehindrat hela tiden. A var jag allra mest impad av, shit vad hon kämpade! Hon var på vippen att stanna (hon var nog även på vippen att svimma, men sa aldrig det), men fortsatte springa alla 10 km. Om jag känner mig trött när jag springer i Amsterdam ska jag tänka på A och på hur hon betade av meter för meter hela vägen in i mål.

Totalt blev det drygt 2,10 timmar, 20 km, och det hela avslutades med extremt välbehövligt stretch. Resten av dagen har jag legat på soffan och ätit. Det här post tränings-illamåendet är inte att leka med.

Nu vill jag äta choklad och dricka saft.
Smaklökarna blir tio år av att springa.

Tvångsrundan

Ibland drivs man inte av jättemycket lust när man ska ut och springa. Ibland får man tvinga sig. Idag var en sån dag.

Jag satt i soffan, kände mig ömsom stressad för att hinna till restaurangen där jag skulle möta min kompis, ömsom super fascinerad av chokladprogrammet på tv:n.

Men sen kom jag ut, sprang några pliktskyldiga km i solnedgången, duschade, låste mig ute, fixade min extranyckel och kom till slut till restaurangen.

Slutet gott, osv. 

Imorgon ska jag springa länge. Och kanske långt.

Med förvånansvärt lätta steg

Kanske var det för att jag förväntade mig ett helvete - det spöregnade och jag skulle springa min tråkiga asfaltrunda som går Majorna - kungsten - Frölunda - högsbo - Majorna. Det är egentligen främst andra halvan jag tycker är så tråkig för det finns ingen vettig väg, man får snitsla sig fram på små gångvägar för att komma rätt.

Första gången jag testade den rundan var jag på vippen att bryta efter 7 km. Jag tappade orienteringen och fattade inte riktigt hur jag skulle ta mig hem utan att springa längs med den (långa) bilvägen.

Just där känns det också som att det är jättelångt kvar.

Jag stod och väntade på spårvagnen, men det var kallt och den kom ju aldrig. Så jag testade att springa hem ändå.

Jag kryssade mig hemåt och kände mig grym som sprungit så när som på raka spåret (så svårt var det ju inte). Men det känns som sagt väldigt långt när man kryssar så jag blev lite besviken när jag kollade på gps:en.

Nu är Frölundarundan min alternativa milen. Vanligast är ändå att jag springer milen, och alla andra kilometrar i Slottsskogen eller Änggården.

Hur som helst:

Trots regn och asfalt gick det kanon. Benen kändes starka och trots att jag testade att ta i lite extra kroknade jag inte  - och jag kroknar alltid. Det blir verkligen en helt annan upplevelse när det går bra och man känner sig snabb. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka " oj vad jag springer!! " (fast det lät inte lika töntigt i mitt huvud). 

Synd att oddsen inte säger att jag får lika sköna km nästa gång. 

Livspuzzlet

Jaha. Tänkte springa långt idag. Istället sitter jag på golvet i min kolsvarta lägenhet och jobbar. Hur är det tänkt att man ska få ihop allt?

Formfunderingar i regnet

Det krävs uppenbarligen inte många timmar av normala energinivåer för att hoppet ska börja spira.

Jag har haft en del motivationsproblem. Harvar ärligt talat fortfarande omkring i det träsket.

Sedan några veckor har mitt mål med maratonet varit att enbart komma runt. Och den tanken får inte ut mig på särskillt många träningspass.

Jag har en seg förkylning och känner mig i hopplöst dålig form, dessutom har jag ett väldigt nytt jobb som är roligt men som tar all min energi. Och all min tid.

Tröttman hängde kvar både fredag och lördag. Men idag har jag kännt mig lite mer som vanligt. 

Jag vaknade tidigt, drack chokladmjök och tittade på Landet runt. Någon gång närmare 10 gick jag ut och sprang åttan i Skatås. Ljuvligt platta åttan i perfekt väder. Regntung skog som precis gått från sommar till höst och doftar sådär härligt av...förruttnelse?

Jag sprang och det kändes toppen för första gången på länge. Min ena hälsena är stel och gör ont vilket oroar mig lite, men smärtan går över när jag har blivit varm. 

När jag var där ute funderade jag på hur jag kunde få in mer träning på dagarna. Springa till jobbet? Springa från jobbet? Kom inte på så många fler revolutionerande tankar.
Funderade även på om jag ska försöka tappa några kilon inför loppet. Just där och då kändes det som en solid plan, men jag hatar ju dieter och älskar att äta. 

Tror fortfarande att det hade gjort skillnad om jag gick ner lite.

Men jag har inte påbörjat någon diet idag om man säger så.

Resten av dagen ägnades åt Friskis, tvätt och att rösta! 

Hoppas att ni också röstade. Demokrati är ju extra härligt när det är fler än några rasistiska puckon som går till valurnorna.

Och just det: en ansiktsmask med mint i. Skulle gett den till en kompis som fyllde år, men gick aldrig på festen och är nu så illa tvungen att bruka lyxmasken själv. *synd*

Den här veckan har det blivit så få kilometer att jag knappt vill räkna dem. Men det blev 24 stycken. Nästa vecka satsar jag på att springa fler.

En bedrövlig mil

God sömn, stor frukost, lite väntan. Med den uppvärmningen borde det rimligtvis ha gått bra idag. Men nej.
Fick en galen huvudvärk vid lunch, la mig och vila en stund (dvs 35 minuter upphackat av alarm var femte minut), men tänkte att den skulle släppa när jag kom ut.

Det gjorde den.
Efter 8 evighetslånga kilometer.
Det var hemskt. Jag ville bara springa hem.

För varje steg kändes det som att någon satt bakom pannan och hamrade. Dunk dunk dunk dunk dunk dunk osv.
Jag masade mig runt alla 10 kilometer, återställde GPS-klockan med en gång för att slippa se min sega kilometertid.
Sådärja, nu lägger vi den här horribla turen bakom oss. Imorgon är en annan dag som Christer B brukade säga.

Fördelen med pauslösheten

Hade cirka noll minuter på mig från att jag kom hem till att jag skulle vara ute och springa för att hinna med just joggingturen innan jag skulle kolla på andra som sprang 10000 meter.

Chop chop!

Och tur var väl det. Hade jag fått såsa hemma skulle jag nog aldrig kommit ut. Ibland är det bra att inte ha för mycket tid att känna efter.

Jag är fortfarande lite förkyld, så det blev ett kort men flåsigt pass. 6 km, och sen en liten km till för att komma hem. 

I slottsskogen såg jag jättemånga(!) som löptränade ihop. Vet inte vilka de var, men det såg hårt och kul ut! Skulle vara kul att haka på!

Nu ska jag äta choklad och sova. Snart är det dags att gå upp i ottan och crawla igen. 

Men HEJ förkylningen!

Ja det finns värre öden i livet än att bli förkyld, lite oklart vad de skulle vara dock.

I måndags sprang jag, i tisdags kände jag att det var sådär ömt och tjockt långt bak i halsen.

Dagen efter var förkylningen ett faktum, men jag gick på min simskola ändå. Jag går ju på crawlkurs i svinottan på onsdagar. Dagen efter mådde jag bedrövligt men fick ingen vikarie till mitt Friskis-pass och körde det själv. Simning och boxning. Två genidrag för tillfrisknandet!

Så mycket löpning har det alltså inte blivit. Alls. 

Deppigt värre. Men vad kan man göra? Kanske kan jag springa imorgon. Ojala! 

I brist på hurtiga bilder på mig själv får ni en bild på Mattias som sprang Rådaloppets 13 km jättesnabbt och vann överlägset.

Jag stod bredvid, drack kaffe och tog kort.

Springa sent

Jag vände på kvällen idag. Vanligtvis brukar jag träna - äta - däcka i soffan. Idag sa jag till mig själv att jag skulle springa kl 21. Innan dess skulle jag äta riktig mat (det finns ändå någon sorts skamgräns över hur många dagar i rad man kan leva på mackor) och jobba. Hade en text på jobbet som jag inte fick till och som nyanställd vill man ju gärna få till saker, och tänkte därför få till den på hemmaplan. Efter jobbet, men innan träningen.

Förvånansvärt nog var jag inte alls lika sugen på att jobba och vara kreativ när jag väl kommit hem. Parkerade mig i soffan, åt mat, kollade på tv, åt kakor.
Men eftersom jag hade en deadline var jag så småningom så illa tvungen är börja knåpa vid datorn.

21.15 kom jag ut.

Sportade en långärmad tröja idag för första gången på länge. Kvällarna blir snabbt kalla, det är tydligen höst på g.

Jag kände av tån, men ärligt talat orkade jag inte bry mig. Jag har känt efter så mycket att nu är jag trött på det. Som kompromiss tänkte jag ta min kortaste runda i Slottsskogen, 6 km. Men eftersom det är kolsvart på alla oupplysta stigar fick jag hålla mig på vägarna, och då fick det bli 8 km istället. Nästan samma.

Tån gjorde ont till och från, men mest från. Däremot tror jag att jag har skaffat mig ett konstigt löpsteg, för jag får lite ont på nya ställen när jag springer. Förhoppningsvis försvinner både smärtan och löpstegskonstigheterna allt eftersom tån återgår till det normala.

Rundan gick bra, en trivsam tur som kanske gick lite långsamt ibland. Jag kom på mig själv med att tycka att det var lite väl behagligt.
Eftersom jag inte sprang med någon GPS kan vi ju säga att jag är väldigt vältränad och därför var det så skönt.
Så var det nog.

jomen visst kan man ändå säga att jag är back on track

En riktigt mastig vecka. Tyvärr inte träningsmässigt, mer jobbmässigt. Jag har börjat på ett nytt ställe och det har varit så mycket att lära sig att jag däckat två minuter efter att jag lämnat kontoret. Egentligen är det väl då man behöver sina joggrundor, men herregud, man är ju bara människa.

Jag har också fått ett skumt problem med min andra fot, alltså inte den med den (fd) brutna tån. Den främre trampdynan gör ont och domnar/svullnar. Det kom väldigt plötsligt, jag gick bara hemma, och därför tänkte jag att det skulle försvinna lika snabbt. Men det gör det inte.

Jag har passat på att försöka vila bort det, men det funkar inte riktigt det heller. Så igår bestämde jag mig för att springa ändå. Kanske skulle inte göra så stor skillnad.

Jag tog på mig min oanvända midnattslopptröja (blev ju inget lopp för min del) och sprang en mil. Mycket riktigt. Jag kan inte säga att det gjorde varken till för trampdynesmärtan.Träningsvärken som jag får efter att jag springer nu är däremot inte nådig. Jag är stel som en pinne.

Efter detta var det dags att gå på 40-årsfest. Jag har aldrig varit så mycket för klackar, men med tanke på att jag a-l-l-t-i-d har mina löparskor på mig nuförtiden, de är stabilare för tån, kändes det riktigt piffigt med Vans.

Att dansa halva natten i dessa skor tyckte däremot inte mina fötter var lika piffigt. Jag skulle precis gå ut och springa, sitter faktiskt fortfarande i mina springkläder, men jag kände direkt i tån att den inte var glad. Och då får det faktiskt vara, även om jag själv väldigt gärna sprungit bort lite träningsvärk. Jag får lydigt vänta till i morgon. 

Jag har ju verkligen inte fått ihop några kilometrar att tala om den här veckan. Jag har inte ens försökt. 16 stackare har det ändock blivit. Nästa vecka blir det terminstart med Friskis och tredje veckan med crawlen, samt förväntat jobbkaoz i hjärnan. Men springa kommer jag ju göra också. Nu känns det faktiskt som att jag och tån kommer kunna genomföra en (långsam) mara.