Med förvånansvärt lätta steg

Kanske var det för att jag förväntade mig ett helvete - det spöregnade och jag skulle springa min tråkiga asfaltrunda som går Majorna - kungsten - Frölunda - högsbo - Majorna. Det är egentligen främst andra halvan jag tycker är så tråkig för det finns ingen vettig väg, man får snitsla sig fram på små gångvägar för att komma rätt.

Första gången jag testade den rundan var jag på vippen att bryta efter 7 km. Jag tappade orienteringen och fattade inte riktigt hur jag skulle ta mig hem utan att springa längs med den (långa) bilvägen.

Just där känns det också som att det är jättelångt kvar.

Jag stod och väntade på spårvagnen, men det var kallt och den kom ju aldrig. Så jag testade att springa hem ändå.

Jag kryssade mig hemåt och kände mig grym som sprungit så när som på raka spåret (så svårt var det ju inte). Men det känns som sagt väldigt långt när man kryssar så jag blev lite besviken när jag kollade på gps:en.

Nu är Frölundarundan min alternativa milen. Vanligast är ändå att jag springer milen, och alla andra kilometrar i Slottsskogen eller Änggården.

Hur som helst:

Trots regn och asfalt gick det kanon. Benen kändes starka och trots att jag testade att ta i lite extra kroknade jag inte  - och jag kroknar alltid. Det blir verkligen en helt annan upplevelse när det går bra och man känner sig snabb. Jag kom på mig själv flera gånger med att tänka " oj vad jag springer!! " (fast det lät inte lika töntigt i mitt huvud). 

Synd att oddsen inte säger att jag får lika sköna km nästa gång.