Det totala feltänket (men jag hade iaf tur med vädret)

Idag hade jag en genial idé. Jag skulle springa från jobbet, men även landa på jobbet igen. Väl tillbaka skulle jag ta en snabb dusch och sedan vara redo för nya äventyr. Lätt som en plätt. Bra grejer.

Det började halvbra. Kom iväg runt en timma senare än jag hoppats/planerat. Men men, här är jag ombytt på kontoret.

Vädret var ju sanslöst fint. Jag skulle ta bro-till-bro-rundan, en runda jag sprungit många gånger förr, men alltid med start och mål hemma hos mig. Föga anade jag vilket motivationsmord jag var på väg att begå när jag istället hade jobbet som mål.
Här har jag bara sprungit någon kilometer och allt var frid och fröjd.

Jag gillar att springa för att man får ha så lite kläder på sig. Det låter kanske konstigt, men som idag: jag mötte jag folk i både mössa halsduk, medan jag själv hade halvlånga tajt och t-shirt. Det känns osm att man utnyttjar vädret, förlänger sommaren.
Här manglar jag mig uppför Älvsborgsbron. Här är jag vanligtvis nästan hemma, åtminstone när jag springer på bron åt det här hållet. Det är den här jobbiga backen, och sedan 2 km nedförsbcke hem.
Men idag hade jag knappt börjat springa.

Man ser nästan mitt hus! Man ser iofs större delen av göteborg. So close, yet so far away.

Jga sprang ned för bron, sprang inte hem och började mata aptråkiga kilometrar längs med hamnen. Herregud, att nästan vara hemma, men sedan fortsätta springa på rikitgt tråkig och rak asfalt längs med en motorled på ena sidan och parkerade lastbilar och contairar på andra sidan är EJ bra för träningslusten. Väldigt lite magi.
Den här biten slipper jag alltid när jag utgår från där jag bor. Visste inte att jag skulle ogilla den så.
Tur att det var sol. Annars hade jag satt mig ner och strejkat.

När man väl kommit förbi järntorget, och även gratisbåten som tar en över till hisingen på 4 minuter, blir kajen lite finare och lite roligare. Här var jag så oerhört jättenära att hoppa på båten istället, men jag ville inte ge upp min planerade runda. Så jag fick snällt springa vidare.

Så fort jag kommit förbi stället på bilden ovnaför känders det lite som att det var sluttampen. Förvisso 5 km kvar, men ändå. Jag tog Göta älv-bron, sprang förbi en kompis jag hejade på (åh vad det är kul och skönt med något som händer på vägen) som sprang tillbaka till jobbet. 14 km. Gött.

Fixar luggen lite. Den står upp när jag springer. Det gör ju inget, då springer jag ganska snabbt iaf, men jag föredrar att den ligger ner.

Fick varna mina jobbarkompisar att jag var kvar.

Jahopp. Klockan är närmare 19.30 och jag har alltså inte kommit ifrån jobbet. Nä, det har var ingen bra grej. Jag gillar mitt jobb, men jag vill ju hem.
Vid det här laget har klockan blivit så mycket att gratisbåtarna, som kortar min cykeltur med säkert 4-5 km, har slutat gå. Jag visste inte innan när de slutade gå, men nu har jag lärt mig att det är 18.56.

Jag fick cykla hem.
Samma väg som jag sprungit.
Guvatråkigt.

Men ja, jag charmas av sådant här. Fin utsikt.
Plåster på såren.
Men från och med nu blir det transportjogg till hemmet, inte till jobbet - åtminstone efter arbetsitd.