Dagens uppdrag: Länge och långsamt

Äntligen har jag sprungit ett långpass igen. Efter att ha konstaterat att jag har ett enda tempo, oavsett om det är träning eller tävling fick jag i uppdrag (av den löpvane M) att springa länge, men långsamt. Det spelade ingen roll hur långt jag kom, men jag skulle springa i två timmar.

"Du behöver ha lite tråkigt" sa han till mig.
Tackskaruha.

Jag tänkte mig två varv på milen i Skatås, och fåfäng/dum som jag ändå är tyckte jag att 6-tempo skulle vara alldelels lagom långsamt. Någon måtta får det vara.
Tyvärr är ju 6-tempo inte särskillt långt ifrån mitt vanliga tempo - något jag snart fick sota för.

Jag fick med mig två kompisar till andra varvet, och de skulle jag möta vid starten klockan 12.30. Så när jag kom fram var det inte mycket att be för. utan det gällde bara att komma iväg så att jag skulle hinna springa långsamt.

Jag sprang i ett riktigt mystempo. Inte springa för snabbt, ta det lugnt, ta det lugnt. Efter ett par kilometer, och en liten felspringning, tittade jag på klockan och insåg att jag sprang i 7-tempo. Dvs mysig, men helt ohållbart om jag skulle vara tillbaka vid starten kl 12.30.
Jag hade en genomsnittsfart på 06.15 eller något och fick kompensationsspringa för att få upp snittet till 6.00. Och som sagt, mitt normaltempo är inte ens 5.00 så jag sprang mer eller mindre som vanligt där ett litet tag.
Min mage var i uppror och jag funderade många gånger på om man kan torka sig med mossa och fortfarande ha kvar någon sorts värdighet. Men jag höll mig. Haade ju en tid att passa.

Jag hade försäkrat mina lite oroliga vänner om att "jooo jag vet precis när jag är tillbaka vid klockan, ingen fara, vi ses där halv ett" och sprang in på 12.29.30. Hehehe.

Efter ett snabbt toabesök på skatås sportcenters helt mossfria toaletter gav vi oss iväg.
Vad kul det var! Och vilka hjältar mina kompisar är!!! De har inte sprungit en mil någonsin/på år och dagar. Och som de gjorde det!
Här är de glada och pigga efter 5 lätta km.

S var riktigt grym, fick till bra teknik i nedförsbackarna och pratade obehindrat hela tiden. A var jag allra mest impad av, shit vad hon kämpade! Hon var på vippen att stanna (hon var nog även på vippen att svimma, men sa aldrig det), men fortsatte springa alla 10 km. Om jag känner mig trött när jag springer i Amsterdam ska jag tänka på A och på hur hon betade av meter för meter hela vägen in i mål.

Totalt blev det drygt 2,10 timmar, 20 km, och det hela avslutades med extremt välbehövligt stretch. Resten av dagen har jag legat på soffan och ätit. Det här post tränings-illamåendet är inte att leka med.

Nu vill jag äta choklad och dricka saft.
Smaklökarna blir tio år av att springa.