Trailmarathon och nostalgitripp i skogen

Senast jag skrev klagade jag på mina trötta ben och min trötta kropp. Precis efter det fick jag märkligt ont i knävecken. Det gjorde mer och mer ont trots att jag bara promenerade till affären. Hittade inget rimligt svar på internetz, så jag hängav mig åt vila och voltaren. Detta kom dock ganska lägligt för de senaste två veckorna har inneburit ett evigt partyplanerande och tårtbakande pga jag har firat min 30-årsdag vid utspridda tillfällen.

Men nu är det slut på sötebrödsdagarna. tårtan är uppäten och voltarenen är slut.
Imorse gick jag upp i ottan. Mattias hade gått upp ännu tidigare. Han skulle springa Sandsjöbacka trail marathon och behövde vara vid starten kl 07.00. Jag agerade chaufför.
07.30 gick starten, han stack iväg med sin gula jacka i täten och innan han skulle mötas i mål tänkte jag springa i mina gamla kvarter.

Eftersom det var kolmörkt fram till 08.30 åkte jag hem till min syster och drack morgonkaffe, men efter ett tag gav jag mig iväg till Bunketorp i Lindome. Där har jag inte varit sedan min senaste friluftsdag i högstadiet. Eller kanske någon gång efter, men åtminstone inte de senaste 10 åren.

Kall var det. -8 stod det i bilen. Huvud: Dubbla buffar. Överkropp: underställ, tshirt, vindjacka och vantar. Underkropp: underställ och vanliga tajts. Fötter: Vanliga springstrumpor och Nike Zoom Wildhorse.

Eftersom jag druckit kaffe lite för länge hade jag inte så mycket tid innan jag skulle möta upp marathonlöparn. Jag tog 6,5-slingan.

Vad kuperat det var! Det mindes jag inte. Upp och ner hela tiden. inte många platta meter. Just den här backen minns jag med fasa från min barndom. Pappa kallade den för dynamitbacken och det var den värsta backen jag visste.
Nu var den ärligt talat inte så himla farlig. Jag överlevde.

Det var snöigt och fint. Jag mötte några stycken och det var trevlig stämning, (nästan) alla hejade. En började konversera med mig, men sådant hinns tyvärr inte med.

Jag hade gärna haft mina inov8 xtalon på mig idag. De är fantastiska i snön. Nike Zoom wildhorse fungerade iofs väldigt bra, framförallt på de delar där snön var hårt packad.
Jag hoppas på mer snö så att jag får använda inov8-arna snart igen.

Mina 6500 meter gick snabbt. Oklart om jag var snabb, men det var väldigt kul att springa där och jag hade gärna sprungit längre. Det var som sagt backigt. Min känsla är att första halvan gick stadigt uppåt, medan andra halvan sluttade mer nedåt. Otroligt skönt att få komma ut och röra på mig igen. Perfekt väder. Buffarna och vantarna fick ligga i fickan på magen efter några km.

Direkt in i bilen och sju tusen felkörningar senare hittade jag fram till idrottsplatsen där målgången av Sandsjöbacka trail marathon var. Det var väldigt kallt, och bortsett från att det verkar vara mer regel än undantag att man springer fel så rycker det lite, lite i loppnerven.
Lite kul verkar det ju ändå.