Det låter överdrivet - och vittnar kanske egentligen mer om hur mitt liv är i övrigt - men att klara av Amsterdam maraton är något av det absolut bästa jag varit med om. Det var bedrövligt jobbigt, riktigt överjävligt, I kid you not, men jag har aldrig känt mig så grym(!!!!). Ja, först var det någon dimmig timma av pur ynklighet, men när livskraften kom åter har det bara varit en lång självförtroendeboost.
Såklart vill jag springa ett maraton igen, dock med en liten risk för att paja den här känslan. Nästa gång har jag ju något att jämföra med…
Jag har en massa bilder från året, mestadels suddiga skogsbilder och svettiga selfies, det är inte mer än rimligt att jag går igenom de senaste 12 månaderna - en resumé från mitt första maratonår. varning för långt och tjötigt inlägg.
JANUARI
Januari var både bra och dålig, men dum är kanske ett bättre ord. Två dagar efter nyårslöftet gick jag ut på mitt livs då längsta löprunda. Lika bra att smida medan motivationsjärnet var varm tänkte jag, men det hade varit bättre om jag smidig järnet lite lagom. 23 km på asfalt, det gick och det gick till och med bra - bortsett från den känning jag hade i knät. Känningen blomstrade dagarna efter och blev avsevärt värre när jag försökte jogga lite.
Vila väntade.
Men se så nöjd och trött jag var när jag kom hem från hybrispasset.
FEBRUARI
Vintern 2013 var lång och hal. Smärtan i min fot tycktes aldrig riktigt gå över. Jag sprang ändå, dels min nya grymma reflexväst och i dubbelbuffen (en buff över hakan och en över huvudet) - perfekt i isande minusgrader.
MARS
Mars kom och jag kombinerade nytta med nöje - som att springa till systembolaget. Desutom hydrerade jag med vin efter intervaller. Obs, det hände en gång. Uppmuntrande dock i det blötblåsiga vårvädret.
APRIL
Under våren sviktade motivationen. Jag var arbetslös ett bra tag och den ena mesiga skadan avlöste den andra. Framförallt var det knät som aldrig ville ge sig, jag hade ont i benhinnorna och jag överansträngde min fot. Jag trodde att jag vara var stel, det kändes lite som träningsvärk under flera veckor. Så småning om gjorde det ont på riktigt och då var det för sent. Jag kan än idag få ont på samma ställe i foten, men nu försöker jag lyssna lite tidigare än jag gjorde i våras.
Jag muntrade upp mig att köpa nya skor för min a-kassa. Five fingersarna skulle jag komma att bryta mina tår i och mizunoskorna skulle jag komma att springa maratonet i. Men det visste jag inte då utan hade dåligt samvete för att jag köpte skor istället för mat för mina pengar…
MAJ
Eftersom träningen blivit lidande hela våren så blev det inget göteborgsvarv för mig trots att jag ar anmäld. Det ar skittrist att bestämma mig för att inte springa, men det var klokt. Loppet hade gått dåligt, jag hade fått ont och sedan hade jag blivit deppig över att loppet gått dålig och att jag fått ont.
Istället testade jag min obefintliga form i Säffle stadslopp. Det var kanonkul! Först en roadtrip, sedan ett lopp med trappor i banan och sedan ett dopp i Värnen i brist på dusch.
JUNI
I juni anmälde jag mig äntligen till Amsterdam maraton! Nu var det på riktigt och skräcken visade sig vara en riktigt bra motivator. Jag sprang i svenska skogar och på grekiska vägar.
Med hjälp av Mattias gjorde jag (eller rättare sagt, han gjorde) ett träningsschema åt mig. Det var väldigt löst, men det fanns en plan för hur mycket jag skulle stegra mina långpass och min veckomängd med. Det var perfekt för mig.
Jag följde det och det kändes grymt att märka att taktiken sknda långsamt faktiskt funkade.
Svensk skog.
Grekisk hetta.
JULI
I juli började jag komma upp i lite längre sträckor och benen höll. Jag sprang 18-kilometarn i Skatås, kuperad och lerig, och lärde mig att jag kanske ska ha med mig en skvätt vätska på mina pass i solen. Jag köpte nya träningskläder och livet lekte.
Ett tag.
I mitten av juli sprang jag ett kort pass i Änggårdsbergen i mina five fingers. På vägen hem missade jag att det låg en stor sten mitt i nedförsbacken och jag sparkade in foten i den. Efter det pekade lilltån och ringtån på vänster fot åt fel håll. Gråtande försökte jag ta mig mina 2 km hemåt men det gjorde något fruktansvärt ont. Jag är så otroligt tacksam för den taxichaufför som jag hittade halvvägs och som var snäll nog att skjutsa hem mig. Gratis dessutom. Tack tack tack!
Det här var årets nederlag. Vissa som bryter tårna verkar vara på fötterna efter bara 2 veckor. Så var det inte för mig. Jag kunde ju inte ens gå eller ha på mig något annat än flipflop under åtminstone en månad och fick vänta 7 veckor innan det blev aktuellt med några meters löpning. Fan va ledsen jag var över det här. Idag mår tårna bra, men lilltån har fått en ny form efter äventyret.
AUGUSTI
I augusti räknade jag kvinnor och män på bild i Göteborgsvarvets reklamtidning Aktiv träning och fördelningen var pinsamt ojämn. Med tanke på vilken växande grupp som vi springande kvinnor är, framförallt på varvet där det självklart finns tydliga siffror på vilken stor - och växande - andel vi utgör.
Sedan var det någon som snodde mina träningskläder ur tvättstugan. Allt från en gammal sportbh till nya kompressionstajts tog de. Men de ”vanliga” kläderna lämnade de kvar. Fortfarande lika konstigt.
I augusti testade jag även att springa igen (därav hålla-tummarna-posen på bilden). Det gick! Det var längesedan 6 km gjorde mig så glad.
SEPTEMBER
September kom och jag ökade på mina pass. Tårna hade läkt bra och just de skulle inte bli något problem på maratonet. Frågan var bara om min kropp skulle palla. Jag försökte träna ikapp utan att förhäxa mig. Svårt svårt. Jag fick med mina kompisar på mitt första 20 km-pass (årets roligaste pass!), jag sprang i minusgrader, jag sprang till havet, jag sprang när jag var på konferens och allra mest transportsprang jag till jobbet.
OKTOBER
Oktober kom och sista rycket med träningen. Jag sprang aldrig mer än 23 km, jag hann inte komma upp i längre sträckor än så. Det märktes på maratonet kan man lugnt säga. Vid 21 km var jag stursk, vid 24 km ville jag lägga mig ner och dö. Kan ej vara en tillfällighet. Till nästa lopp ska jag helt klart ha fler långa långapass i benen.
Jag blev även lite omotiverad i oktober, det kändes hopplöst och för sent att kunna påverka formen. Men allt det där glömde jag av när jag kom till Amsterdam. 42 km på 4,12.
Jag hade en oväntat stor och dedikerad hejaklack hemma i Sverige som följde mig via loppets app. Åh, jag blir alldeles rörd bara jag tänker på det. Puss på er kompisar!
NOVEMBER & DECEMBER
Årets sista månader har varit lugnare på träningsfronten. Kroppen blev ju inte direkt glad av att springa maraton så jag vilade från löpningen ett tag. Nu när jag kommit igång igen har det främst blivit transportjogg och lite trivselspringande. Att springa till jobbet är inte alltid superkul, men ett väldigt smidigt sätt att få ihop kilometrar.
Men nu börjar det bli dags för en ny träningsplan. Och ett nytt lopp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar