15 km söndag

Min gps-klocka är inte den piggaste klockan i världen. Den måste vara nyladdad för att ha en chans att hitta satelliterna trots att jag villig laddar den i tid och otid tar den en GOD stund på sig att vakna till liv och hitta rätt. Så när jag gick ut och det var sådär ruggigt och kyligt gav jag snabbt upp. Jag krånglade av mig klockan, la den på marken och gick själv in i svalen igen.
Och så stod jag där och frös istället.

När klockan väl piggnat till tog vi fart mot stan och lämnade Mölnlycke bakom oss. Jag har bara sprungit sträckan en gång innan och då åt andra hållet. Det var oerhört backigt. Den här gången fick jag en vinnarkänsla jättetidigt (läs alldeles för tidigt) eftersom backarna böljade lätt nedåt hela tiden. Åtminstone de första kilometrarna. Då tänkte jag att det skulle fortsätta så.

Här är några hästar som stod väldigt stilla.

Snart började backarna bölja uppför igen och jag kände mig lite dum som inbillat mig motsatsen. Det är framförallt mellan Stensjön och Sahlgrenska via Mölndal i mitten (6 km?) som det blir tungt. Från stensjön är det bara nedförsbacke till Mölndal, och därefter är det bara uppförsbacke till Sahlgrenska. Jag är inte gjord för så långa (uppförs-)backar. Jag tycker att det är svårt att få till nån vettig rytm och fart när jag ska ta mig uppför så länge. Noll teknik, noll muskler och en kondition som rosslar med sin frånvaro. 

 

Men jag antar att det är ett tecken på att jag borde springa i backar oftare än jag gör.

Efter en liten inplanerad, omväg kom jag efter 15 km hem. Ställde mig i pölen som aldrig försvinner och få bort den värsta geggan från skorna.

Under tiden jag sprang längtade jag hem så att jag skulle få göra lite sjukgymnastik. Den längtan gick över kan man säga. Istället åt jag allt jag kom över och kollade på längdskidåkning på tv.
Lagom ansträngande.