Skönt att slippa tänka

Imorse när jag vaknade kände jag hur trötta musklerna var. En väldigt behaglig trötthet. Speciellt en dag då man inte behöver gå upp när väckarklockan ringer, åka till jobb eller passa tider.

Igår förrgår började jag läsa Löparens hjärta av Markus Torgeby. En lättläst och inspirerande bok. till skillnad mot många andra inspirationsböcker känns det inte som att den "säljer" en livsstil. Visst, Torgeby har bott i en kåta och allt det där, men den handlar mer om att lyssna inåt, snarare än att börja springa i sandaler och äta chiafrön. Jag tycker att Torgeby har ett sätt att förmedla en mjuk och o-hetsig inställning till sin träning, samtidigt som han själv tränar som ett jehu. Man kan träna jättemycket och göra strålande tider samtidigt som det inte är prestationerna som definierar vem man är.
Nu är boken utläst.
Klart läsvärd. Kul språk.

Eftersom kroppen kändes så gött trött idag tänkte jag faktiskt vila från springandet. Jag var rädd att jag skulle få ont.
Men jag sprang ändå.
Jag var ovanligt oplanerad när jag gick ut, tänkte att jag skulle springa i backar om jag hittade någon bra backe och i annat fall bara springa hem och köra lite stycka på golvet. Istället hittade jag en stig jag inte sprungit på. Sprang i skogen och mitt bland alla träd stod skjul och däck och plank. Det såg ganska läskigt ut, men det måste var någon sorts bana, paintball eller liknande. Men jag stannade till, tittade och lyssnade. Pulsen var hög och kanske var det på grund av de branta backarna, kanske var det på grund av att jag hela tiden trodde att någon/något skulle hoppa fram.

Jag visste inte vart stigarna ledde, men några av dem såg vältrampade ut så jag sprang vidare. eller ja, sprang och sprang, bilande förvandlades stigen till en liten sjö eller en bäck och då gick tempot inte särskilt snabbt.

Jag kom ut vid några kraftledningar och kunde orientera mig igen, och genom snår och buskage tog jag mig fram till bilvägen och sprang på mer bekanta vägar igen.

Ungefär där jag vikt av från början finns en lång backe. Jag valde ut en sträcka mellan några lyktstolpar och sprang så fort jag kunde uppför. Mötte ett bistert gammalt par som inte var så pigga på att heja på mig.

Klockan och mobilen var hemma, men jag sprang kanske 6 km. Ett fantastiskt skönt pass, utan varken mål eller syfte. Det kändes betydligt mer givande än många sletrianjoggar, trots att kontrollfreaket (dvs jag) inte ens försökte få till "bra" träning.