Oväntat snabba intervaller

Jag är ju lite rädd för intervaller. Eller tja, jag är väl lat. Jag tror att intervaller av olika slag skulle var jättebra för min träning, men det känns som att det finns så mycket regler för hur det ska göras att det utvecklats till någonting oerhört komplicerat i mitt huvud. Jag vet ju att det egentligen bara är att springa en sträcka snabbare än vanligt, vila lite och sedan repetera ett par gånger. Men enklaste sättet att inte göra fel är att inte försöka.

Igår hade jag ont om tid men ville ändå springa. Jag vägde mellan en hederlig eller att utveckla joggen till ett intervallpass. Men jag hade bara tid med 5 km och det är för kort för att jag ska känna mig helt nöjd ifall jag bara joggar - och då fick det helt enkelt bli intervaller.
I slutändan var det kanske inte så himla tidseffektivt, men det blev ju succé ändå.

Senast jag sprang lite längre intervaller med klocka kom jag och min Garmin inte överens överhuvudtaget. Därför körde jag den här gången på 200 m joggvila + 800 m spring. Om klockan skulle krångla skulle det vara jämna och fina siffror att hålla reda på.

Den där förra gången sprang jag intervaller om 1000 m och fick slita som ett djur för att hålla 5-tempo. Därför hade jag siktet inställt på samma tempo den här gången, men med vetskapen att det kunde bli tungt. Men det gick bättre än väntat.
800 meter är förvisso kortare än 1000 men jag höll snarare 4.30-tempo än 5-tempo. Woop woop!

Jag är inte särskillt jämn i min fart, har svårt att känna hur snabbt det går. Så det diffade lite (ofrivilligt) mellan de olika intervallerna, men de olika backarna som kom ibland spelar såklart också in. Jag försökte tänka på att benen skulle gå sonett hjul; lyfte knäna och fick med en kick bakåt. Det hjälper mig att koncentrera mig på till exempel teknik, annars förlorar jag mig gärna i känslan av att det är så enormt jobbigt.

Herregud vad vad trött jag var efter sista intervallen. Jag fick sätta mig ner på cykelbanan ett slag.



Sedan joggade jag hemåt. Började med att gärna över en åker, men efter det hade mjölksyran släppt och jag kompenserade med några extra omvägar innan jag var hemma igen.



Kort men intensivt. Och kul. Den här oväntade tempoökningen var en trevlig överraskning och nu är jag peppad på att springa intervaller snart igen. Och det trodde jag ärligt talat inte skulle hända.