Klocka, 14 km, cykelbyxor och carbs carbs carbs

Idag sprang både jag och min kille Mattias i Sisjön. Vi sprang inte ihop men det var kul att träffa på varandra i spåret. Överlag är det kul att träffa folk i spåret. Jag träffade två av min pappas kompisar, såg eventuellt en kändiskock och blev även påhejad av en man. Det var ett sånt där bra påhejande, inte som när män vill säga nåt "uppmuntrande" när man springer förbi (exempel från mitt liv: "Du måste springa snabbare om du ska orka göteborgsvarvet", lastbilar som tutar, eller den där gången en snubbe kände sig nödgad att hänga ut genom bilrutan och bröla att jag "faktiskt" var snygg. Tack för omdömet). Men som sagt, den här gången blev jag jätteglad, så tack för peppen vem du än var.



Den här gången lyckades jag stänga av funktionen att GPS-klockan larmade vid varje km. Det vill jag inte att den ska göra. Däremot innebar det tydligen att den inte kunde visa upp mina olika splittar efteråt och det var tråkigt. Så jag ska försöka lista ut hur jag slipper larmet, men ändå får den att räkna kilometrarna som varv.



Klockan sa även idag till under passets gång hur det gick med min återhämtning. Eftersom jag inte vilat lika länge som klockan ville var den inte så nöjd med mig. Nu tycker den att jag ska vila i 3,5 dagar. Hah!
Jag ligger ganska högt i puls när jag springer, men tror att jag "ska" göra det. Det känns inte lika obekvämt som klockan hävdar att det ska göra. Hittills har den beskrivit mina svettiga, men hyfsat bekväma joggingturer som overreaching, alltså överpresterande.
Nu har jag justerat upp min maxpuls så förhoppningsvis kommer den att mer förståelse för mig framöver. Kanske har jag ett litet hetsigt fågelhjärta som gillar att slå snabbt.
Samtidigt ska jag jobba på att variera mina pass rent pulsmässigt. Några ska vara lugnare, och andra tuffare.

Idag blev det 14 km och fyra blåsor på tårna. Det var även premiär för mina nya cykelbyxor. Har inte haft sådana sedan 1993, och jag känner mig lite som nio år igen, men jag är väldigt nöjd ändå. De kortare hotpantsen sitter ju aldrig kvar där de ska, men de här sitter som en smäck.

Sedan kom vi hem och åt en gourmetlunch. Pasta med tub-pesto. Gott. Kolhydrater 4 life.