Dubbelpass och transportjogg från stan

Vanligtvis håller jag pass på Friskis och Svettis en gång i veckan. Den dagen brukar jag inte träna något annat (dvs brukar inte springa), men den senaste veckan har jag vickat lite och det blev istället tre pass. Då vill jag klämma in lite springning också.

Det är väldigt olika hur mycket jag själv får träna på mina pass. Jag har boxpass och man tränar i par. Märkligt nog blir det nästan alltid så att jag blir över, vilket är bra men lite tråkigt. Bra för att jag kan koncentrera mig på själva passet (det är många byten att hålla reda på och mycket att instruera), och dessutom kan jag hjälpa och peppa motionärerna som kanske inte har full koll på teknik osv. Men som sagt. Det är ju lite tråkigt. Klart roligare att få träna själv (även om jag har mikrofon på mig samtidigt).

Igår var en sådan dag när jag faktiskt fick träna. Herregud vad trött jag blev. Jag hade rent mentalt lämnat det lite öppet huruvida jag skulle springa hem eller inte. Om jag tog ut mig på passet fanns möjligheten att åka buss hem istället. Det var ganska nära att jag gjorde det, men jag ville ju springa och tänkte att jag jag tar det i etapper. Måste inte springa hela vägen hem. Första etappen var fram till Korsvägen, nästa gick till Delsjömotet och sista gick hem till dörren.

Eftersom jag ser helt förvriden ut när jag tar selfies under tiden som jag springer började jag springturen med att ta en bild helt stillastående. Ja, lite poserande måhända, men förstå vilka absurda mängder fullständigt oanvändbara in-action-bilder jag har tagit under mina springturer.
Har mycket litet intresse av att stanna och ta bilder när jag väl börjat springa, men har ett stort intresse av att ha bilder på bloggen. Hur får man ihop det? Vår tids stora gåta.

Det var fint ljus och jag blir som alltid lika naturromantisk och bölar inombords bara för att allt är så vackert. Carpe diem! Dessvärre var jag helt dränerad på kraft efter boxpasset så min löpning var nog inte jättevacker.
Jag tog det lungt, kroppen började fatta att den var mest trött i överkroppen och springturen var till och med skön - bortsett från när det var uppförsbacke. Då var det inte skönt. Om du har lite koll på gbg så vet du att det är en hyfsat lång uppförsbacke från Kallebäck till Delsjömotet. Kanske två km uppför. Segt så in i!

När jag väl var framme vid Delsjömotet hade jag sprungit prick 6 km (kändes som 106 km) var det hela 12 minuter kvar tills bussen skulle komma. Alldeles för lång tid. Som tur var kom en annan buss. Den gick inte hem till mig, men den gick åt rätt håll.

Jag hoppade på den bussen och hoppade av vid en hållplats som lät bra och som mycket riktigt låg där jag trodde/hoppades att den skulle ligga. Sedan sprang jag hem eftersom det var både kallt och tråkigt att gå. Två km till blev det.
Jag fick tyvärr ont i hälsenorna jag sprang. Ont på ett sånt där det-här-är-inte-bra-sätt. Det är nog bara lite överbelastning, men olycksbådande. Ska hålla koll på dem framöver.

När jag kom hem fick jag mat (halleluja!) och däckade i soffan framför Twin Peaks men försökte låtsas att jag var vaken. Det genomskådades.
Totalt 75 min box på friskis och 8 km transportjogg. Jag är helt mör idag, kan inte riktigt lyfta armarna, så idag gör jag och kroppen inte många knop.

Våren och vitsipporna

I lördags vilade jag från träningen, bland annat för att jag var trött. Ja, jag hade även jordens mensvärk med illamående och allt det där (bävar SÅ för att min kropps ska pricka in en sådan dag på maratondagen), och därmed var jag fast besluten om att spring på söndagen. Om man ska få någon träning gjord kan man nämligen inte vila varje dag.
Det jag inte tänkte på var att jag skulle på stor födelsedagsfest. Den sortens fest som gör att man kan både vara trött och lite illamående dagen efter...
Det var inte någon större fara, jag var trött men efter en lugn förmiddag i soffan var det riktigt skönt att komma ut och röra på mig. Frisk luft, vilken grej! Enda sättet jag egentligen märkte av nattens fest var i benen. Att dansa i högklackat ger både träningsvärk och skavsår.

Jag har fått ihop en runda som är nästan exakt en mil. Det saknas fortfarande 200 meter som jag får försöka lägga till någonstans. Det är skönt att ha några rundor som man vet hur långa de är så att man kan skippa GPS-klockan om man vill. Ja, den som är lite vild av sig skulle kunna hävda att man kan skippa klockan trots att man inte vet hur lång rundan är, men nä, riktigt så kul ska vi inte ha.

Det är min första vår i Mölnlycke, jag flyttade ju hit i höstas. Ibland saknar jag att bo precis intill Slottsskogen som jag gjorde tidigare, men våren är faktiskt finare här. Det finns så oerhört mycket vitsippor att jag blir high on life när jag springer. Min lilla iphonekamera gör inte naturen rättvisa, men det ärså fint att jag redan nu är ledsen för att vitsipporna kommer försvinna om några veckor (men då kommer löven!).

Löpningen gick bra, jag har lite känningar på flera ställe. Hälarna, vaden och (fortfarande) baksida lår. Men det är nog ingen fara. Det är inte långt kvar till Göteborgs-Varvet och jag inser att jag som vanligt har haft en alldeles för lång startsträcka. Om jag ska ha en chans att bli bättre på varvet måste jag träna lite hårdare, lite tidigare.
Jag hade ju faktiskt en ambitiös men ganska realistisk tidsplan som jag gjorde upp i julas. Den sket sig dock är jag pajade vaden. Och låret.

Jaja, jag får träna vidare och hoppas på en go känsla när det väl blir göteborgs-varv. Förra året gick det inte snabbt, men jag minns att jag kände att jag omöjligen kunde ha sprungit snabbare. Då hade jag haft småskador och inte tränat särskilt regelbundet. I år bör det kännas lite bättre än så iallafall.

Är det gubbvaden jag känner?

Den där krampaktiga känslan i vaden har smugit sig tillbaka. Den där känslan som jag fick när jag sprang på Göta älvbron och trodde att jag fick kramp, men krampen gick inte att stretcha bort. Det visade sig vara en bristning, eller det som så smickrande tydligen även kallas gubbvad.

Än så länge gör det verkligen inte alarmerande ont, men det är en känsla som inte brukar finnas i vaden och nu försöker jag mota Olle i grind. Har haft ett par springfria dagar och ägnat mig åt yoga, mina egna pass på Friskis samt soffslappande istället. Idag var planen att jag skulle vicka på friskis och sedan springa, men näe, jag har sovit bedrövligt dåligt så jag väntar nog med sprängningen till i morgon.

Det positiva med det här är att min pulsklocka som gapat om att jag ska återhämta mig så oerhört länge efter mina pass kommer bli glad och klappa mig på huvudet nästa gång jag springer. Ser fram emot "Återhämtning: Mycket bra".

Svettiga backar

Det har blivit sommar i april och för att hedra värmen sprang jag backintervaller. Svettigt!

Jag har en backe som är lång och eh backig, och om man låtsas som att den inte ligger precis vid motorvägen är den riktigt fin.

Jag sprang 10 gånger upp, hämtade andan lite och joggade ner. Jag behöver verkligen göra det här lite oftare, backar är inte min starka sida.

Jag sprang alla vändor på 1,07-1,09, men sista vändan gick ännu bättre, jag kände mig oväntat stark och sprang på 1,02. Boom!

Tycker det är svårt art hitta rätt nivå, att springa så snabbt att jag orkar alla 10 - men blir svinigt trött. Nu blev jag bara riktigt trött, tror att jag skulle kunnat öka lite till - eller sprungit ännu fler intervaller.

Men men, man ska ju ha nåt att jobba på.

Här är jag svettig på balkongen. När jag svettats klart ska jag få en dusch och balkongen en make over.

Klocka, 14 km, cykelbyxor och carbs carbs carbs

Idag sprang både jag och min kille Mattias i Sisjön. Vi sprang inte ihop men det var kul att träffa på varandra i spåret. Överlag är det kul att träffa folk i spåret. Jag träffade två av min pappas kompisar, såg eventuellt en kändiskock och blev även påhejad av en man. Det var ett sånt där bra påhejande, inte som när män vill säga nåt "uppmuntrande" när man springer förbi (exempel från mitt liv: "Du måste springa snabbare om du ska orka göteborgsvarvet", lastbilar som tutar, eller den där gången en snubbe kände sig nödgad att hänga ut genom bilrutan och bröla att jag "faktiskt" var snygg. Tack för omdömet). Men som sagt, den här gången blev jag jätteglad, så tack för peppen vem du än var.



Den här gången lyckades jag stänga av funktionen att GPS-klockan larmade vid varje km. Det vill jag inte att den ska göra. Däremot innebar det tydligen att den inte kunde visa upp mina olika splittar efteråt och det var tråkigt. Så jag ska försöka lista ut hur jag slipper larmet, men ändå får den att räkna kilometrarna som varv.



Klockan sa även idag till under passets gång hur det gick med min återhämtning. Eftersom jag inte vilat lika länge som klockan ville var den inte så nöjd med mig. Nu tycker den att jag ska vila i 3,5 dagar. Hah!
Jag ligger ganska högt i puls när jag springer, men tror att jag "ska" göra det. Det känns inte lika obekvämt som klockan hävdar att det ska göra. Hittills har den beskrivit mina svettiga, men hyfsat bekväma joggingturer som overreaching, alltså överpresterande.
Nu har jag justerat upp min maxpuls så förhoppningsvis kommer den att mer förståelse för mig framöver. Kanske har jag ett litet hetsigt fågelhjärta som gillar att slå snabbt.
Samtidigt ska jag jobba på att variera mina pass rent pulsmässigt. Några ska vara lugnare, och andra tuffare.

Idag blev det 14 km och fyra blåsor på tårna. Det var även premiär för mina nya cykelbyxor. Har inte haft sådana sedan 1993, och jag känner mig lite som nio år igen, men jag är väldigt nöjd ändå. De kortare hotpantsen sitter ju aldrig kvar där de ska, men de här sitter som en smäck.

Sedan kom vi hem och åt en gourmetlunch. Pasta med tub-pesto. Gott. Kolhydrater 4 life.

Första rundan med nya klockan

Jag skippade min planerade vilodag och tog med min nya Garmin 620 ut på en runda. Jag skulle möta en kompis inne i stan. Fick skjuts till Delsjömotet och sprang där ifrån. Biten mellan Mölnlycke och Delsjömotet är oerhört trist, och ganska lång, så den var skön att slippa.

Jag borde kanske ha löst manualen lite noggrannare, men klick. Var inte särskilt svår att förstå. 

Medan den letar efter satelliterna fylls en stapel, tydligt och pedagogiskt, och sedan var det bara att trycka på start. 

Den pep och vibrerade vid varje kilometer och efter 1500 meter sa den till mig att min återhämtning var god. Haha. Tack tack klockan. 

Det tar såklart ett tag innan klockan har tillräckligt med data för att kunna uttala sig om sådant.

Efter 7 km, via både Liseberg och operan, var jag framme och hade enligt klockan slagit alla möjliga rekord. Snabbaste km, snabbaste mile, snabbare pass, längsta pass. Score! 

Hej Garmin 620!

Say hello to my little friend (så mycket mindre än min gamla kompis, Garmin 305).

Den är nyuppackad, har inte sprungit en meter med den än. Har bara laddat den och satt den på armen. Mmm, denna tekniknörd gillar att få gotta ner sig i en boxfresh användarmanual.
Men snart ska jag springa med den också. Lovar.

Tunga 10 km och klockfunderingar

Ouff, idag var det tungt. Oklart varför. I slutet svartnade det nästan för ögonen.

En given förklaring skulle såklart vara att jag sprang snabbare än vanligt, men det var nästan tvärtom. I slutet sprang jag förvisso på lite snabbare, försökte höja tempot eftersom det hade gått förvånansvärt långsamt.
Det är svårt det där, att lyssna på kroppen samtidigt som man tittar på klockan. Hjärnan och resten av kroppen vill inte alltid samma sak. Ibland tror jag att det är bra att tvinga sig lite. Det låter så hårt. Men ja, att utmana sig. Det låter bättre.

Jag har hittat en ny ingång till Skatås och testade en ny runda idag. Den blev inte lika lång som jag trodde, jag trodde kanske 11 km, men den var snarare 7-8 km. Därför fick jag bygga om lite i slutet, målet var att springa 10 km.

Den där ingången till Skatås kommer komma väl tillpass när jag ska springa längre rundor och vill minimera asfalten men maximera kilometrarna. Jag kan springa genom skogen jag har in på knuten och via pyttelite asfalt komma in till spåren i Skatås, till skillnad mot att springa genom industriområden för att komma till samma spår.

Det var blött, geggigt och stora pölar på de första stigarna jag sprang på. Det regnade ju konstant hela dagen igår så det var inte så konstigt. Det var inte heller så konstigt att det inte gick särskilt snabbt eller smidigt på de hala stigarna. Men när jag kom ut på torrare partier märkte jag att flåset verkligen inte hängde med. Benen var pigga och glada, men jag jag var helt död ändå.
Jag mötte en kille som hade ett lätt och snabbt steg, och jag liksom såg mig själv utifrån där jag hasade mig fram. Haha. Jaja, man är inte alltid på topp. 

Det var fint och soligt, och i slutet försökte jag som sagt höja tempot och hålla det.
Det gick sådär.
Efter 8 km ville jag bara lägga mig ner.
Jag fortsatte springa, men lite långsammare, och först när jag var hemma vid min port satte jag mig ner. Fick pausa i trappan upp till lägenheten för att hela världen snurrade och satte mig tillslut på balkongen med benen i högläge och drack vatten. 

Jag tog igen mig rätt snabbt, drack lite återhämtningsdryck, och i efterhand är jag nöjd med att jag pallade och höll ut.

Jag har dock kollat närmare på hur min GPS-klocka mäter ut springrundan. Jag har alltid varit väldigt skeptisk till mobilens GPS och hyllat min Garmin. På mina senaste rundor har jag tyckt att jag får springa så långt för att få ihop man kilometrar. Inga jättediffar, men ändå en känsla. Efter dagens tur tycker jag inte att klockan håller måttet. Den liksom genar och skippar vissa bitar. Det skulle säkert funka bra på rakare turer, men på mina kringelikrokar i skogen hänger klockan inte med. Kanske ska jag omvärdera mobilen? Jag har ju tänkt köpa en ny värstingklocka (Garmin 620) men då vill jag ju att den ska hänga med oavsett var jag springer. 

Uppdatering: När jag tittar på min runda i Garmins nya version ser grafiken mycket bättre ut. Jag är fortfarande skeptisk, men inte lika mycket...

Crawl under tidspress

Idag simmade jag igen. Nytt världsrekord för mig! Simma två dagar i rad. Maxat. Imorgon kanske jag ska simma igen. Har inte bestämt mig.

Jag var oerhört seg med att komma upp i morse, men jag hade ett möte i stan kl 10.15 och ville simma innan dess. På grund av min egen seghet och köer på motorvägen in mot stan. Jag hann bara vara i vattnet i 30 minuter innan jag skulle upp. Snabba puckar.

Efter lite uppvärmning med bröstsim gick jag över till 25-metersbassängen och crawlade. Jag stannar och pustar (flåsar) efter varje 50 meter, bättre än så har jag inte fått till andningen. Men det var bra med tidspressen, då fanns inte mycket tid till varken vila eller funderingar. Det var bara till att fortsätta så får pulsen lugnat sig lite. Det var nästan kul.

Vetefan hur jag ska få ordning på andningen. Jag tror på ett sätt att jag bara behöver traggla simningen, men på ett annat sätt funderar jag på om jag gör något grundligt fel när jag simmar. Ska man verkligen bli så sjukt trött?

Dåligt flyt i bassängen

Hux flux är jag anmäld till ett swimrun. Det blir sprintdistansen på öloppet i Göteborgs skärgård i augusti. Man ska genomföra loppet två och två, men nu har min kompis har blivit partnerlös. Jag sa lite på skämt att jag kunde hoppa in. Sedan tog det några veckor innan min kompis frågade om jag var seriös. Ehh, hehe, tja, nja, eller jo men det är klart. Känner att jag är ute på djupt vatten...

Jag har alltid älskat att bada, är en sann säl som gärna leker, och dyker och simmar länge. Men till min förvåning är jag inte någon crawltalang.
Jag kan säkert bli helt ok om jag tränar ordentligt, men om det var nåogt som skulle kännas någorlunda naturligt trodde jag faktiskt att det skulle vara nya simsätt (borträknat fjärilsim, det ser sjukt ut). Men jag blir otroligt andfådd och mjölksyran sprutar ur öronen efter 50 meter. 

Men ska man göra ett swimrun får man ju träna lite. Jag gick till Valhallabadet och brottades med de andra i simbanan. Längtar efter när man kan simma ifred i sjöarna. Läskigt att de är så mörka bara. 

Mitt simmande gick verkligen inte bra. Jag trivs inte alls med att dela en smal bana med snabba typer med både paddlar på händerna och simfötter. Men i 25-metersbassängen var det mindre folk och jag fick en egen bana. Där är det jättedjupt och jag inbillar mig att det är bra att simma där, mer känsla av öppet vatten. 

Jag krigade mig igenom 1000 meter. Några längder var bröstsim.

Resten av dagen var jag trött som ett barn som varit på badhuset i åtta timmar. 

Först fram mot kvällen gick jag ut och sprang. Var på väg att skita i det, men blev peppad/tillsagd av min kille att gå ut. "Det är skönt att komma ut lite." And skönt it was.

Jag försöker vänja mig vid att springa (minst) 10 km varje gång jag bara ska ut och jogga. Egentligen har jag en "gräns" vid 6 km. Jag springer inte kortare än så om jag bara mysspringer. Nu skall den gränsen alltså upp till 10 km. Således blev det en mil nu på kvällen.

Jag kryssade och sprang på några nya vägar. Ljuset var fanastiskt. Blått och fint. 

Jag sprang i en bekväm takt och det kändes faktiskt jättebra. Benen var pigga och backarna var förvånnsvärt roliga. 

Gött!

Snabbstyrka istället för spring

Igår drack jag vin och överraskande nog var jag inte jättesugen på att springa idag. Istället körde jag lite styrka hemma.

Eftersom jag får alla möjliga sträckningar, kramper och skit när jag inte värmer upp drog jag på stereon och hoppade loss till tre låtar innan jag gick vidare till trx-banden. 

Jag gjorde utfall med ena foten i bandet, därav den enbenta looken på bilden, och köttbulleplankan (har fötterna i trx-banden, står i plankan, kryper ihop till en boll, och ut i plankan igen).

Sedan gjorde jag draken (eller hette den örnen?), en bra balansövningar för min svaga höft. Det blev lite situps och en helt  vanlig planka också. Och en plankselfie.

De där utfallen var första gången jag testade och de var riktigt goa. Det kändes som att de var väldigt effektiva för  mina instabila ben.

Nu blir rodelträning i soffan. Och chips.

Oväntat snabba intervaller

Jag är ju lite rädd för intervaller. Eller tja, jag är väl lat. Jag tror att intervaller av olika slag skulle var jättebra för min träning, men det känns som att det finns så mycket regler för hur det ska göras att det utvecklats till någonting oerhört komplicerat i mitt huvud. Jag vet ju att det egentligen bara är att springa en sträcka snabbare än vanligt, vila lite och sedan repetera ett par gånger. Men enklaste sättet att inte göra fel är att inte försöka.

Igår hade jag ont om tid men ville ändå springa. Jag vägde mellan en hederlig eller att utveckla joggen till ett intervallpass. Men jag hade bara tid med 5 km och det är för kort för att jag ska känna mig helt nöjd ifall jag bara joggar - och då fick det helt enkelt bli intervaller.
I slutändan var det kanske inte så himla tidseffektivt, men det blev ju succé ändå.

Senast jag sprang lite längre intervaller med klocka kom jag och min Garmin inte överens överhuvudtaget. Därför körde jag den här gången på 200 m joggvila + 800 m spring. Om klockan skulle krångla skulle det vara jämna och fina siffror att hålla reda på.

Den där förra gången sprang jag intervaller om 1000 m och fick slita som ett djur för att hålla 5-tempo. Därför hade jag siktet inställt på samma tempo den här gången, men med vetskapen att det kunde bli tungt. Men det gick bättre än väntat.
800 meter är förvisso kortare än 1000 men jag höll snarare 4.30-tempo än 5-tempo. Woop woop!

Jag är inte särskillt jämn i min fart, har svårt att känna hur snabbt det går. Så det diffade lite (ofrivilligt) mellan de olika intervallerna, men de olika backarna som kom ibland spelar såklart också in. Jag försökte tänka på att benen skulle gå sonett hjul; lyfte knäna och fick med en kick bakåt. Det hjälper mig att koncentrera mig på till exempel teknik, annars förlorar jag mig gärna i känslan av att det är så enormt jobbigt.

Herregud vad vad trött jag var efter sista intervallen. Jag fick sätta mig ner på cykelbanan ett slag.



Sedan joggade jag hemåt. Började med att gärna över en åker, men efter det hade mjölksyran släppt och jag kompenserade med några extra omvägar innan jag var hemma igen.



Kort men intensivt. Och kul. Den här oväntade tempoökningen var en trevlig överraskning och nu är jag peppad på att springa intervaller snart igen. Och det trodde jag ärligt talat inte skulle hända.

It's a perfect day

Det är ju sådana här dagar man springer för. De få dagarna när allt (eller nästan allt) känns bra. Vädret är gött och flåset är mindre flåsigt.

Jag sprang milen i Skatås mitt på dagen. Solen värmde och jag hade kortärmat för första gången i år.
Jag hade till och med kunnat haft shorts, eller åtminstone kortare tajts. Temperaturen var märkvärdigt härlig. Men tja, det kan ha varit min soltörstande vinterkropp som gick bananas av vårkänslor.

När jag sprang där på de mjuka stigarna grubblande jag på hur jag ska göra för att ha möjlighet att springa mitt på dagen på det här viset även när jag har jobb (är ju lite arbetsfri just nu).
Jag kom inte på någon lösning. Jag jobbar vidare på det.
Funderar på att bloggmiljonär.

Benen var pigga, men jag fick hålla tillbaka farten lite. Dels för att det fortfarade suger lite i baklåret när jag springer, men ockaå för att det känns som att nästa skada bara är en våg av hybris bort.
Måste ta det lugnt, låta muskler och senor hänga med, inte bli ivrig. Jag har tydligen blivit gammal, ådrar mig krämpor som gubbvad och behöver uppenbarligen värma upp på ett sätt jag aldrig behövt tidigare.

Jag tycker att det gick lagom fort idag. Tillräckligt sakta för att kroppen skulle vara glad, tillräckligt snabbt för att benen skulle få jobba på och bli trötta.

Funderar på att köpa ny gps-klocka. Min nuvarande Garmin är stor som ett hus, har dåliga batterier och tar hundra år på sig för att hitta satelliterna. Ska bara läsa igenom halva intewebz för att försäkra mig om att jag väljer rätt: Garmin vivoactive, 620 eller 220...

Här är jag med kisande ögon och en klocka. Eller är det en stationär dator?

10 omotiverade km i solen

Det är inte alltid det känns jättelockande att gå ut och springa. Jag är alltid lika förälskad i idén om att vara utomhus, springa i skogen och blir trött. Men sen måste man ju liksom genomföra det också.

Oavsett i hur bra form man är (och jag är förvisso i en ganska mjuk form) är det givetvis mindre ansträngande att ligga på soffan och kolla på New girl än att vara ute och springa. Och idag var en sådan dag när jag maskade i flera timmar innan jag kom ut.

Tack vare att jag fått för mig att jag skulle på påskmiddag tidigare än vad som faktiskt var bestämt kände jag mig tidspressad och skärpte till mig och gick ut. Det var ju bra. Det var först när jag kom hem som jag insåg hur mycket tid jag hade. Ett luftigt schema är oftast förödande för disciplinen (lex arbetslös).

Jag bestämde mig för 10 km och tog en runda kring där jag bor. Först en massa asfalt, men efter ungefär 5 km kommer mjukare underlag.
Sprang förbi otaliga flanörer samt en ridtävling. Vitsipporna är på vippen att slå ut och det stod damer här och där i skogsbrynen och plockade små buketter. Än är det dock brungrått i naturen. Snart, snart blir allt ljusgrönt.

Jag känner fortfarande av muskeln på baksida lår. Köpte diklofenak idag och ska testa en kur. Om det är en liten inflammation som inte vill ge sig så borde kuren göra jobbet. Den som lever får se. (ta i trä!)

Skönt att slippa tänka

Imorse när jag vaknade kände jag hur trötta musklerna var. En väldigt behaglig trötthet. Speciellt en dag då man inte behöver gå upp när väckarklockan ringer, åka till jobb eller passa tider.

Igår förrgår började jag läsa Löparens hjärta av Markus Torgeby. En lättläst och inspirerande bok. till skillnad mot många andra inspirationsböcker känns det inte som att den "säljer" en livsstil. Visst, Torgeby har bott i en kåta och allt det där, men den handlar mer om att lyssna inåt, snarare än att börja springa i sandaler och äta chiafrön. Jag tycker att Torgeby har ett sätt att förmedla en mjuk och o-hetsig inställning till sin träning, samtidigt som han själv tränar som ett jehu. Man kan träna jättemycket och göra strålande tider samtidigt som det inte är prestationerna som definierar vem man är.
Nu är boken utläst.
Klart läsvärd. Kul språk.

Eftersom kroppen kändes så gött trött idag tänkte jag faktiskt vila från springandet. Jag var rädd att jag skulle få ont.
Men jag sprang ändå.
Jag var ovanligt oplanerad när jag gick ut, tänkte att jag skulle springa i backar om jag hittade någon bra backe och i annat fall bara springa hem och köra lite stycka på golvet. Istället hittade jag en stig jag inte sprungit på. Sprang i skogen och mitt bland alla träd stod skjul och däck och plank. Det såg ganska läskigt ut, men det måste var någon sorts bana, paintball eller liknande. Men jag stannade till, tittade och lyssnade. Pulsen var hög och kanske var det på grund av de branta backarna, kanske var det på grund av att jag hela tiden trodde att någon/något skulle hoppa fram.

Jag visste inte vart stigarna ledde, men några av dem såg vältrampade ut så jag sprang vidare. eller ja, sprang och sprang, bilande förvandlades stigen till en liten sjö eller en bäck och då gick tempot inte särskilt snabbt.

Jag kom ut vid några kraftledningar och kunde orientera mig igen, och genom snår och buskage tog jag mig fram till bilvägen och sprang på mer bekanta vägar igen.

Ungefär där jag vikt av från början finns en lång backe. Jag valde ut en sträcka mellan några lyktstolpar och sprang så fort jag kunde uppför. Mötte ett bistert gammalt par som inte var så pigga på att heja på mig.

Klockan och mobilen var hemma, men jag sprang kanske 6 km. Ett fantastiskt skönt pass, utan varken mål eller syfte. Det kändes betydligt mer givande än många sletrianjoggar, trots att kontrollfreaket (dvs jag) inte ens försökte få till "bra" träning.

12 km långt på långfredagen

Påskvädret i Göteborg har levererat. Sol och klarblå himmel. Svårt att inte springa då.

Det var längesedan jag sprang runt Rådasjön, det är ofta blött och geggigt och det finns inga genvägar hem ifall kroppen kommer på att den inte vill springa. 

Men idag tänkte jag att det var hög tid. 12 km runt Rådasjön i solen på geggiga skogsstigar och torr asfalt. 

Jag har lite känningar här och där i lår och höft, men ingenting som var katastrofalt.

Jag har fått för mig att det är en liten inflammation i lårmuskeln som behöver jagas ur kroppen. Har funderat på att självmedicinera mig med en kur antiinflammatoriska tabletter, men jag tar så sällan värktabletter att det bär mig emot. 

Det kändes som långa 12 km, men enligt min (väldigt svajiga) GPS på telefonen var det tvärtom, när jag kommit varvet runt visade telefonen 11.75 km. Det var ju ingen fara eftersom jag inte var hemma än. Jag pinnade på de sista metrarna men stannade så snart jag hade passerat 12 km med lite råge. Efter det gick jag och letade efter påskris bland träden. Blev lite ha-galen där i skogen och fick med mig fler pinnar och kvistar än hemmet kunde hantera. 

Krisen

Jag blev ganska knäckt. Förra söndagen, alltså för snart två veckor sedan sprang jag 12 km i Skatås. Helt enligt min hastigt ihopsatta övervinna-smärtan-i-baksida-lår-plan. Och i knappt 9 km gick det också som jag förväntat mig. Långsamt men stabilt och med en enveten men inte outhärdlig smärta i låret. Helt ok liksom.
Men sen kom mina alldeles för välbekanta höftproblem tillbaka.
Fanihelevete.
Det börjar som en irriterande känning och eskalerar till hugg långt inne i muskeln. Ibland funderar jag på om lårbenet är på väg att hoppa ur led. Det tror jag alltså inte på allvar, men det känns som att något hamnat fel.


Välbehövlig stretch i skogen.

Visst jag vet att de som tränar mycket alltid har ont någonstans. Men jag tränar ju verkligen inte så mycket. Jag tränar inte orimligt lite heller. Så sedan den där söndagen har jag krisat och funderat. Varför ska jag ens springa? Om jag gick på spinning eller crossfit eller nåt sånt skulle kroppen kanske vara toppenglad. Om jag inte springer mer än 10 km är höften mer eller mindre helt bra. Varför ska jag vilja springa så långt? Det är ju inte som att jag är varken snabb eller har en imponerande utvecklingskurva. Jag springer inte med någon annan, och har inte någon att göra besviken ifall jag bara slutade.

Grejen är ju bara att jag inte vet något annat som jag hellre skulle göra. Jag tycker ju verkligen om konditionsträning och trots alla funderingar så ger ingen träning mig samma lugn. Ingenting annat heller för den delen. Att få springa mig trött utomhus får mig att sluta tänka så himla mycket. Dessutom är det så sjukt mäktigt att springa längre än man gjort tidigare.

Jag har tagit upp sjukgymnastiken, och det har blivit några få pass (bland annat vårens första backintervaller) sedan söndagen med höften. Det finns ärligt talat inte en chans att jag slutar springa, men motivationen har fått sig en törn.
Jag sitter nu på tåget hem från Stockholm. Jag kånkade runt på mina träningskläder i två dagar, men sprang inte en meter.
Tänker att jag ska springa idag när jag kommer hem till Göteborg, men vet egentligen att jag har gjort upp för mycket planer för att hinna. Men imorgon? Långfredagen är väl en perfekt jag för en deppig tjej att springa?


Sjukgymnastik i väntan på Stockholms kollektivtrafik.