Berlin marathon 2015

Ja herregud, jag tog mig i mål. Och ärlig talat var det en betydligt behagligare färd mot mål än mitt förra, och första marathon. Då var jag i Amsterdam, hade tränat skapligt bra (dock avbruten i flera veckor pga brutna tår), var laddad och taggad och med siktet inställt på 4 timmar. Ett optimistiskt, men inte på något sätt orimligt mål.

Den här gången hade jag faktiskt knappt tränat alls. Det är inte en fåfäng underdrift. Jag har hållt igång, fått vardagsmotion genom cykling till och från jobbet, men löpningen, nä nä. Jag har inte fått till en tillstymmelse av maratonträning.

Efter Göteborgsvarvet i maj började kroppen av lite olika anledningar och på olika sätt deklarera att den inte var intresserad av att springa. Jag försökte forcera fram lite löpning, men det var bara att kapitulera. På ett halvår har jag kanske fått till ett drygt tiotal pass på 6 till 10 km. I augusti genomförde jag (jätteroliga) Öloppet på ett behagligt sätt, men var ändå helt slutkörd efteråt. Det är först de senaste 2-3 veckorna som jag börjat känna att min kropp är på banan igen. Testade att springa Risveden Terräng på dryga 18 km härom helgen vilket var roligt och kroppen kändes hel både under och efter loppet.

Här någonstans började min prestationsångest vakna till liv igen. Den som jag e senaste månaderna kvävt under ett tjockt täcke av hälsan-framför-allt-tänkande. Nu var ju kroppen hel - och jag hade ingenting att skylla min kassa form och mediokra kondition på. Istället för att vara glad för att jag mådde bra blev det ett stressmoment. Classic. Jag som tidigare var både övertygad och bekväm med att bara starta i Berlin, vara med om den mäktiga stämningen och sedan gå av banan efter någon mil, började istället känna att jag var tvungen att springa hela vägen in i mål. Ok, men om jag genomför loppet kommer jag få en kass tid. Hur ska jag förhålla mig till det?

Det har faktiskt hjälpt att säga det högt, att mina kilometertider och prestationer inte påverkar mitt värde som människa. Det är ju helt sjukt, jag fattar ju det rent rationellt men ibland kan just det vara svårt att känna i hjärtat. Det är illa hur hård man kan vara mot sig själv.

Väl i Berlin hade de där tankarna malt i huvudet länge och väl, och lagom till startdagen var det en självklarhet att jag skulle göra mitt bästa för att fullfölja loppet. Tack vare ännu mer malande kände jag även att jag skulle ta loppet som det kom. Inte kolla på klockan, skita i tider, bara hålla ut och jobba mig in i mål. Det kändes förhållandevis lustfyllt, haha.

Det var en vacker höstdag, luften var sådär krispigt kall och klar när jag och Mattias gick mot starten vid Brendenburger Tor. Efter att ha tittat på honom när han genomfört otaliga lopp var rollern ombytta. I Berlin var det bara jag som skulle springa.

Jag gick in på området 40 min innan första start och ställde mig direkt i toalettkön. Den tog hundra år och när jag väl kom fram till en papperslös bajamaja var klockan 08.55. Fem minuter kvar till start. Om jag hade haft koll på att min egen startgrupp skulle starta tjugo minuter senare hade jag kanske tagit mig lite mer tid på toaletten. Nu blev det inte mycket utfört på det besöket och mycket riktigt - jag hann knappt springa 100 meter innan magen började längta efter en toa igen.

Starten var mäktig. Den långa rakan genom Tiergarten som är proppad med folk. Förväntan i luften, pirret i benen och morgonkylan som gör att man bara vill komma igång, komma iväg. När vi började springa kändes benen inte trötta, men långt ifårn pigga. Jag hade egentligen aldrig en någon särskillt bra känsla under loppet men än viktigare var: det dröjde väldt länge innan jag hade en direkt dålig känsla.

I Amsterdam hade jag ordentligt ont i höften redan vid 25 km. Efter det var det ett krig. Jag var förberedd på att kriget i Berlin skulle börja vid 20 km. Kanske ännu tidigare. Jag var övertygad om att jag skulle ta mig in i mål, men jag var lika övertygad om att det skulle bli det värsta jag gjort i mitt liv.

Så blev det inte.

Vid 15 km hade jag knipt länge nog. Hela Berlin marathon går inne i stan. Det är extremt få buskage längs vägen. Tro mig, jag höll koll. Det finns många träd, men om jag skulle panikbajsa någonstans ja då vill jag ha någon sorts buske som skydd. För allas skull. Men precis innan 15 km-passeringen hittade jag en bajamaja som förvisso inte var ledig, men det var åtminstone ingen kö. Jag studsade in på den, förfasades av äckelnivån men gjorde det jag kommit för att göra. Upp med cykelbyxorna igen och ut och spring. Halleluja vilken frihet!

Efter 15 km kunde min hjärna börja tänka lite mer på själva loppet. Jag längtade efter 20 km-passeringen för det var först då jag kände att loppet ”började”. De första 20 km måste bara avverkas för att kunna genomföra de sista 22. Jag var inställd på att kroppen skulle börja säga ifrån mer och mer högljutt, men bortsett från några små pip gick allt bra. Jag fick inte alls samma hugg i höften som jag brukat få tidigare, pulsen rusade aldrig och vaderna krampade inte. Så det var bara till att mata på.

Hela loppet hade jag låten I can’t feel my face med The Weeknd på hjärnan. Den och låten El perdón, en spansk låt vars refräng handlar om en snubbe som går omkring på gatorna och letar, lider, skriker och super. Nästan som jag gjorde.

Jag hade två geler med mig, men jag var lite rädd att magen skulle balla ur så jag vill inte ta dem i onödan. Det var först vid 34 km som jag bröjade trycka i mig den ena. Oklart om den gjorde till eller från, men det var säkert bra.

Efter 35 km kan dessvärre ingenting rädda dig. Då är det jobbigt, det går inte att komma ifrån. Vid 38 stod Mattias och hejade, och jag hade inte haft någonting emot att avsluta loppet där och då. Det var också mellan 35 till 40 km som jag tappade mest i tid, i övrigt var jag oväntat jämn.

Jag tyckte att kilometrarna var oändligt långa, var helt övertygad om att det var felskyltat, men så insåg jag att arrangörerna nog hade bättre koll på det där med avstånd än vad jag och min trötta, trötta kropp hade just då.

Strax efter 41 km-markeringen kommer man ut på Unter den Linden, vägen som leder upp mot Brandenburger Tor. Då började jag öka, mitt hasade tempo blev mer springlikt. Jag kände mig pigg, sprang om en massa personer och det var underbart. Hade gärna svängt ut tidigare på den gatan och fått den visuella kicken av att se målet, och fått en ännu längre ”spurt”.

Jag sprang in på höga 4.15. Jag mitt medeltempo var prick 6.00. Med tanke på min kassa träning och en krånglande mage är jag mer än nöjd. Jag blev alldeles gråtmild när jag skulle få min medalj. Tänk vad kroppen kan.

Mattias sa att jag måste ha en björn i släkten. För björnar går i ide och vaknar upp (nästan) lika starka flera månader senare. Det kan vara en förklaring.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta åt att mina resultat från när jag är tränad skiljer sig så lite från när jag är otränad. Men tillvidare väljer jag att bara vara glad och stolt.

En gladnervös och en sympatinervös på väg till start.
 

Satt och tittade på min medalj ett tag.

Öl och kakor liggandes i sängen, perfekt återhämtning.

Pssst, jag vill ju träna (och lite norrlandsinspo)

Jag tycker inte om det här konstiga som min kropp håller på med. Tror att det är nåt skumt, men det kan ju också vara så att jag har rekordusel kondis. 

Jag sprang 8 dötunga km i de jämtländska skogarna i helgen. Jag var nära fjällen, men dem vandrade jag bara på, kan dock meddela att skogen i närområdet inte var helt platt den heller.

Jag är så deppig över att jag inte kan njuta som jag brukar (OBS att jag inte har nån superkondis annars heller, stånkar på så gott jag kan liksom, men det brukar inte vara så oskönt som det är nu). Därför vill jag testa och se, kanske är jag bara ur form. Kanske går det dåligt för att jag inte har bättre grundkondition än såhär. 

Eventuellt kapsejsar projektet förkrossande snabbt, men då har jag åtminstone försökt. 

Här är bilder från Ånn när jag och icke-kondisen tog oss en tur. Och en andfådd selfie när vägen tog slut och jag fick vända.

Paus från krav, måsten och träningsplanering

Hej hej hallå bloggen. Jag lever.

För ett par veckor sedan behövde jag en paus, behövde checka ut från alla mina träningsplaner och bara skita i alltihop ett tag. Jag vet egentligen inte vad som hände, men jag och kroppen behövde vila - kanske framförallt mentalt. Jag tror att jag var mer stressad än jag kände av, och då började kroppen protestera. I tidigare inlägg spekulerade jag kring om jag var sjuk, min puls rusade och jag var så himla slut, men det var nog "bara" stressrelaterat.

Så nu försöker jag chilla från alla krav, jag oroar min såklart för Berlin marathon vilket är svårt att skaka av mig, men jag försöker öva mig på att inte bry mig. Hälsan först osv.
Jag har inte sprungit en meter sedan förra inlägget, men jag har vandrat i italienska berg, badat i havet och yogat på balkongen.

Kanske kommer jag blogga frekvent snart igen, kanske inte. Vi får se. Det är kul att blogga, med skönt att skita i det.
Vi hörs när vi hörs!

ps, ska ut och jogga i solen nu. Ojalá att det går bra :)

Nya tag

Efter ett tag bli vila outhärdligt tråkigt. Det har på vissa sätt passat rätt bra med en träningspaus nu, jag har fått ett nytt jobb som innebär en hel del flängande till Stockholm, bo på nya ställen och jag bli helt matt av ny-på-jobbet-känslan. Förvisso är det en känsla som är skön att kunna springa bort, men det är också skönt för mitt uppstressade hjärta att var "tvungen" att vila.
Jag har yogat lite och gjort några enstaka situps då och då istället.

Men i lördags sken solen och jag hade inget vettigt för mig, då blev det dags att testa vaderna igen. När jag sprang i Stockholm gick det bra i 8 km, men sedan klappade vaderna ihop. Den här gången förbjöd jag mig själv att springa mer än 6 km. Lugnt och fint, jag är i vadernas våld.

Det är som att vaderna är helt stumma, och hälsenorna ömmar. Efter ett par kilometer lättar det, men då känns istället vaderna mer och mer krampande. De är inte så peppade på långdistans om man säger så.

Det var hursomhelst helt ljuvligt att vara ute och springa, trots att det gjorde ont och flåset var som bortblåst. Solen värmde och det låg ett åskväder och tryckte i luften. Jag valde medvetet de minsta stigarna till mina 6 km, på så sätt hålls farten nere och fötterna belastas hela tiden på olika sätt. Det kanske är placebo, men jag tycker verkligen att det känns bättre att springa på stigar än på asfalt.

Jag grubblade över ifall terränglopp skulle bli min nya grej istället. Man kan ju springa marathon i skogen. Men jag vill så himla gärna springa stadslopp. Jag tycker om att se hur städer hänger ihop, märka hur de olika stadsdelarna skiljer sig åt, springa och låtsas som att jag inte är turist, låtsas att jag äger gatorna. Eller bara känna mig ball som reser från ett annat land för att springa ett lopp.
Jag vill så väldigt gärna springa Berlin marathon. Men jag vill också väldigt gärna slå min gamla marathontid. Något säger mig att det kommer dröja länge innan min kropp vill springa marathon igen, och då vill jag att loppet ska kännas bra. Och det vete fan hur jag ska lyckas med det.

När jag sprang i lördags blev jag orimligt trött. Sådär enormt trött att jag funderar på om jag är sjuk. Men jag känner mig inte sjuk. Samma sak hände i går när jag gick på ett spinningpass. Jag var disträ och tog inte i lika mycket som jag brukar, men jag var helt slut efteråt. Jag var tvungen att sätta mig i en av soffgrupperna de hade på väg mot utgången. Jag känner mig fortfarande inte sjuk, men nåt fel är det.

Här sitter och pustar efter mina korta, men jobbiga, men ljuvliga 6 km.

Aja baja

Gomorron.

På den här vägen hade det ju varit rätt gött att ta sig en morgontur, men no no, vaderna är fortfarande på strejk så jag får snällt låta bli :(((

Hashtag hurskadetgåiBerlin?

Strejkande vader i Stockholm

QMina vader vägrar återhämta sig. Jag förstår inte vad som är problemet. Jag har aldrig haft problem med vaderna, men sedan den där bristningen i februari har de inte riktigt varit sig själva. Jag tyckte som sagt att träningen inför Göteborgsvarvet gick bra, men under loppet checkade vaderna ut och jag kunde inte gå på flera dagar.

Jag tänkte att bara jag vilar ordentligt så kommer det bli bra. Sedan hade jag en väldigt händelserik vecka, och förra torsdagen gick jag från arbetsfri till businesswoman som pendlar till Stockholm. Samma torsdag hade jag mitt boxpass på Friskis och allt funkade bra - förutom upphoppen. de gick verkligen inte bra. Fick nästan kramp och maskade mig igenom resten.
Så i måndags var jag i Stockholm, på det nya jobbet, med denya kollegorna. När jag väl kom till mitt (ganska deppiga) hotell på kvällen var jag helt stissig av nervositet och adrenalin.

Jag längtade efter att springa av mig överskottsenergin. Efter att ha studerat kartan gav jag mig ut och sprang längs med vattnet på Söder.

Det var ett fantastiskt väder och samtidgit som jag älskade att vara ute, hatade mina vader att springa. Jag kände det från första början. Smärtan försvann, stumheten fanns kvar. Men efter 7 km var det som att vaderna gav upp (igen). Jag försökte tänka på löpsteget, aktivera nya muskler, men lagom till att jag var tillbaka vid hotellet vid 9 km var det tack och godnatt, vaderna ville inte springa en meter till.

VAD SKA JAG GÖRA?

Såhär kan jag ju inte ha det. Jag har ett marathon att träna till. Och marathonet kommer vara ett hel-ve-te att genomföra om vaderna inte skärper sig.
Jag har börjat göra excentriska tåhävningar för det har jag läst att man ska.
Alla tips är välkomna, jag famlar i mörkret här :(

Var e brudarna (för jag är så trött på att bara läsa om sportiga män!)?

Fick hem medlemstidningen Stadium Magazine idag. Jag är en sucker för träningstidingar och älskar att bläddra i dem. Därför gillar jag att ställen som Stadium skickar ut magasin som känns ungefär som en vanlig tidning – sånt som kallas content och som alltså är ett modernt sätt att annonsera.

Jag fattar att de inte har någon ”plikt” att föra jämställdhetsarbetet framåt, men det är ju fa-sci-nerande att det kan vara så många män och så få kvinnor i en tidning som riktar sig till båda könen. En tidning som dessutom i förlängningen ska få mig, en 31-årig tjej, att bli inspirerad att gå till Stadium och köpa grejer.

Förrförra sommaren räknade jag antal kvinnor och män på bilderna i tidningen man fick från Göteborgsvarvet och det blev extremt ojämt (95,5 % män och 4,5 % kvinnor). Nu har jag räknat igen. Inte på alla bilder, för det var ännu mer uppenbart den här gången.

I tidningen finns en redaktionssida, några rena modebilder och ett gäng sidor med ”potpurri”. Sidor med pryltips, kläder och inspiration. Det är även en massa sidor reklam, såklart.

Det matigare innehållet består av sex stycken artiklar och reportage. I dessa sex artiklar är det bara fokus på män. Inte en enda kvinnoröst hörs.
ENBART KILLAR?? Zzzznark.

-> 1 artikel om hindeerloppet Sparta Race i USA. Skrivet i jagform av en manlig journalist som springer loppet. 8 bilder på män, 1 bild på en kvinna.
-> 1 artikel om den före detta fotbollsspelaren Alexander Östlund och ungdomsverksamheten GoodSport. 4 bilder på män, 0 bilder på kvinnor.
-> 1 artikel om träning och återhämtning. Två experter är intervjuade, båda är män. Illustrationer med retrobilder på både kvinnor och män, samt två ”vanliga” fotografier – det är bilder på de manliga experterna.
-> 1 artikel om golfproffset Henrik Stenson. 3 bilder, alla på mannen Henrik. På den minsta bilden står även två barn, en flicka och en pojke,  vända med ryggen mot kameran.
-> 1 artikel om rullstolsbasket och Patrik Jobs Nylander. 1 bild på Patrik, inga kvinnor.
-> 1 artikel om surfaren Jens Holmer. 1 bild på Jens, inga kvinnor.

Sen var tidningen slut. Kul!

Här är förslag på tjejer de skulle kunnat intervjua istället. Har inte tänkt mer än 1 minut

-> Yoie Bolin – svinsnabb och cool löpartjej, även känd som rastarunner, som vinner löpartävlingar och hinderlopp.
-> Emelie Forsberg – supergrym skirunner och maratonlöpare. En av de absolut bästa i världen.
-> Lisa Ek – fotbollsspelare i Kopparberg Göteborg som dessutom tränar fotbollslag för ensamkommande flyktingbarn.
-> Annelie Pompe – äventyraren bergsklättrare och fridykare som knäcker världsrekord (och lägger upp de vackraste undervattensbilderna på sitt instagramkonto)!
-> Shahrzad Kiavash – tjej som amputerade båda benen för ett par år sedan och ska nu tävla i triathlon.
-> Emelie Strömberg - skådespelare som är uttagen till det svenska landslaget i den i Sverige "nya" sporten amerikansk fotboll.

Så, det var en enda minuts fundering av mig. Just sayin.

Göteborgsvarvet 2015 och besvikelsen

Nä, det gick inge bra. Och jag kan inte skylla på något. Det var fint väder, det var inte blåsigt, jag hade flera personer som hejade på mig längs vägen och jag trodde att jag hade tränat rätt bra.

Men det gick dåligt.

För tillfället hatar jag sociala medier. Det här är precis ett sådant tillfälle när alla som är nöjda och glada lägger upp segerbilder, och jag är missunnsam och vill inte likea en enda. Det går väl över. Det är klart att jag är glad att folk ha persat och haft det fantastiskt och så vidare, men just precis nu är jag bara besviken. Besviken och lite oförstående. Såklart kan jag träna ännu mer och ännu bättre och ännu mer effektivt och äta nyttigare och inte dricka alkohol, men... Jag tyckte ju faktiskt att jag fått till fler långpass än vad jag brukar, jag har sprungit intervaller och jag kommit över mina skador. 

Så varför kändes det så dåligt idag?

Det gick bra fram till 11 km, och det minns jag framförallt för att jag kollade på klockan då. Jag kollade på klockan, konstaterade att det troligtvis inte skulle bli nåt pers men att tiden såg bra ut.

Det var (ovanligt) trångt hela vägen, men det är inte riktigt någon ursäkt. Det är alltid trångt på Göteborgsvarvet.

Efter 11 km började mina vader kännas mer och mer. Snart kom även höfterna tillbaka. De som inte besvärat mig på jättelänge. Jag trodde fåfängt att mina utfall i TRX-band hade varit magiska för höften, men uppenbarligen inte. 

Efter 13 km var det bara övertygelse som gällde, och än mer allt eftersom loppet gick. Bara fokusera på att springa, bara fokusera på att komma längre fram och inte fokusera alls på vaderna som gjorde så ont. 

Efter Göta Älv-bron, då man passerat 15 km, fick jag flashbacks till i vintras då jag fick min bristning i vaden (aka gubbvad) på precis det stället. Jag kände efter och tänkte, jaa det kan mycket väl vara det som sker i mina vader just nu - fuuuck. 

Men det var det inte, tack gode gud. Så då var jag istället lite tacksam för att jag faktiskt kunde springa. 

Höfterna gjorde ont som satan, och när jag pratar om höfter så innebär det snarare rumpan. Det gör liksom ont i höften inuti rumpan.

Men skit samma, det gjorde ont hela vägen in i mål, bara en aning mer för varje steg jag tog. trött blev jag också. Folk var i vägen (precis som jag också var såklart) och de sträckor jag hade lust att ta i lite mer var det ändå någon annans fötter precis framför mina.

Äh, det var ett fint lopp med mycket publik och hade jag bara kommit in i mål lite snabbare hade jag varit nöjd. Men nu fick jag samma tid (eller snäppet sämre, tror att det är så men har inte pallat att kolla det) än det där året då varvet "gick dåligt". 1.58 är alltså min "dåliga" tid. Och det här året skulle jag ju springa "bra". Och så springer jag på ändå 1.58.

Jag är även knäckt över att jag uppenbarligen gör nåt fel. Andra människor (tex de på sociala medier) tränar och blir bättre. Det blir inte jag. En mycket tråkig icke-utveckling.

Och med tanke på att jag ska springa ett marathon i september hade det varit betydligt härligare med ett helt annat formbesked idag. Typ ett formbesked som tydde på bra form, inte på dålig.

Innan loppet, fräsch och positivt sinnad - om än mycket nervös.

Här och nu i soffan. Lite tröttare på livet.

Mina tidigare Göteborgsvarv

Jag avslutade mitt förr-förra inlägg med att jag hoppades att årets Göteborgsvarv skulle gå bättre än förra årets, för då var det för jävligt. Nu har jag tänkt igenom mina gamla varv och kommit fram till att 2012 var betydligt värre än 2014. För det var hemskt.

Jag har sprungit varvet 2011, 2012 och 2014. Första gången jag var anmäld var redan 2007, och jag hade önskat mig det i födelsedagspresent. Jag bodde i Kalmar då och minns hur jag sprang förbi slottet och ner till fina, platta Stensö. Jag hade en väldigt positiv inställning till mitt springande, och det var första gången jag sprang en mil. Dessvärre tyckte att jag hade för ont i knät för att palla Göteborgsvarvet och ställde mig aldrig på startlinjen. Det var kanske klokt.



2011 hade jag höftproblem (vilket jag fortfarande har...) men gick hos en sjukgymnast, gjorde mina övningar som en duktig flicka och klarade göteborgsvarvet galant. Sådär galant som man bara kan göra första gången, när man inte har en aning om vad som väntar och inte har vett att oroa sig. Jag hade hört att man gick in i väggen på Älvsborgsbron, men jag väntade och väntade på väggen, men den kom aldrig. Med hög puls, men med ett glatt humör sprang jag in i mål på 1.53.30.

2012 blev en tvärtomupplevelse. Jag tyckte inte att jag hade tränat å himla seriöst året innan, och tog varvet med en allt för stor klackspark. Ingen sjukgymnastik, dåligt med löpträning och varvet blev horribelt. Dessutom hade jag varit på jobbfest(!) i Stockholm(!) kvällen innan(!). Perfekt uppladdning...
De där lätta fötterna från 2011 då jag sprang om jättemånga i startgrupp 18 var utbytta mot stockar till ben - och nu var det jag som blev omsprungen av jättemånga i min nya, snabba startgrupp.
Jag blundade när jag sprang uppför Avenyn för att mina höfter gjorde så ont att jag liksom inte kunde fokusera. Jag tvingade mig fram hela vägen till mål och sprang på 1.58.05. Jag var helt slut och grät när jag stapplade hem medan jag mölade i mig min kexchoklad.
Detta lopp kan man läsa om på min gamla blogg och inlägget Värsta varvet.

2013 hade jag problem med fötter och höft så det blev inget varv. Jag tittade på, och det var samma år som det var jättevarmt, soligt, regnigt och åska på en och samma gång.



2014 var lite av ett mellanår, men jag fick träna på pannbenet. Då sprang jag väldigt mycket på vilja och gav allt. Det blev ingen rekordtid, men jag visste att jag inte hade kunnat göra det bättre. Åtminstone inte den dagen. Tiden blev 1.55.12.

Det är egentligen galet hur det kan skilja så lite i tid mellan mina olika Göteborgsvarv, när loppen har känts så olika. Jag skulle gärna slå min tid från 2011. Men jag har gått igenom mina splittar från det året och inser att det kommer vara svårt.
Eftersom det är så mycket folk är det svårt att hålla ett jämt tempo och 2011 höll jag faktiskt rätt hög fart på de sträckor som jag hade fri lejd. Det var inget medvetet från min sida, men i slutändan kompenserade det för de andra sträckorna som var överbefolkade och man fick springa i 8-minuterstempo.
Den höga farten tror jag inte att jag kan hålla i år, och kommer alltså inte kunna kompensera på samma sätt. För de där sträckorna när det plötligt blir hur trångt som helst kan man liksom inte räkna bort, inte när man startar några grupper ned i startfältet.

Det återstår att se hur det går på lördag, men det ska bli kul att springa! Har vilat alldeles för länge nu. Ska försöka yoga ut stelheten i kroppen, det är vaderna som oroar mig mest just nu. Längtar mest efter min sojakorv med bröd + öl som skall förtäras efter målgång.

Kötta ett varv på åttan

Häromdagen hade Mattias sprungit ett väldigt snabbt varv på åttan i Skatås. Jag tyckte att det lät kul (hehe, "kul") att testa att springa åttan så snabbt jag kunde. Jag gör ju aldrig sådant, har fått för mig att jag inte kan. Det är väl egentligen inte så mycket man ska kunna, herregud, det värsta som kan hända är att jag blir trött. Så idag blev det av.

Jag cyklade till parkeringen vid Bertilssons stuga och uppvärmningsjoggade de 2 km till grusåttan. Det är alltså det 8 km långa och ganska platta elljusspåret i Skatås.

Väl där började jag fippla med klocka. Jag ville ha tider för alla mina km på åttan så jag satte på den automatiska km-räknaren som jag tidigare stängt av. Oftast vill jag "glömma bort" hur långt jag sprungit, men inte idag. 

Jag knappade på klockan och startade mitt race.

Benen var stumma och tunga. Det kändes ungefär som att jag gått upp fem kg. Segt och kämpigt. 

Jag trampade på och förökte hålla en jämn fart på 5 min/km. Fick hybris och tänkte att det kanske skulle gå att hålla hela vägen.

Ha!

Jag som ärligt talat har fullt upp med attspringa en enda km i 5-tempo. 

Men det gick rätt bra. Jag ville inte kolla för mycket på klockan men såg att medeltempot för varvet (dvs det jag trodde var mitt åttakilometersvarv) låg precis under 5-tempo. Gööött. Jag är bättre än jag tror!

Trodde jag.

Ett par km passerar, jag försöker hålla ett stadigt tempo som är högre än vanligt men precis lagom att orka fortsätta.

Jag flåsar som ett kraftverk. 

Kollar på medeltempot. Plötsligt lågt, 5.40. Vafan? Gick det så långsamt?

Ökar, håller stadigt.

På bara någon km sänker jag medeltempot till 5.10, vilket tyder på riktigt hög fart. Shit va snabb jag är tänker jag. Springer långt under 5-tempo utan att knappt märka det.

Då ser jag.

Jag har bara tittat på tiden.
Inte på sträckan.

Klockan tar inte alls tid på min åttakilometersrunda. Den räknar ut ett nytt medeltempo för varje kilometer. Det är därför siffrorna pendlat så snabbt. Det är inte pga min snabbhet. Tvärtom. Nu betyder siffrorna att jag inte ens håller 5-tempo.

Skit också.

Från att knappt våga springa, till att få hybris för att sedan glida över i besvikelse över att hybrisen bara var hybris. Typiskt.

Jag vet inte exakt vad det blev för tid så bör det ha blivit typ 42-43 minuter. Men jag sprang så snabbt jag pallade och jag är nöjd med ett jobbigt pass.

Jag var lite arg på klocktekniken, men den gratulerade mig till snabbaste mil, mile och 5 km så jag förlät klockan.

Med upp- och nedjogg blev det 12 km. Dessvärre med tunga ben som sagt, men jag hoppas att de piggnar till lagom till lördag och göteborgcarvet (ta i trä!).

Tog inga bilder idag, hade fullt upp med att springa. Däremot tog jag en bild efteråt när jag tog ett bad med lite vatten och skulle läsa brev från försäkringskassan. Man ska inte ha det för roligt när man badar.

Sista långa passet innan varvet

Jag har varit ganska trött i kroppen den här veckan. I söndags sprang jag 20 km, i tisdags backintervaller och idag sprang jag 15 km. Förra veckan ökade jag min veckomängd rätt rejält, och jag tänkte inte ens på det. Men ja, det känns i kroppen nu. Det känns dock som att det funkar, jag vänjer kroppen vid att springa längre "till vardags".

För ett tag sedan satsade jag på att göra alla mina vanliga springpass till minst 10 km. Det skulle bli min nya vanliga runda. Därefter har jag förlängt mina långpass pö om pö. Idag kändes det ganska normalt att springa 15 km. Det kändes inte mentalt som ett långpass, snarare som ett långt pass. 

Hur som helst. Idag var det soligt och fint, cykelbyxorna åkte på. De är så himla sköna. Jag känner mig som en sån där överdrivet kittad medelålders man, dvs inte särskillt fräck, men skit samma. Cykelbyxorna är goa.

Jag visste inte riktigt hur jag skulle springa, var allmänt omotiverad och bestämde väg allt eftersom jag sprang. 

Jag sprang förbi alla hästar, och en väldig massa flanörer. Det var mycket folk ute och promenerade. I Skatås var det många som sprang, det märks tydligt att det snart är Göteborgsvarv.

Det var iofs sjukt fint väder så det kanske lockade ut en och annan bonusperson.

Jag sprang runt lilla delsjön, men när jag skulle tillbaka mot Bertilssons stuga insåg jag att jag hade sprungit lite för kort. Istället för att bygga ut rundan i slutet sprang jag lite åt andra hållet. Det blev knappt 1 km åt ena hållet på åttan i Skatås, stannade och stretchade lite för mitt knä knakade liksom till i en uppförsbacke.

Sedan sprang jag tillbaka, och in på samma rutt som jag hade tänkt från början. 

Ut ur skogen, genom industriområdet och sedan den långa utförslöpan ner mot Mölnlycke igen. Även om där bara är asfalt och bilar är det en så skön bit att ha på hemvägen. Inga rötter eller stenar, bara en folktom cykelbana som sluttar lääänge.

Tyckte faktiskt att jag höll den lilla teknik jag har när jag springer riktigt bra även i slutet av passet. Mötte några som såg riktigt trötta ut och insåg att min hållning var helt ok fortfarande.

När jag kom hem foamrollade jag vaderna. Jag glömde det i tisdags och det kändes (på ett dåligt sätt) i vaderna idag.
Blev rätt trött.
Det kan hända att jag somnade efter att jag ätit.
Zzz.

Ja, det här var nog det sista längre passet innan varvet. Kommer väl springa ett par gånger till, men nästa vecka ska benen få vila sig i form.

Jag hoppas på två saker inför varvet.
1, att jag springer under två timmar. Det måste jag.
2, att det känns bättre än förra året. Då kändes det förjävligt.

Blöta, kalla intervaller

Det regnade verkligen hela dagen igår. Det dundrade mellan husen när det vräkte ner. Jag väntade och väntade, avvaktade lite till, för om jag inte måste gå ut i hällregn låter jag helst bli.

Men så småningom fanns inte så mycket tid kvar till att vänta. Och det regnade fortfarande. Inte mycket att göra åt saken.

Jag sprang 2 km uppvärmning, lite tung i benen från helgens långpass. Sedan var jag framme vid min backintervallsbacke. Tanken var att jag skulle springa uppe tio gånger, men rent mentalt måste jag dela upp det i två stycken omgångar om fem intervaller. Först fem, och sedan fem stycken till direkt efter. 

Det tar mig 1,06 minut att springa upp. Jag är lika trött när jag kommer upp, men det går snabbt över. Jag funderar på om backen inte är brant nog. För det är ju liksom ingen vägg. Jag vill helt enkelt bli ännu tröttare, få mer träningsvärk, inte orka springa mer efter de där tio vändorna.
Hmm.
Jag kanske inte pressar mig tillräckligt, jag kanske ska testa att köra så snabbt jag nångonsin kan och se hur många gånger jag klarar det. Så vet jag hur det känns.
Eller hitta en annan backe.

Efter allt rännande upp och ner ville jag ta en extrasväng hem. Ironiskt nog hade jag tänkt att regnet skulle göra mina smutsiga skor rena, men på den där extrasvängen sprang jag på stigar som var mer lervälling än fast mark. 

Så länge jag sprang var regnet ganska härligt, men hela tiden på gränser till för kallt. Jag borde kanske haft något vattenavstötande på mig på överkroppen åtminstone. Dessvärre gjorde jag misstaget att inte hoppa rätt ner i ett varmt bad är jag kom hem utan hämtade plånboken och åkte och handlade mat.
Trots en torr tröja kände jag mig helt djupfryst när jag kom hem. Det krävdes ett bad, varma myskläder, en middag, en massa mjölkchoklad och svt play innan jag kände mig normaltempererad.
Och då somnade jag.

20 km långpass + Mölnlyckeloppet

Jag hade bestämt mig för att springa långpass idag. 18-20 km skulle det bli. Men eftersom det var Mölnlyckeloppet kl 12, som jag iofs inte skulle springa men jag skulle titta på det, bestämde jag mig för att springa på morgonen.

När väckarklockan ringde var jag inte alls lika sugen.
Men för en gångs skull tog jag mig faktiskt upp, åt en liten frukost (dvs en ostmacka), bytte om och stack ut. De första två km levde jag på förvåningen över att jag inte låg kvar i sängen. Jag var mycket nöjd.

Vaden gjorde dessvärre skitont den första biten, jag tar tillbaka allt jag sa om att smärtan försvann när jag blev varm.
Jag sprang upp mot skatås, tog ett varv runt lilla delsjön och sedan runt åttan också.

Precis när jag sprang ut på åttan hamnade jag före en kille, och han låg någon meter bakom mig hela tiden. Men när jag hörde att han började öka bakom mig kunde jag inte låta bli att dra på så att han inte kom förbi. Hehehe.

Jag har en liten bit på åttan som är min favorit. En raksträcka med björkar och i ca 1 sekund känns livet som en Lars Lerin-målning.
Sedan kommer man ihåg att man är ute och springer.



Efter sedvanliga kringelikrokar fick jag ihop 20 km.
Jag rullade med foamrollern på vaderna och det har aldrig varit så oskönt som idag. Nu ska benen få vila lite.



Snabb dusch och sedan ner till Mölnlycke centrum och kollade på den här snabbe som slutade tvåa på 10 km!

Vadkrångel

Det är lite oklart varför min vad gör ont. Jag hoppas att det bara är konstig träningsvärk efter marklyften. De var förvisso i onsdags, och nu är det lördag, så nja...

Jag hade löst planerat att jag skulle springa 18-20 km idag. En släng av motivation och hybris. Men eftersom vaden inte riktigt är på banan tänkte jag att jag skulle springa en bit och sedan foamrolla vaden som om det inte fanns en morgondag.

Först tog jag på mig mina nya kompressionsstrumpor från Gococo. Jag är inte övertygad om kompressionskläderns överlägsenhet, men gococos strumpor älskar jag (faktiskt). De är sköna för mina trötta vader, är hållbara och jag slipper få så mycket blåsor på fötterna. De är min räddning. Jag får ju lätt både många och stora blåsor annars, och det är ju inte superskönt.



När jag sprang de första metrarna kändes det allt annat än bra, men det övergick i en ok och mer jämn smärta. När jag väl var varm, efter ca 2 km, gjorde det inte ont alls. Då var jag bara stum.
Vet inte om det är bra eller dåligt att smärtan försvinner när man blir varm. Då kanske man springer mer än man bör.

Nu är lövträden sådär härligt ljusgröna, nästan neonfärgade.



Turen gick längs Rådasjön och sedan upp förbi motorvägen och till parkeringen vid Skatås.



Sedan vände jag hemåt och fick ihop 11 km.

Väl hemma foamrollade jag min onda vad och förökte även ge hälsenorna en omgång. Det var svårt. Det kändes dock som att rullen gjorde nytta på vaden och det är ju skitbra. Vill verkligen inte få nån sådan skada just när jag tycker att träningen rullar på.

Maria testar marklyft!

Idag testade jag nåt nytt. Men först testade jag nåt gammalt. Jag sprang 7 km i behagligt tempo.

Det var trevligt. 

Stumma vader och hälsenor, men hej, det är ju vardagsmat nu för tiden.

På kvällen gick jag ettspecialpass på Friskis. Det gick ut på att lära sig göra marklyft. Dvs greppa en skivstång och lyfta upp den från golvet.

Inte så enkelt som det låter.

Min kompis ville ha sällskap så jag bokade in mig. Själv var jag mest peppad på att få lära mig någonting nytt. Jag gillar kurser, undervisning och sånt. 

Men det visade sig faktiskt vara riktigt kul att lyfta tungt! 

Det var skitmycket teknik som skulle vara rätt innan det ens var aktuellt att lyfta minsta lilla. Fötterna, smalbenen(!!!), knäna, låren(!!), rumpan(!!!!), svanken, magen, ryggen, axlarna, bröstet och huvudet skulle med millimeterprecision (nästan) vara rätt. Svårt, svårt. 

Sedan skulle man andas rätt och spänna sig rätt. Och lyfta rätt.

Grejen var att all denna teknik var ju kul. Och jag kände att om jag får till den här tekniken så kommer jag kunna lyfta riktigt tungt. Det var en grym känsla! 

Jag var inte superstark, har en del att jobba på, men jag tog 65 kg vilket är lite mer än min kroppsvikt. Det där med kroppsvikt är tydligen ett rätt viktigt mått när man lyfter.

Det var inte nåt snyggt lyft,  60 kg var bättre genomfört men skit samma - 65 kg är mitt första pers i marklyft och jag är både svinnöjd och taggad på att förbättra mig.

Det gick ju också väldigt snabbt. När du lyfter så mycket du orkar är lyftet över på några sekunder, kanske en minut. Lite skillnad mot långdistanspass på tre mil... 

Imorgon ska jag vila (men jag har ju mitt eget pass på kvällen) för antingen har jag redig träningsvärk eller så är det gubbvaden som spökar.

Det längsta passet på länge

Förra veckan blev jag lite besviken när jag tittade tillbaka på hur mycket jag sprungit. Det kändes som en riktigt bra vecka med många pass. Men icke. Då hade jag sprungit tre gånger. Och det är ju en helt ok veckomängd, men i kroppen kändes det som minst fem pass.

Den här veckan har jag faktiskt en hel del annan träning inplanerad (Indoor och CX i måndags, imorgon vankas marklyftskurs och på torsdag håller jag mitt eget pass som vanligt) men jag bestämde mig för att inte låta det påverka springningen mer än nödvändigt.

Så idag, som var lite av en mellandag utan gruppträning, var tanken att springa lite längre. Kanske hade jag hoppats på 18 km, men jag landade på 16 km. 

Jag sprang iväg och hade en modifierad runda i huvudet. Trodde faktiskt att den var betydligt längre än vad den blev. Jag fick snurra till det ordentligt på slutet för att dryga ut rundan, annars skulle den nog landat på 12.

Magen krånglade och lunchen låg allt annat än lugnt och fint i magen. Fick hålla ett lugnt tempo för att kroppen inte skulle göra totalt uppror (men ärligt talat gjorde den det ändå). 

Jag sprang in i Skatås lite längre bort än vanligt och tog en runda runt stora Delsjön innan jag kom till lilla Delsjön.

Det var en behaglig tur i det gråregniga vädret, kroppen höll ihop och jag kan inte  klaga på något särskillt. Hälsenorna är stumma och ömma i början, men blir bättre när jag är varm. Sen gör höften sig påmind, låret också för den delen, men jag ska inte gnälla. Det gick fint idag.
 

Det är skönt att jag inte får så stora "men" efter 16 km. Jag är ungefär som efter ett va mitt pass. Inget illamående eller så. Bör ju hänga ihop med det lugna tempot. Bra bra.

Mycket träning och många mackor

Just ligger jag orörlig av mätthet i sängen. Herre Jesus och gud vad jag är mätt. Att jag aldrig lär mig.

Hur som helst, jag tar det från början.

Det var en ovanligt aktiv dag i mitt (för tillfället arbetsfria) liv. Igår var jag så trött i kroppen att jag struntade i att springa, vilket innebar att jag skulle springa idag. Det var dessutom sedan länge planerat att jag skulle testa på min kompis dubbelpass som hon leder på ett gym i Göteborg.

Det som inte var helt med i beräkningen var att jag skulle komma att åka (dvs cykla) till simhallen och leka med två små barn. Men jag ville så gärna, och jag hade tid. Typ. 

Så, när frukostgröten hade lagt sig gick jag ut och sprang. Det blev ett nyskapat (men inte nyskapande) intervallpass. 5x1000 m med 200 m vila. 

Först joggade jag i 5 minuter som uppvärmning, sedan började intervallerna. Dessvärre hamnade de två första tusingarna i uppförsbackar. Det var jobbigt. Framförallt den andra. Jag svor åt klockan som pep som en besatt vara för att jag inte höll det tempo jag planerat (4.00 - 5.00 min/km). Samtidigt intalade jag mig att jag fick bra träning. Fick även revansch på hemvägen när det blev nedförsbackar istället.

Jag hade tänkt avsluta passet med 1 km nedjogg, men det var lite längre än så hem. Totalt blev passet 9 km.

Hem och svida om, cyklade mot simhallen som ligger en knapp mil (?) bort. Hade lite bråttom så jag cyklade på så gott jag kunde i regnet. 

Själva badet var inte särskillt utmanande fysiskt, tvärtom. Hopp och lek, och inte ett enda crawltag.

Hem fick jag skjuts, vilket var oerhört skönt. 

Väl hemma käkade jag, bytte om och tog bilen till gruppträningen. Först var det Indoor walking, alltså crosstrainer till musik. Ovanligt roligt och delvis mördande jobbigt för mina intervalltrötta ben. Efter indooren var det ett styrkepass med fokus på bål och rygg.

Bortsett från att jag inte riktigt hängde med i de snabba bytena, och att mina magmuskler typ kapitulerade i första plankan, gick det rätt bra. Det var kuloch  kändes välbehövligt. Skulle nog inte skada med lite mer styrka i mitt liv.

Efter en sådan här dag borde man kunna räkna ut att jag kommer behöva mat. Men nej, så tänker inte jag. Jag tänker: "jag är inte så hungrig. Jag tar någon macka istället."

Nu ligger jag här; 150 mackor senare och våndas av smörgåsmättnad. Dessutom hade min kille gjort en riktigt god sockerkaka som jag låg i soffan och lassade in, bit för bit.

Jag är ett stort fan av mackor, men nog hade jag kunnat räkna ut att min kropp ville ha mer än så efter en aktiv dag.
Jaja, imorgon är en ny dag. Kanske kommer jag ihåg att laga middag då istället.

Mellan två kalas

När den här dagen började var frågan om det skulle hinna springas någonting över huvud taget. Vakna, göra sig fin, köpa doppresent, vara på dop på obestämd tid och sedan direkt på kalas för min fader. Eventuellt kunde det bli en lucka mellan dop och kalas och därför var springkläderna nedpackade. Då kunde jag springa i krokarna kring pappas hus, duscha där och sedan vara redo för kalas. Igen.

Men dopet visade sig bli kortare än jag trott så träningskläderna fick följa med hem igen och det blev en springtur på hemmaplan. 

Jag hade typ 1,5 timma på mig och jag tänkte dryga ut min "vanliga" (har väl sprungit den två ggr) milrunda med en extrasväng inne i skatås. Efter som min milrunda är en ganska kort mil, hehe, hade jag dålig koll på vad dagens tur skulle landa på. Allt mellan 12 och 16 km kändes rimligt. 

Just när jag skulle sticka ut krånglade två viktiga saker. Dels min nyckelknippa som gjorde att jag inte fick av hemnyckeln. Min nyckelknippa är praktisk och snygg, men inte det minsta löpanpassad så jag visste inte vad jag skulle göra. Kan ju inte gå hemifrån utan att låsa. Nyckelproblemet löste sig dock efter lite våld. Bra bra.

Problem nummer två var min gpsklocka. Den hade legat i ryggsäcken och hade varit igång så att batteriet var snudd på slut. Ej ok. Eftersom jag skulle springa en ny runda idag ville jag absolut veta hur långt det blev. 

Som tur var kom jag på att jag kunde använda mobilen. Det var ju standard för bara ett par veckor sedan. Tänk vad snabbt man glömmer. Men idag fick runkeeper återuppstå. Halleluja. 

Jag började med en vända bland vitsipporna. De är fortfarande fina. Sedan fortsatte kag ner mot vattnet, förbi badplatsen och genom skogspartierna bort mot Rådahill och passagen under motorvägen så att man kommer in i Skatås. Eller "Delsjöområdet" är kanske mer korrekt.

Benen är liksom stumma och pigga på samma gång. Det känns som att jag har sprungit rätt mycket, därför gillar benen att springa, men samtidigt är de trötta och lite ömma. En del av mig vill vara duktig och förutseende och vila, tänka långsiktigt och skadeförebyggande. En annan del vill bara köra på i ännu högre fart och träna så att kroppen blir helt slut - för att sedan vila ordentligt inför göteborgsvarvet och då känna mig superpigg!

Svårt att orka bara. Skulle även gärna vilja ha en garanti för att den där pigga känslan kommer att infinna sig.

Väl inne i Skatås fick jag kryssa bland alla som promenerade. Det är både trevligt och lite jobbigt med sällskap i spåren. Ibland vill man bara vara själv och tänka på ljudet av sina fotsteg, utan att behöva tjoa "tut tut" i tid och otid.

När jag kom ut ur Skatås igen hade jag sprungit 10 km. Jag visste att det var mindre än 3 km hem så därför tog jag en omväg i industriområdet. När jag väl kom hem hade jag fått ihop 14 km och det var jag nöjd med.

Jag grubblar på hur jag ska gå ihop en bra runda på 16-18 km. Det vill jag ha en, och helst utan konstiga extrasvängar hit och dit.

15 km bland bilar, villor, rödljus och feskekörka

Idag vankades det ett långt pass eller intervaller. Hade inte bestämt mig. Men idag var jag tvungen att komma in till stan för att köpa två biljetter så då fick det bli ett löppass in till stan. Jag tippade på att det skulle landa på 13-15 km.

Vid 12 ville jag gå ut men det bara regnade och regnade och regnade. Enligt yr skulle det sluta regna vid 14 och då kändes det rimligt att vänta tills dess. Och mycket riktigt, vid 14 blev det uppehåll och jag gav mig ut.

Mina hälsenor är ruskigt ömma och den vanliga vägen in till stan är enbart asfalt. Därför sprang jag så mycket som möjligt vid vägkanten, småstigar brevid och konstiga "genvägar". Som den här idylliska vägen precis brevid motorvägen.

Trevligt nog funkade min taktik, visst är jag stum i vaderna men inte mer än brukligt och hälsenorna gjorde inte ont. Dessutom fick jag tillfälle att springa vilse bland villorna i Skår.

Det är trevligt att springa i stan, men man blir ju tokig på alla rödljus. Springa -  pausa - springa - pausa. 

Efter bara 12 km var jag framme vid järntorget och biljettkontoret som var mitt mål.

Efter en snabb vadstretch och ett snabbt biljettköp började jag springa tillbaka.

Passerade Feskekörka och fick ihop 15 km innan jag hoppade på bussen vid Korsvägen.

Slarvade som vanligt med stretchen, men men. Jag tog ett bad istället.