Göteborgsvarvet 2015 och besvikelsen

Nä, det gick inge bra. Och jag kan inte skylla på något. Det var fint väder, det var inte blåsigt, jag hade flera personer som hejade på mig längs vägen och jag trodde att jag hade tränat rätt bra.

Men det gick dåligt.

För tillfället hatar jag sociala medier. Det här är precis ett sådant tillfälle när alla som är nöjda och glada lägger upp segerbilder, och jag är missunnsam och vill inte likea en enda. Det går väl över. Det är klart att jag är glad att folk ha persat och haft det fantastiskt och så vidare, men just precis nu är jag bara besviken. Besviken och lite oförstående. Såklart kan jag träna ännu mer och ännu bättre och ännu mer effektivt och äta nyttigare och inte dricka alkohol, men... Jag tyckte ju faktiskt att jag fått till fler långpass än vad jag brukar, jag har sprungit intervaller och jag kommit över mina skador. 

Så varför kändes det så dåligt idag?

Det gick bra fram till 11 km, och det minns jag framförallt för att jag kollade på klockan då. Jag kollade på klockan, konstaterade att det troligtvis inte skulle bli nåt pers men att tiden såg bra ut.

Det var (ovanligt) trångt hela vägen, men det är inte riktigt någon ursäkt. Det är alltid trångt på Göteborgsvarvet.

Efter 11 km började mina vader kännas mer och mer. Snart kom även höfterna tillbaka. De som inte besvärat mig på jättelänge. Jag trodde fåfängt att mina utfall i TRX-band hade varit magiska för höften, men uppenbarligen inte. 

Efter 13 km var det bara övertygelse som gällde, och än mer allt eftersom loppet gick. Bara fokusera på att springa, bara fokusera på att komma längre fram och inte fokusera alls på vaderna som gjorde så ont. 

Efter Göta Älv-bron, då man passerat 15 km, fick jag flashbacks till i vintras då jag fick min bristning i vaden (aka gubbvad) på precis det stället. Jag kände efter och tänkte, jaa det kan mycket väl vara det som sker i mina vader just nu - fuuuck. 

Men det var det inte, tack gode gud. Så då var jag istället lite tacksam för att jag faktiskt kunde springa. 

Höfterna gjorde ont som satan, och när jag pratar om höfter så innebär det snarare rumpan. Det gör liksom ont i höften inuti rumpan.

Men skit samma, det gjorde ont hela vägen in i mål, bara en aning mer för varje steg jag tog. trött blev jag också. Folk var i vägen (precis som jag också var såklart) och de sträckor jag hade lust att ta i lite mer var det ändå någon annans fötter precis framför mina.

Äh, det var ett fint lopp med mycket publik och hade jag bara kommit in i mål lite snabbare hade jag varit nöjd. Men nu fick jag samma tid (eller snäppet sämre, tror att det är så men har inte pallat att kolla det) än det där året då varvet "gick dåligt". 1.58 är alltså min "dåliga" tid. Och det här året skulle jag ju springa "bra". Och så springer jag på ändå 1.58.

Jag är även knäckt över att jag uppenbarligen gör nåt fel. Andra människor (tex de på sociala medier) tränar och blir bättre. Det blir inte jag. En mycket tråkig icke-utveckling.

Och med tanke på att jag ska springa ett marathon i september hade det varit betydligt härligare med ett helt annat formbesked idag. Typ ett formbesked som tydde på bra form, inte på dålig.

Innan loppet, fräsch och positivt sinnad - om än mycket nervös.

Här och nu i soffan. Lite tröttare på livet.