Blöta, kalla intervaller

Det regnade verkligen hela dagen igår. Det dundrade mellan husen när det vräkte ner. Jag väntade och väntade, avvaktade lite till, för om jag inte måste gå ut i hällregn låter jag helst bli.

Men så småningom fanns inte så mycket tid kvar till att vänta. Och det regnade fortfarande. Inte mycket att göra åt saken.

Jag sprang 2 km uppvärmning, lite tung i benen från helgens långpass. Sedan var jag framme vid min backintervallsbacke. Tanken var att jag skulle springa uppe tio gånger, men rent mentalt måste jag dela upp det i två stycken omgångar om fem intervaller. Först fem, och sedan fem stycken till direkt efter. 

Det tar mig 1,06 minut att springa upp. Jag är lika trött när jag kommer upp, men det går snabbt över. Jag funderar på om backen inte är brant nog. För det är ju liksom ingen vägg. Jag vill helt enkelt bli ännu tröttare, få mer träningsvärk, inte orka springa mer efter de där tio vändorna.
Hmm.
Jag kanske inte pressar mig tillräckligt, jag kanske ska testa att köra så snabbt jag nångonsin kan och se hur många gånger jag klarar det. Så vet jag hur det känns.
Eller hitta en annan backe.

Efter allt rännande upp och ner ville jag ta en extrasväng hem. Ironiskt nog hade jag tänkt att regnet skulle göra mina smutsiga skor rena, men på den där extrasvängen sprang jag på stigar som var mer lervälling än fast mark. 

Så länge jag sprang var regnet ganska härligt, men hela tiden på gränser till för kallt. Jag borde kanske haft något vattenavstötande på mig på överkroppen åtminstone. Dessvärre gjorde jag misstaget att inte hoppa rätt ner i ett varmt bad är jag kom hem utan hämtade plånboken och åkte och handlade mat.
Trots en torr tröja kände jag mig helt djupfryst när jag kom hem. Det krävdes ett bad, varma myskläder, en middag, en massa mjölkchoklad och svt play innan jag kände mig normaltempererad.
Och då somnade jag.