Jag hade löst planerat att jag skulle springa 18-20 km idag. En släng av motivation och hybris. Men eftersom vaden inte riktigt är på banan tänkte jag att jag skulle springa en bit och sedan foamrolla vaden som om det inte fanns en morgondag.
Först tog jag på mig mina nya kompressionsstrumpor från Gococo. Jag är inte övertygad om kompressionskläderns överlägsenhet, men gococos strumpor älskar jag (faktiskt). De är sköna för mina trötta vader, är hållbara och jag slipper få så mycket blåsor på fötterna. De är min räddning. Jag får ju lätt både många och stora blåsor annars, och det är ju inte superskönt.
När jag sprang de första metrarna kändes det allt annat än bra, men det övergick i en ok och mer jämn smärta. När jag väl var varm, efter ca 2 km, gjorde det inte ont alls. Då var jag bara stum.
Vet inte om det är bra eller dåligt att smärtan försvinner när man blir varm. Då kanske man springer mer än man bör.
Nu är lövträden sådär härligt ljusgröna, nästan neonfärgade.
Turen gick längs Rådasjön och sedan upp förbi motorvägen och till parkeringen vid Skatås.
Sedan vände jag hemåt och fick ihop 11 km.
Väl hemma foamrollade jag min onda vad och förökte även ge hälsenorna en omgång. Det var svårt. Det kändes dock som att rullen gjorde nytta på vaden och det är ju skitbra. Vill verkligen inte få nån sådan skada just när jag tycker att träningen rullar på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar