Nya tag

Efter ett tag bli vila outhärdligt tråkigt. Det har på vissa sätt passat rätt bra med en träningspaus nu, jag har fått ett nytt jobb som innebär en hel del flängande till Stockholm, bo på nya ställen och jag bli helt matt av ny-på-jobbet-känslan. Förvisso är det en känsla som är skön att kunna springa bort, men det är också skönt för mitt uppstressade hjärta att var "tvungen" att vila.
Jag har yogat lite och gjort några enstaka situps då och då istället.

Men i lördags sken solen och jag hade inget vettigt för mig, då blev det dags att testa vaderna igen. När jag sprang i Stockholm gick det bra i 8 km, men sedan klappade vaderna ihop. Den här gången förbjöd jag mig själv att springa mer än 6 km. Lugnt och fint, jag är i vadernas våld.

Det är som att vaderna är helt stumma, och hälsenorna ömmar. Efter ett par kilometer lättar det, men då känns istället vaderna mer och mer krampande. De är inte så peppade på långdistans om man säger så.

Det var hursomhelst helt ljuvligt att vara ute och springa, trots att det gjorde ont och flåset var som bortblåst. Solen värmde och det låg ett åskväder och tryckte i luften. Jag valde medvetet de minsta stigarna till mina 6 km, på så sätt hålls farten nere och fötterna belastas hela tiden på olika sätt. Det kanske är placebo, men jag tycker verkligen att det känns bättre att springa på stigar än på asfalt.

Jag grubblade över ifall terränglopp skulle bli min nya grej istället. Man kan ju springa marathon i skogen. Men jag vill så himla gärna springa stadslopp. Jag tycker om att se hur städer hänger ihop, märka hur de olika stadsdelarna skiljer sig åt, springa och låtsas som att jag inte är turist, låtsas att jag äger gatorna. Eller bara känna mig ball som reser från ett annat land för att springa ett lopp.
Jag vill så väldigt gärna springa Berlin marathon. Men jag vill också väldigt gärna slå min gamla marathontid. Något säger mig att det kommer dröja länge innan min kropp vill springa marathon igen, och då vill jag att loppet ska kännas bra. Och det vete fan hur jag ska lyckas med det.

När jag sprang i lördags blev jag orimligt trött. Sådär enormt trött att jag funderar på om jag är sjuk. Men jag känner mig inte sjuk. Samma sak hände i går när jag gick på ett spinningpass. Jag var disträ och tog inte i lika mycket som jag brukar, men jag var helt slut efteråt. Jag var tvungen att sätta mig i en av soffgrupperna de hade på väg mot utgången. Jag känner mig fortfarande inte sjuk, men nåt fel är det.

Här sitter och pustar efter mina korta, men jobbiga, men ljuvliga 6 km.