Asfaltsrunda med nästan-kräk-paus

Idag pratade jag ganska vitt och brett på jobbet om att jag springer. De visste att jag hade sprungit hem från jobbet igår och även om jag inte pratar med alla om min träning så är jag inte särskillt nödbedd om någon visar lite intresse.

Trots detta träningsprat åkte jag hem och la mig på soffan. Var hungrig och trött. Hade inte bestämt mig för hur eller ens om jag skulle träna. Tiden gick och jag sjönk allt längre ner bland kuddarna. 

Sen masade jag mig ut. Sprang i ett behagligt tempo, med lite packning och på asfalt. Senast jag sprang just den här rundan, och dessutom i just de här skorna, fick jag ont i fötterna. Det var tidigt i våras och jag försökte att inte vara skrockfull (men man har ju så mycket att förlora!). 

Jag fick inte ont i fötterna. 

Däremot mådde jag illa. Fy. Funderade ett tag på om jag verkligen skulle behöva kräkas. Inte en jättehärlig känsla. 

Är övertygad om att jag inte är sjuk, bara att jag åt för konstiga grejer för tätt inpå. 

Efter drygt 6 km tog jag en paus och kollade på den fina utsikten. 

Men där kunde jag ju inte sitta.

Sprang vidare. Kanske var det snarare ett långsamt hasande framåt, men hej, jag gjorde mitt bästa. 

När jag väl var framme, sammanlagt 9,5 km senare, var jag törstig som ett djur och ville slänga mig bland bladen och blommorna. 

Men jag höll mig.

Planen var att jag skulle springa långpass imorgon förmiddag, men vi får se hur det blir med den saken. Ligger utmattad och illamående på soffan, är cirka noll sugen på 18 km just nu.

En måste ju vara flexibel också tänker jag.