Den här gången kom jag förberedd. Jag hade med mig Mats Jonssons Hey Princess. Fantastisk serienovell som dräller av igenkänning om man levde på nittiotalet och hade en poplugg. Eller kände någon som hade en poplugg.
Igår erbjöds jag smärtstillande men sa nej. Idag såg jag till att få det med en gång. Ska jag sitta där i väntrummet för en obestämd framtid kan jag gott bedöva mig.
Det var lustigt att se samma personer som satt på akuten igår kväll droppa in en efter en. Man blev lite tjenis med varandra.
Det är en enorm skillnad för psyket att sitta där på morgonen jämfört med på kvällen/natten. Det tog 5-6 timmar nu med, men det skulle varit hundra gånger värre att sitta av de timmarna nattetid.
Så småningom kom jag in och fick träffa en läkare. Han klämde på min fot och jag fick prestationsångest för jag vill säga att det gjorde mer ont än vad det gjorde när han klämde. Men det är typiskt dumt att ljuga om sådant.
Jag fick komma till röntgen, de tog bilder från olika omöjliga vinklar för att komma åt skadan.
När jag hasade mig mot utgången frågade en sköterska hur det gick med min lilltå. Jag var imponerad att hon hade koll för jag själv hade tappat kollen på vilka jag pratat med och inte. De tyckte synd om mig och jag älskade dem.
Sedan var det tillbaka till det yttre väntrummet och vänta. Vänta vänta. På bilden ser det ju riktigt bekvämt ut.
Det visade sig att jag hade en fraktur i lilltån, och det hade gått en flisa i tån bredvid. Dessutom låg lilltåg fel.
Tre(!) läkare som kom in i rummet och den ena läkaren frågade underläkaren om han hade förklarat för mig "vad de skulle göra". Ihhh. Jag visste nog vad som skulle göras, hade blivit förvarnad om att tån nog skulle behöv dras till rätta och jag har varit nervös för det, men läkaren sa det så ödesmättat att jag trodde att det skulle bli dags att svimma av smärta.
Och tre läkare? Ska två brotta ner mig medan en drar?
Jag fick själv bestämma fall jag ville ha bedövning, men det är ju hopplöst svårt att avgöra. Hur ska jag kunna veta hur ont det kommer att göra?
Jag tackade nej.
Underläkaren som var vänlig, men nog ganska ny, sa åt mig att jag inte fick slå honom när han drog i tån. Jag sa att jag skulle försöka låta bli.
Han fick ingen bra tag om den lille tån och en av de andra läkarna gjorde det istället. Heeeelveteshelvete.
Uppenbarligen är jag ingen skrikare. Jag är inte så mycket för att andas heller. Jag höll (ofrivilligt) andan och grät.
Sen tejpades jag, fick stappla hemåt och grinade av smärta hela vägen till spårvagnen.
Jag tyckte så synd om medmänniskorna när jag stod där i busskuren och verkligen inte klarade av att _inte_ gråta. Sånt är inte kutym i det offentliga rummet. Jag ville inte tröstas, men jag kunde verkligen inte hindra mig själv.
Skadan ser väldigt mesig ut. Lite tejp ska förklara för omvärlden varför jag hasar mig fram i zombietempo.
Efter hemkomst har jag bosatt mig i soffan, sovit och dränkt mina sorger i glass. Imorgon tar jag tag i livet igen, men fram tills dess ska jag fortsätta vältra mig i självömkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar