Jag smakar salt

Saltsmaken kommer sig av att tån och jag genomfört ett styck spinningpass idag. Hurra! Som jag saknat att få svettas! (Att ligga i solen och pressa gills ej, även om det genererat en hel del svettningar.) Och eftersom AC:n var paj(?) svettades som om det inte fanns en morgondag.

Jag visste inte ens om jag skulle palla att ha riktiga skor på mig, har inte haft så mycket på strumpor på fötterna de senaste två veckorna. Så jag cyklade dit i mina vanliga flipfloppar. Men jag hade mina största och luftigaste sportskor med mig i ryggsäcken.

Jag förvarnade spinningledaren om att jag kanske skulle dra mitt i passet, och ställde in min cykel. Och allt kändes bra.
Jag märkte redan i uppvärmningen att det inte funkade att stå upp på cykeln, det blev alldeles för mycket belastning. Jag fick även höja styret lite för att kunna justera vikten som jag la på fötterna lättare.
Sedan var det bara till att hojja på.

Jag satt som sagt ner hela tiden, en ganska mördande enformighet för låren, men jag var nöjd ändå. Vi hade pulsband, vilket jag aldrig har när jag springer men väldigt gärna när jag spinnar. Jag kan pressa mig på ett helt annat sätt och man får som ett kvitto på att man tar i.
I fall man inte skulle känna det... Eh.

Fick en oerhört krullig lugg av allt svettande. Känner mig alltid som snyggast när luggen krullat sig. Det var till och med så illa med fåfängan att jag tänkte att jag inte ens skulle klippa lugg pga att jag sprang mycket och då går det inte att få undan den och den blir obönhörligen en krullboll. Men skit samma. Det är kul med volym.

Det kändes (på ett mindre skönt sätt) i foten efter passet, men överlag gick det kanon. Ska nog försöka gå på ett pass imorn med. Sedan ska jag jobba kväll nästa vecka och det matchar inte direkt med Friskis & Svettis begränsade sommarschema. Så dp blir det väl vila igen.
För springa, det är tyvärr fortfarande lång borta.

Jag testade att belasta tån lite grann häromdagen. Det kändes direkt att den lille tån inte är redo för sånt än. Jag vågar inte ens hoppa ner i vattnet när jag badar. Det känns som att allt gör ont.
Men ett dyk med enfotsfrånskjut fick jag till igår.
Fastnade på bild gjorde det med.

Titta! Vilka framsteg!

Halleluja, jag cyklar! Förvisso väldigt långsamt och med ett högerben som får göra allt jobb, men ändå! Svullnaden har gått ner, jag haltar allt snabbare och imorgon kanske jag kan kanske till och med ha på mig ett par sandaler som sitter fast lite mer.

Akuten och tån som skulle dras rätt

Det var sammanbitet värre att vara tillbaka på akuten i morse. Att en så liten tå kan skapa så mycket smärta. Kände mig som en gammal tant när jag stapplade fram och höll ett krampaktigt tag i m:s arm.

Den här gången kom jag förberedd. Jag hade med mig Mats Jonssons Hey Princess. Fantastisk serienovell som dräller av igenkänning om man levde på nittiotalet och hade en poplugg. Eller kände någon som hade en poplugg.
Igår erbjöds jag smärtstillande men sa nej. Idag såg jag till att få det med en gång. Ska jag sitta där i väntrummet för en obestämd framtid kan jag gott bedöva mig.

Det var lustigt att se samma personer som satt på akuten igår kväll droppa in en efter en. Man blev lite tjenis med varandra.
Det är en enorm skillnad för psyket att sitta där på morgonen jämfört med på kvällen/natten. Det tog 5-6 timmar nu med, men det skulle varit hundra gånger värre att sitta av de timmarna nattetid.

Så småningom kom jag in och fick träffa en läkare. Han klämde på min fot och jag fick prestationsångest för jag vill säga att det gjorde mer ont än vad det gjorde när han klämde. Men det är typiskt dumt att ljuga om sådant.

Jag fick komma till röntgen, de tog bilder från olika omöjliga vinklar för att komma åt skadan.
När jag hasade mig mot utgången frågade en sköterska hur det gick med min lilltå. Jag var imponerad att hon hade koll för jag själv hade tappat kollen på vilka jag pratat med och inte. De tyckte synd om mig och jag älskade dem.
Sedan var det tillbaka till det yttre väntrummet och vänta. Vänta vänta. På bilden ser det ju riktigt bekvämt ut.

Det visade sig att jag hade en fraktur i lilltån, och det hade gått en flisa i tån bredvid. Dessutom låg lilltåg fel.
Tre(!) läkare som kom in i rummet och den ena läkaren frågade underläkaren om han hade förklarat för mig "vad de skulle göra". Ihhh. Jag visste nog vad som skulle göras, hade blivit förvarnad om att tån nog skulle behöv dras till rätta och jag har varit nervös för det, men läkaren sa det så ödesmättat att jag trodde att det skulle bli dags att svimma av smärta.

Och tre läkare? Ska två brotta ner mig medan en drar?

Jag fick själv bestämma fall jag ville ha bedövning, men det är ju hopplöst svårt att avgöra. Hur ska jag kunna veta hur ont det kommer att göra?
Jag tackade nej.

Underläkaren som var vänlig, men nog ganska ny, sa åt mig att jag inte fick slå honom när han drog i tån. Jag sa att jag skulle försöka låta bli.
Han fick ingen bra tag om den lille tån och en av de andra läkarna gjorde det istället. Heeeelveteshelvete.

Uppenbarligen är jag ingen skrikare. Jag är inte så mycket för att andas heller.  Jag höll (ofrivilligt) andan och grät.

Sen tejpades jag, fick stappla hemåt och grinade av smärta hela vägen till spårvagnen.
Jag tyckte så synd om medmänniskorna när jag stod där i busskuren och verkligen inte klarade av att _inte_ gråta. Sånt är inte kutym i det offentliga rummet. Jag ville inte tröstas, men jag kunde verkligen inte hindra mig själv.

Skadan ser väldigt mesig ut. Lite tejp ska förklara för omvärlden varför jag hasar mig fram i zombietempo.

Efter hemkomst har jag bosatt mig i soffan, sovit och dränkt mina sorger i glass. Imorgon tar jag tag i livet igen, men fram tills dess ska jag fortsätta vältra mig i självömkan.

En bruten tå?

Nu sitter jag på akuten.

För några timmar sedan sprang jag ett toppenpass i skogen. Åtminstone till en början.

Jag hade mina five fingers och sprang i skogen. På stora stigar, små stigar och på obefintliga stigar som plötsligt mynnade ut i ett kärr.

När jag hade studsat runt ett tag skulle jag springa hem igen. 

Slappnade av när jag fick springa på en bred och fin skogsväg, kollade in i buskaget för jag hörde någonting där och pang! Eller så mycket pang var det inte ljudmässigt. Mer nån sorts skrap. Jag missade att det var en stor sten i vägen, smällde i tårna och fick nåt djävulskt ont. 

Som gammal gymnast har jag stukat min beskärda del av fötter, tår och fingrar. Det här var någonting annat.

Jag var ca 2 km hemifrån och började lika. Men helvete vad ont det gjorde. Verkligen verkligen jätteont. När grät av smärta och ilska över att det är bådar inte gott. Jag som precis fått fart på min träning och börjat springa ganska långa långpass. Fan!

För en gångs skull hade jag inte min mobil med mig. 

Jag gick långsamt hemåt. Halvvägs hittade jag en taxi som var ledig. Halleluja!

Den snälle chauffören bjöd mig tom på den korta biten. Minitaxi <3 

Nu har jag varit på akuten i två timmar, men de rådde alla som kunde att åka hem och komma tillbaka på morgonen. De var så överbelastade att vi ändå kommer få vända hela natten.

Så nu åker jag hem. Min tå är lika skadad var jag än väntar. Hemma kan jag kanske sova lite.

Ni får den påklädda bilden. Här kan man ändå ana att vänster lilltå kollar åt fel håll. Det var inte så skönt att krångla av sig skorna. Oh nej.

Att springa till grannkommun

Det är kul det där, när man springer till en annan kommun. Ibland ligger ju kommunen inte så långt borta men jag känner mig ändå väldigt stark när jag har tagit mig heeela vägen till Partille eller Mölndal.

Idag var jag i Mölndal när jag sprang veckans långpass. En otrolig omväg på typ 2 km.

Först spontanhandlade jag på löplabbets rea. En ny magväska var det jag var ute efter, och det köpte jag. Plus två tajta och ett par shorts. 

Magväskan var precis sån jag ville ha. Mycket nöjd. Jag sprang i mina gamla vanliga änggårdsberg, men som sagt en avstickare till Mölndal.

Här jobbade jag på ett gruppboende flera somrar i rad. En kanonjobb, det var nästan lite synd att jag skulle utbilda mig och jobba med en massa andra grejer istället.

Vägen tillbaka var mest uppförsbacke. Kämpigt värre. Ramlade faktiskt en gång, snubblade på en rot. Fick inte en skråma. Det var tråkigt, hade gärna tagit ett skrubbsår. Känns lite hardcore. Men då såg jag en ekorre och livet kändes lättare igen. Jag är inte så svårflörtad när jag är trött.

Fick lägga till diverse omvägar för att få ihop dagens 16 km. Förra veckan var det ju 18 km, så undan för undan trappas passen upp. Nästa vecka blir det 20...

Kom hem, stretchade, hetsduschade,  svidade, gick på kalas och åt min egen vikt i halloumiburgare. 

Ikväll blir det konsert med Patti Smith och First aid kit. Kan ej bli dåligt. 

Presenter på posten

Bra dag so far! Spontanköpte jordgubbar på min cykeltur, kom hem till brevlådan och såg att mitt paket från wiggle hade kommit. Det känns ju som att få presenter, trots att man fått betala för dem.

Kände mig oerhört nyfiken på mina klipp. Linnet var väl precis vad jag ville ha, de var färgglatt och lite luftigt. Tjejkläder, åtminstone funktionsmaterialskläder, är ofta rätt tajta och jag är så trött på det. Det är skönt att ha saker som inte smiter åt, det gör ju sportbehån så att det räcker och blir över. 

Magväskan var tyvärr inte alls vad jag hade hoppats på. Den var slimmad, men ändå stor. Jag var egentligen ute efter en väldigt liten en. Men men tänkte jag och tog på mig den när jag sprang ut. efter 200 meter ville jag vända och dumpa den. Den satt inte fast över huvudtaget och jag fick mecka en hel del med den. Det enda sättet jag kunde ha den utan att den skumpade och levde ett eget liv som inte alls var i takt med mitt springande, var att ha den högt upp i midjan. Först hade jag den under linnet men det blev jättesvettigt. Då fick den sitta utanpå linnet, men då försvann ju hela luftigheten med linnet som jag ville ha. 

Well well, det får kanske bli en vinterväska när man uppskattar lite extrakläder. 

Den blev 10 km i Slottsskogen. Det var många semesterfirare som göttade sig i solen. Så himla varmt var det inte, men man är ju inte kräsen. Det är kul när det är lite folk tycker jag, så länge jag inte träffar på nån jag känner. Det är mest jobbigt och jag känner mig dum när jag inte kan/vill stanna.
Några boulspelade herrar hejjade på mig när jag sprang förbi, jag gillar sånt. Då skärper jag mig.

Igår frågade en kompis mig via sms ifall det gick bra att springa nu, om jag inte fick inte längre. Jag svarade att det är en balansgång, att jag verkligen försöker lyssna på kroppen samtidigt som jag vill ösa på. Avslutade det hela med ett *ta i trä*. Kanske just därför, eller inte, gjorde min höft sig påmind idag. Bara tillfälligheter säkert, men vafaaan?
Det gör inte så ont, men jag ska börja göra min rehab och stretcha duktigt.

Efter alltihop gick jag till affären, köpte juice till min smoothie, gick hem, mixade lite grejer och hällde i mig det goda rosa.

Imorgon blir det vilodag. Kanske ska jag passa på att vara social istället.

Hej igen backarna

Onsdag och jag vaknade med den där känslan av att man ligger i koma och det finns inte en chans att denna kropp skall kunna röra sig. Såklart kan den det, jag är bara lat och gillar att morna mig, men när jag inte m-å-s-t-e gå upp är det svårt. Så jag och komakroppen låg kvar. Ett tag. 

Sedan gick jag upp, var kreativ och så, gjorde lite jobb, jag var on top. 

Lika bra att springa. Lika bra att ta backpasset. Lika bra att passa på. 

Här är ett försök till att visa dagens outfit. Typisk modebloggpose. 

Ja där var jag pigg och glad, efteråt var jag ganska mycket tröttare. Helt enligt plan alltså. 

Passet gick helt ok, inget superflyt, ingen katastrof. Jag hade behövt mera tid, jag blir lätt stressad när jag är ute och inte har mycket tid på mig. Det känns som att jag inte kan chansa och därför tar jag inga extraturer, extrasvängar eller extrabackar. Verkligen tvärtom. Jag struntar i allt sånt och vill mest kuta hem för att inte bli försenad. Idag blev den 10 km med min jobbigaste backe några gånger i mitten. 

Efter passet åt jag en massa avocadomackor och drack litervis med smoothie. Mina drugs of choise. Har iofs ganska många sådana, men smoothie har seglat upp som en nygammal favorit. Avocadomackorna med salt och chilipeppar har, så att säga, aldig lämnat mig. När jag bodde i avocadons hemland Chile åt jag avocado flera gånger dagligen. Gick upp 7 kg på lika många veckor. Kasnke kan man skylla det på deras magiska tårtor och goda öl, men hej, jag vet nog allt att det var avocadon som la sig som ett mjukt hölje runt mig. 

Nu jobb. Hepp!

Den tunga vägen från soffan

Det är några magiskt tunga steg det där, från soffan och ut genom dörren. Empiriska studier visar dock att det är lika jobbigt oavsett tid på dygnet.

Ofta känns det segt på kvällen, efter jobbet när man är hungrig och trött. Eller på morgonen, då är det också jobbigt och jag är hungrig och trött.

Nu jobbar jag kväll och får lägga min springning vid lunch. Även då är det tydligen asjobbigt. Och varmt. Och jag är trött och hungrig.

Idag mutade jag mig med musik som sällskap och tuggade i mig mina 11 km. 

Hade mobilen med mig, men tog inte en enda bild. Förlåt bloggen. Jag har en vattentät förpackning som är en heltidstjänst att krångla upp. Då blir det svårt med snabba bilder. Men jag har beställt en bra liten midjeväska där jag kan ha (lite) smått och gott. Som en kameramobil.

Oj oj oj vilken förändring bildmässigt det kommer att bli när den landar i brevlådan. 

Tills vidare får bloggen hålla till godo med bilder från min uppladdning. Hängde på gården, tittade på himlen och knappade på datorn på ett provisoriskt datorbord. (Fullt funktionsdugligt.)

Söndagschill

Efter en superstressig kväll på jobbet och dålig sömn har jag känt mig bakis idag. Jag försökte powernappa mig i form, men det funkade inte och jag tog på mig fivefingersarna och tog en runda istället.

Hade bara 500 m kvar för att veckomängden skulle landa på 50 km, så det var mitt enda krav.

Jag sprang på alla gräsmattor jag kunde hitta i Slottsskogen. Det blev 5,5 km. Mjukt, skönt och oerhört mycket lättare att springa dagens kilometrar jämfört med de sista igår. 

Veckan blev 12,5 + 9,5 + 9,5 +18 + 5,5 = 55 km.

Jag är nöjd och mör. Imorgon ska mina ben få vila. Jag blir rastlös bara jag tänker på det, men det var inte mycket kräm kvar i låren idag. Återhämtning ska ju vaa bra har jag hört. 

När jag kom hem var det SM i truppgymnastik på tv. Score! Jag kollar gärna på banlöpning eller marathon, men gymnastik är fortfarande överlägset.
Där satt jag ett bra tag.
Sen duschade jag och åt en jättelunch, har ju varit hungrig sen igår.

Snart jobb igen för denne lille zombie. Sa någon kaffe?

Långpasset accomplished!

Igår var jag ynklig, men det blev så pass mycket bättre idag att jag tänkte testa ett långpass ändå. herregud, i värsta fall får jag väl avbryta.
Tänkte att jag skulle ta två rundor, 10 + 8, bra att inte snurra bort sig för långt bort ifall hela jag skulle balla ur.

Sedan glömde jag av min strategiska plan och sprang den utmätta 18 kilometarn i Skatås. Den rundan som tar en via spångar, gegga och små stigar till grannkommunen och då har man inte ens sprungit halvvägs. Det var bara för kroppen att hålla ihop.
Det gick inte så snabbt. Delvis för att jag försöker ta det lugnt när jag tar mig an längre distanser, delvis för att magen inte kändes 100 och jättemycket delvis för att banan är så himla kuperad. Och stenig. Och lerig. Osv. Det var en blandning mellan full fart framåt och totalstopp för att jag inte fattade åt vilket håll det var meningen att jag skulle springa.
Halkade bara ner i leran en gång. Och då svalkade det skönt.



Jag borde haft med mig någonting att dricka. De sista kilometerna var inte på lek. Jag kunde ha dödat för lite saft. Det är ju bra för allas trevnad om jag kommer ihåg detta till nästa gång.

Sen åkte jag hem, drack jordens största smoothie, slängde i mig några mackor och cyklade till jobbet.

Min veckomängd är just nu retligt nära 50 km. Imorgon ska jag nog springa lite, lite grann, även om benen helst vill vila. 

Värre än så blir det inte

Vet inte vad som hände, men jag har inte mått så bra idag. Vaknade med samma känsla av yrsel och magont som jag somnade med. Ett långpass fanns inte på kartan. Jag har varit ledig idag och även om jag gick upp vid 08.30 gick jag och la mig sedan igen. Sov till 14.30. Sedan dess har jag hällt i mig saft och ätit välsaltad pasta och mår mycket bättre. Fortfarande inget långpass på kartan dock.

Kom att tänka på blåa tår. En fd jobbarkompis Bertil fick den värsta tån jag någonsin sett när vi städade kontoret och han tappade en lampfot på tån. Den var verkligen förjävlig. Min lila pyttetå har inget att komma där. Klicka här för att se tån, men ärligt talat måste jag varna för den ser helt sjuk ut.

Ps, Bertil och hans tå mår bra idag.

Asfaltsrunda med nästan-kräk-paus

Idag pratade jag ganska vitt och brett på jobbet om att jag springer. De visste att jag hade sprungit hem från jobbet igår och även om jag inte pratar med alla om min träning så är jag inte särskillt nödbedd om någon visar lite intresse.

Trots detta träningsprat åkte jag hem och la mig på soffan. Var hungrig och trött. Hade inte bestämt mig för hur eller ens om jag skulle träna. Tiden gick och jag sjönk allt längre ner bland kuddarna. 

Sen masade jag mig ut. Sprang i ett behagligt tempo, med lite packning och på asfalt. Senast jag sprang just den här rundan, och dessutom i just de här skorna, fick jag ont i fötterna. Det var tidigt i våras och jag försökte att inte vara skrockfull (men man har ju så mycket att förlora!). 

Jag fick inte ont i fötterna. 

Däremot mådde jag illa. Fy. Funderade ett tag på om jag verkligen skulle behöva kräkas. Inte en jättehärlig känsla. 

Är övertygad om att jag inte är sjuk, bara att jag åt för konstiga grejer för tätt inpå. 

Efter drygt 6 km tog jag en paus och kollade på den fina utsikten. 

Men där kunde jag ju inte sitta.

Sprang vidare. Kanske var det snarare ett långsamt hasande framåt, men hej, jag gjorde mitt bästa. 

När jag väl var framme, sammanlagt 9,5 km senare, var jag törstig som ett djur och ville slänga mig bland bladen och blommorna. 

Men jag höll mig.

Planen var att jag skulle springa långpass imorgon förmiddag, men vi får se hur det blir med den saken. Ligger utmattad och illamående på soffan, är cirka noll sugen på 18 km just nu.

En måste ju vara flexibel också tänker jag.

Vardagsmyz

Transportjoggade för första gången idag. Iaf första gången under denna maratonträning. Jag var i stan och fixade några jobbgrejer och när jag skulle gå där ifrån passerade jag systemet. Spontanköpte en flaska vin i petflaska och knödde ner den ihop med jackan, skorna, kläderna samt en plattång

(!) som jag och luggen tänkte plantera hos killen.

Så med en (hel) del packning sprang jag sen hem mot honom.

Herregud vad trögt det är att springa i stan. Det är röda gubbar och vägbyggen och horder av handbollslag som rör sig på trottoarerna.

När jag väl kom fram hade jag sprungit 5,5 km. Lite klent ändå tyckte jag, lämnade ryggsäcken och gick ut en sväng till.

Rände lite fram och tillbaka, försökte pressa upp farten lite, men det är svårt. Jag kroknar direkt. Samtidigt så tror jag att jag blir bättre och snabbare utan att jag märker det. Jag tittar som sagt inte särskillt nog på klockan.

Väl hemma igen blev det käk och rehydrering. Pasta, vin och vatten. Gott så. 

Övergångställen och allmänt stadskrångel.

Jobbigt med väskan! 

Kvällens dryck. Maten hystade jag i mig så den hann aldrig förevigas.

Flyt och klockoflyt

Igår sprang jag inte. Hade en inplanerad vilodag och bidade min tid med att spontanköpa en skärmkeps på rean i stan samt klippa lugg. Själv. Luggklippet gick väl ganska snabbt, men det gick åt en hel del tid till att övertala mig själv om att det var en god idé. Även efteråt gick en hel del tid åt att fortsätt övertala mig om att det var en god idé. Nu tycker jag det. Luggen är inte så träningsvänlig, men fin ändå.

Sommarvädret i Göteborg har lämnat en hel del att önska de senaste veckorna. På kvällarna blir det dock ofta ganska fint, även om det regnat och varit kallt hela dagen. Så även idag.
Jag tog på mig kepsen.
Sen insåg jag att solen var ca 30 sekunder ifrån att försvinna bakom taknockarna. Well. Kul med keps oavsett solstånd.

Jag trivs dock inte med att känna mig FÖR kittad. Kombinationen keps, jätte-GPSklocka och mobilhållare var på gränsen. Som att jag köpte halva sportbutiken och tog på mig alltihop. Egentligen ska man inte bry sig så himla mycket, men vad ska jag säga, jag tänker på sånt här. Vill gärna känna mig osynlig när jag tränar, samtidigt som jag verkligen gillar färgglada träningskläder med roliga mönster. Har tex ett par glittriga löparbyxor. Men jag tänker att om jag har för sportiga kläder kommer folk att förvänta sig att jag är bättre än jag är. Det är bättre att vara en underdog som kan imponera.

Hur som haver. Med kepsen på huvudet sprang jag mot änggårdsbergen. På träden sitter sådana här skyltar. Jag har sett rådjur (ett idag!), men inga enhörningar. En dag kanske.

Jag krånglade mig upp till toppen. Jag blir alltid lite salig när jag kommer upp dit. Så himla fint. Dessutom brukar jag vara helt slut och lite snurrig av anfåddhet. Kanske har det en del med min tacksamhet att göra.

Jag sprang på och tyckte att det gick ritkigt bra, kände ingen anledning att springa hem (tack vilodagen) kollade på GPS:en och la till en extrasväng.

Ja hej vad det gick. När jag kollar på min gps gör jag det medvetet slarvigt. Jag kollar gärna för att se mitt tempo, men jag vill helst inte se exakt hur länge jag sprungit eller exakt hur långt jag kommit. Det räcker att jag ser ungefär hur många km jag ligger på.

Efter extrarundan tyckte jag att det var konstigt att den inte var längre. Bara någon knapp kilometer. Men men.
Jag sprang vidare. Kollade på klockan igen. Och vafasen, jag var inte alls nära de 12 km som jag satsade på utan puttrade fortfarande på 8-nånting.
Tog ytterligare en extrarunda.
Kollade på klockan.
Fortfarande 8.
Stirrade på klockan. Som stod still.

men ååååhhhhh.

Satte på den och sprang hem. (Men tog ändå en extrarunda så att klockan skulle stanna på jämna och fina 10 km.)

Sen satte jag mig en stund.

Totalt blev det nog iaf 12,5 km och jag tror att farten var hygglig. Det var längesen jag hade koll på hur snabbt jag sprang. Jag har varit lite långsammare än vanligt och tja, då är det inte så kul att kolla. Men nu har jag nog blivit snabbare. Vill inte veta exakt, fastnar så lätt i det där och värderar mig utifrån siffror istället för känsla.

Jag undrar dock varför mina ben ser ut såhär. Jag slår alltså i fötterna på vaderna och jag antar att jag är svag nånstans som gör att jag får detta onödigt avslappanade löpsteg.
Jaja, det är väl bra att jag har nåt att fundera på nu när jag tänkt klart på min lugg.