Fixa springformen

Det vankas ju en nyårsafton och jag är dessertansvarig. Tyvärr är min springform inte tät, så jag fick springa till min kompis som ska ha festen och låna hennes. Så det blev 15 km för att fixa springformen.

Skorna fick en ny chans idag. Har väl egentligen tänkt ha dem på geggigare rundor, inte på asfalt som var dagens underlag, men så mycket av en konnässör är jag ju inte.

På hisingen finns både lyftkranar och broar.

Drygt halvvägs var jag framme hos min kompis HD. Vi pratade nyårsplaner och allmänt strunt betydligt längre än planerat. Sedan gick vi över till att kolla in hennes nya löparprylar. Som dessa raffiga vantarna från Nike tex.

Jag packade ner springformen i ryggsäcken och sprang hemåt. Den där pausen hade kickat igång min hunger och herregud vad jag längtade hem till min väldigt försenade frukost.

Väl hemma stretchade vi, formen och jag.

15 km är inte fruktansvärt långt, men likväl blir jag halvt däckad efteråt. Inte så att jag somnar, men tillräckligt för att jag bara ska vilja ligga ner och inte göra någonting alls. Jag behöver komma på något sätt att piggna till efter ett pass. Det här funkar ju inte till vardags. Men på en klämdag som jag kompat ut är det väl inte hela världen.

Nu har jag fyllt springformen med en nybakad tårta. Imorgon ska jag fylla min egen form med den samma. Och bubbel.

Ett dåligt pass

Jag mådde konstigt hela dagen, var otroligt trött och slumrade bort timma efter timma på soffan. Jag ville ändå testa mina nya skor, ett par nike zoom med en sula som gjord för sliriga stigar i skogen.

När jag väl släpat mig ut var det ganska mörkt, men det var först när jag var framme vid skogsbrynet vid änggårdsbergen som  jag insåg hur o-upplyst det var där i skogen. Jag gav mig in ändå och tänkte att ögonen vänjer sig. Jag mådde fortfarande rätt dåligt och orkade ändå inte tänka ut en alternativ runda för mig och mina skor.

Tyvärr var det inte bara mörkt, det var även lerigt, geggigt och halt. Det tog bara  100 meter innan jag ramlade både oväntat och handlöst.

Suck.

Jag ramlade bara en liten bit  ifrån det ställe där jag bröt mina tår för ett halvår sedan. Då hade jag ingen mobil med mig. Det hade jag inte den här gången och något ska man väl lära sig med tiden? Så jag vände.

Jag var helt ur form, svettades som ett djur och fantiserade om att springa in i en lyktstolpe bara för att får bli lika knockad som jag kände mig.

All denna action på drygt 4 km.

Men men, det går inte bra jämt. Uppenbarligen.

De nya skorna: 

Ska det va så ska det va

Efter några morgontimmar i soffan där jag åt choklad och tittade på ett program på Kunskapskanalen om McDonalds, läsk och urartad fetma gick jag ut och sprang. 15 km i fridfullt julväder (som mer liknar tidig vår).

Jag har flera kompisar som ska springa lopp nästa år vilket jag tycker är skitkul, men det ger mig också en spark i baken - om än mest mentalt änså länge. Om jag inte vill bli omsprungen får jag styrsla mig och träningen framöver.

Jag har dessutom börjat snegla på Sthlm marathon, men jag vet inte om jag orkar mentalt. Det känns så stressigt. Men det är kul med ett mål.

Jag invigde en julklapp, min nya jacka. Blev riktigt färgglatt i det gråa vädret.

Sprang under älvsborgsbron för en gång skull. Oftast springer jag ju över den och till Hisingen. Idag höll jag mig på fastlandet och kryssade bort mot Långedrag.

Hamnen tar aldrig slut. Sträcker sig troligtvis halvvägs till Danmark. 

Här försökte jag ta en bild på mig själv. Glömde dock vända kameran. Därav bild på hus.

Det var väldigt mycket lugnare väder idag och rundan var riktigt trevlig. Blev oerhört trött på slutet. Så blir det alltid. Så fort jag får vittring på mitt hem vill kroppen inte vara med mer.

Idag blev det extra jobbigt för den stackars lekamen för jag ville få ihop mina 15 km den och fick snällt kuta vidare 1800 meter till när jag väl kommit hem.

Har jag bestämt mig för 15 så ska det bli 15 och då sicksackar jag bland gatorna tills klockan visar 15. Det är inte mer med det. 

Over and out!

Jultradition

Det har blivit lite av en tradition. I och för sig en ganska ny tradition, men än dock. Jag brukar inleda julafton med en springrunda. Det började för tre år sedan när snön låg gnistrande och solen strålande. Året efter var det väl inte lika fantastiskt väder, men det är rätt skönt att få lufta benen innan man ska sätta sig ner och äta sig till total paltkoma. I år var vädret vidrigt, men men - vad ska man göra? Tradition är tradition.

Vid halv tio gick jag ut. Regnet strilade och blåsten piskade. Mmmm. Varmt var det iallafall. 6 plusgrader. Snudd på tshirtväder ju.

Det var minst sagt lugnt i Slottsskogen. Några tappra hundägare var ute och gick, men även ett gäng gubbar med tomteluvor. Jag ångrade mig nästan att jag inte hade tagit på mig mina röda tajts och min röda jacka. Jag är ju dock mer för den anonyma stilen när jag springer. Krigar för mig själv osv.

Jag sprang upp till Änggårdsbergen. Det känns alltid som att man plötsligt kommer ifrån stan när man är där. Den känslan finns inte alls i Slottsskogen, men i Änggården kan man nästan glömma att man är mitt i Göteborg.

Idag var det dock fruktansvärt blött. Sjöar täckte stigarna (med omnejd). I början ansträngde jag mig för att undvika fotbad, men efter en tag orkar man ju inte längre. Vid vissa tillfällen har jag behövt stanna och ta mig en funderare på hur jag skulle överstiga vattenhindret (men det gjorde jag alltså inte utan älgade fram så gott jag kunde).

Det blev 10 skittunga km i halv storm. Jag skyller segheten på att jag eventuellt har en infektion i kroppen. Att jag har sprungit avsevärt mycket mindre än "vanligt" (vad är vanligt?) har nog inte någonting med segheten att göra...

Väl hemma körde jag några av mina sjukgymnastiska höftövningar. Min höft är ojämnt tränad vilket gör att jag får superont när jag sprungit ganska långt. Dvs tillräckligt långt för att jag ska säcka ihop, tappa den fantastiska hållningen och belasta höften på det där sneda sättet jag alltid gör när jag inte koncentrerar mig på att belasta den jämnt.
Först ut: stillsamma höftlyft. Håller händerna på höfterna för att se till att jag lyfter lika mycket på båda sidor. Det är viktigt att ha ett sammanbitet ansiktsuttryck.

Andra övningen: Tålyft. Lyft höften (jämnt såklart) och gå upp på hälen på ena foten - sedan andra. vandra på det sättet lugnt och fokuserat.

Sista övningen: Plankan. Korta sekvenser (20-30 sekunder) med superfokus på att spänna mage/rumpa/lår - fusk accepteras tyvärr inte.

Vägen till lycka: Gör varje dag! (Vilket jag inte gör.)

 Nu ska jag äta ytterligare ett dussin veggoköttbullar. God jul på er!

Pannben

Jag har inte mycket till pannben. Eller disciplin. Jag viker mig lätt för minsta frestelse. Jag vill att min träning ska vara baserad på lust, att jag tränar för att jag vill.

(Det där stämmer ju inte, jag tränar ofta för att jag 1: har bestämt mig, 2: får för mig att jag ska må bra av det eller 3: har allmän tjockångest (jävla samhälle).)

På grund av lust-faktorn har jag skippat många rundor. Ibland har jag till och med påbörjat dem men stannat efter 300 meter och gått hem igen.

Imorse sprang jag dock, jag och min disciplin. Jag sprang inte till jobbet i utan gick upp extra ordinärt tidigt och tog en runda. Det var ärligt talat rätt gött att komma hem och få äta en massa frukost och kolla på julkalendern på svt play. Men  usch vad jobbigt det var att komma upp och ut. 

Fint väder var det också. Skoja bara.

På kvällen crawlade jag förresten lite. Jag är verkligen inte bra på det. Jag blir något fruktansvärt andfådd. Hade varit bättre för vår relation, crawlens och min, om simningen hade - så att säga - flutit på bättre. Nu får vi se när jag vågar mig dit igen.

Att fota eller att inte fota

Jag gillar själv bloggar med bilder. Även om det kan vara lite av ett gissel att fotografera när jag är ute och springer, så är det ändå en del av motivationen till att skriva. Och skrivandet är en del av motivationen till att springa.

Nu har det blivit mörkt. Och jag är bedrövligt trött, framför allt på morgonen. Så när jag sprang till jobbet trots denna tröttma, och det ändå fanns lite morgonljus att fotografera i, gav jag mig själv dispens. "Koncentrera dig på att springa, skit i allt annat".

Utan bilder fanns det inte mycket att blogga om - ytterligare 7 km asfalt till jobbet, och återigen 7 km asfalt hem. Blåst, lastbilar och sega ben är inte mycket att hänga i julgranen. 

Vips har det gått två veckor sedan senaste inlägget. 

Jag springer fortfarande såklart, men inte lika mycket som vanligt. Förra veckan blev jag blev förkyld och allmänt upptagen. Stormen Sven kom och gjorde allt onödigt jobbigt.

Efter min senaste transportjogg började min fot dessutom göra ont igen. Det är ett ställe (en sena?) vid fotknölen som ömmar och värker när jag springer. Det gör ofta lite ont just där, men brukar inte hålla i sig. Men nu är det mer ihållande och har börjat gå på Friskis och Svettis mer (hehe, dvs 1 pass).

Jag vet inte riktigt hur jag ska göra med foten. Är den verkligen något att behålla om den ska krångla?

Nä, jag kanske inte hugger av den. Troligtvis gör jag dock någonting mindre drastiskt. Som en styrkeövning eller två.

Det kan även vara dags för ett par nya skor. Jag trodde nog att det skulle kommit snö vid det här lagget och då har jag ett par inov8 som är grymma i snö, och för is har jag mina broddar och då är inga skor särskilt ergonomiska längre. Men pga av snöbrist har jag egentligen bara ett par som jag gillar.

Jag vill hålla mig hel och frisk och jag längtar efter att springa mycket och långt igen. Fler långpass. Det känns ballt att klara av 2 mil som ett helt vanligt träningspass. Men just nu pallar inte foten det. Jag kan ju tvinga den, men då kommer den att straffa mig orimligt länge efteråt.

Skynda långsamt, klokt men olidligt tråkigt.

En runda, tre kommuner

I våras skrev jag om att springa till Mölndal, grannkommunen söderut från Göteborg. Det var en kort och mycket behaglig omväg i en vårvarm skog.

Idag sprang jag till Mölnlycke, dvs grannkommunen Härryda som ligger österut. Det blev 15 backiga km och jag fick faktiskt ihop totalt tre kommuner: Göteborg, Mölndal och Härryda.

En grådassig sista november är på något vis inte lika lätt att älska som en solig majdag. Men samtidigt är nollgradigt rätt skönt tycker jag, det är ju faktiskt jättejobbigt med en gassade sol så att det hettar sådär obehagligt på alla fronter så att man funderar på om huvudet kan börja koka.

Men tja, den sortens hetta drabbas Sverige kanske inte av superofta.

Jag sprang genom slottsskogen, förbi Sahlgrenska och mot Mölndal. Det innebär en lååång uppförsbacke och sedan en minst lika lång nedförsbacke. Sedan fortsatte det i samma stil. Uppför uppför uppför, nedför nedför nedför. Och om igen.

Väl i Mölndal kändes det rent mentalt som att jag hade sprungit långt, men jag hade nog bara fått ihop 6-7 km.

Kom ner vid lackarebäcksmotet, sprang över motorvägen (på en bro) och upp mot Stensjön.

Längs med vattnet, upp upp ner ner, och ut till helenevik. Man hade säkert kunnat springa på någon stig ibland, det borde finnas där bland alla hus, men jag höll mig på trottoaren.

Förbi hästarna och längs med den festliga motorvägen mot Borås. Men vid det här laget är jag bara några km ifrån målet och då gör det inget om utsikten är mest asfalt.

När jag passerat Mölnlyckeskylten kollade jag på klockan och beräknade att jag borde vara framme strax efter 14 km.

Eftersom jag inte vill avsluta på ojämna nummer bestämde jag mig för att stanna först efter 15 km.

Det blev några konstiga kringelikrokar för att får ihop rätt antal meter. Med facit i hand hade rutten nog landat på ganska exakt 14 km. Men 15 är ju en snyggare siffra så det känns bra ändå. Hehe.

15 km är inte superlångt, men det känns faktiskt grymt att springa till ställen jag alltid tagit bussen till tidigare.

Har ganska lite träningslust över lag, men hittills har jag sprungit 7+7+7+15 = 36 den här veckan.

Mitt lätt tvångsmässigt förhållande till siffror säger mig att jag kommer vilja få ihop minst 4 km till...

En bra bild på mig vid Sahlgrenska. En halv backe down, hundrafemtioelva to go.

I Mölndal. Dryga 9 km kvar till Mölnlycke (men min väg är lite kortare än den som skyltas.)

Stensjön. Fin.

Yeah!

Framme! Stretcha!

Klent i mörkret

Inte mycket att hymla med, det blev en klen träningsvecka. Men det var ganska skönt. Har svårt att motivera mig i mörkret är sådär på stressgränsen att jag inte vet vad som är värst: att ha en massa pass inplanerade eller att inte ha det.

I tisdags blev det iaf transport till och från jobbet. 

Det här är alltså ett ben i rörelse. Det var den enda fantastiska bild jag tog där på morgonen. Fokuserade mest på att ta mig framåt. Det var en trött dag.

Fram mot eftermiddagen kände jag mig här pigg när jag skulle springa hem.

Försökte tagga till, åtminstone för kameran.

Jag har hört att det ska fungera så med glädje. Om du ler brett, även om du är sur eller ledsen, skickar hjärnan ut någon sorts lyckokänslor. 

Enligt mina empiriska studier verkar det dock inte funka på samma sätt med löplust. 

Det har äntligen tänts belysning längs med vattnet i Sannegårdshamnen. Skönt. Det var kolmörkt innan och jag är alltid lika nojjig för att jag ska tappa lokalsinnet och springa ner i vattnet. 

Tog en bild på eriksbergskranen men sedan dog telefonen. Och jag som lyssnade på värvet. 

Idag, söndag, var veckans andra och mycket korta pass.

Jag har fått hem min nya dobsom-jacka. Perfekt. Jag älskar reflexer. 

Jag tog på mig den och sprang till mataffären. 2 km enkel väg. Jag bestämde mig för att kuta på lite. Springa snabbare än vanligt. 

När jag var framme hade jag sprungit i 5-tempo. Och tja, jag har en lång väg kvar innan jag kan springa längre sträckor i den farten. 

Jag fattar inte hur jag någonsin skulle kunna springa snabbare än 5-tempo. Jag ser en massa vänner som gör det, men det känns helt hopplöst för mig. 

Det måste ju gå. Såklart. 

Jag köpte min mat, packade ryggsäcken och sprang hem. Trots vikten på ryggen gick det bra. Sista biten gick riktigt bra, men då var det förvisso mest nedförsbacke... Det var kul att få ta i! Ska få in lite fler tusingar framöver.

Imorgon närmar en ny vecka och jag har tvättid. Halleluja. Får se hur jag ska göra för att smutsa ner alla träningskläder igen.

Söndagsmyz

Vad svårt det var att komma ut och springa bara för att springa. Inget jobb eller hem att ta sig till. 

Bara lite vanligt spring. 

Min mage ballade ur igår och idag har min fot gjort ont. Jämna plågor.

Tänkte att jag skulle testa lite, springa några km och om magen eller foten gjorde för ont kunde jag springa hem igen. 

Efter ett tag kändes det kanon (ser kanske inte jättelycklig ut på bilden, men strunt i det). Tempot var lugnt, vädret var vackert och änggårdsbergen var mjuka och sköna i motsats till den sedvanliga Älvsborgsbron.

Det blev en riktigt trivselrunda, och jag funderar lite på om jag borde fokusera min träning lite mer. Styra upp den, planera mer och ha några mål. 

Och visst, det vill jag väl, men nu? November? Jag kanske ska tillåta mig några månaders mysspring (kan vara utmanande nog att komma ut kontinuerligt när det är kallt och mörkt och blött), och sedan fokusera lite mer fram mot våren. 

Ja, så blir det nog. Jag kan ta den här vintern till att testa lite olika sorters pass, leta upp bra backar att springa intervaller i och så. När det väl är dags för uppstyrd träning har jag gjort min research. Då får ju även den här perioden lite mer mål och mening. 

Vad sjukt det känns att jag så gärna vill ha ett syfte med att springa. Men ibland undrar man ju varför man håller på. Och det är inte alltid "för att jag gillar det" känns särskillt motiverande, eller ens sanningsenligt.

"Research inför våren" låter väl iofs inte heller så kul. Hmm. 

Vart kommer det här att sluta?

Passiv vila i soffan hela 2015? 

Bilder i brist på ord

Jag är jättejättetrött, men jag kan ju inte ha fotograferat mina rundor i onödan så här kommer en resumé i bilder.

Igår jobbade jag länge och kom ifrån jobbet först vid 21.00. Var seg, men samtidigt ville jag få bort all den där stelheten jag får i mig av att knappa på en dator i 12 timmar. Så jag sprang hem.

Tog den här bilden på havet i mörkret, men sedan dog telefonen. 

Sprang hem, åt minst 8 rostade mackor med ost (kanske fler, tappade räkningen). 

Vaknade i morse och var såhär sugen på att springa. 

Jag tycker för tillfället att det är otroligt jobbigt att åka buss/spårvagn. Det tar så lång tid. Och det är få saker som gör mig så rosenrasande som att missa en vagn. 

För min inre frid och stressmage är det bättre att cykla eller springa.

Jag köpte mitt ganska goda kaffe, min ganska goda macka och min riktigt goda yoghurt. En frukost som jag inte skulle hinna äta förrän 1,5 timma senare. Det var jag och min hunger dock lyckligt ovetande om vid fototillfället.

Himlen var fin. Jag kan knappt se mig mätt på moln och löv och hav och sånt. Well well.

Sedan tog jag uppenbarligen bilder när mobilen låg i fickan på min röda jacka. (En sådan dra-över-huvudet-jacka från dobsom. Helt grym, funkar i alla väder utom hetta. Måste köpa en ny/en till, min är sönderanvänd.)

Det blev visst en del ord trots allt. Imorn ska jag inte springa, men fråga är vad jag ska göra i helgen. Börjar kanske bli dags för ett längre pass? Eller fortsätter jag med höstvila? 

Snygghisingen ftw

Tycker att det var lite väl slitigt för knäna att springa både till och från jobbet, så idag tänkte jag bara springa hem. 

Så imorse cyklade jag, det var glashalt här och där och när jag nästan var framme vurpade jag. Man är ju chanslös när cykeln bara försvinner under en. Ska köpa dubbdäck. Tänkte bara köpa till framhjulet, men så nämnde jag det för min pappa och han la lite smidigt in ett veto. Han propsade på att betala däcken (och på så sätt se till att jag köper till både fram- och bakhjul). Okej, okej, jag _ska_ köpa två. 

Nog om cykling. 

I slutet av dagen bytte jag om. Tog en bild i vårt gula trapphus. Kittad och klar.  

Man, eller iaf jag, behöver inte särskillt mycket kläder trots att det är lite kallare nu. Jag ser hur folk bylsar på sig, men jag tycker att man ska frysa lite när man går ut. Det går snabbt att blir varm.

Idag var det några plusgrader (6?) och jag hade långa, vanliga tunna tajts, t-shirt, tunn vindjacka och kort reflexväst + löparvantar. Vantarna åkte av efter några km.

Benen var pigga och det kändes som att jagvhade bra fart. Min GPS låg hemma och det spelar egentligen ingen roll vilket tempo jag höll. Känslan av starka ben och ett flås som inte skenar så fort jag bara kollar åt en backe är betydligt viktigare och uppmuntrande.

Det blev i vanlig ordning 7 km. 

Jag har däremot börjat tröttna på sträckan. Har ju cyklat den kontinuerligt i några år, och tidvis är jag väldigt less på Älvsborgsbron, Eriksberg och allt det där. Men det är ju ganska fint ibland också. 

Blåsigt på bron och vad gör man sina blötsvettiga träningskläder?

Tillbaka på bron! Herregud vad det blåser nuförtin. Jag antar att det är hösten, sådant man får kämpa med. Jag tycker om väder som inte är insmickrande. Då känner jag mig mer hardore när jag är ute och ränner ändå. Fast alltså, jag vill helst ha åtminstone 10 goa rundor i lätt bris innan jag kan "njuta" av en i snålblåst och pissregn.

När jag var framme på ön, dvs Hisingen, köpte jag frukost på ett kafé och försökte fånga det splittrade vädret på bild. Det var sol och regn. Men just då inte så mycket blåst.

Jobbade och bävade lite för att springa hem. Igårkväll sa jag till mig själv att jag fick åka buss hem om jag ville, men bussen tar ju sån tid. Så jag bytte om och sprang ändå.

Ute var det i sedvanlig ordning kolsvart, men I came prepared. Reflexvästen var på. Älskar reflexväst. Eller jag avskyr att vara utan den. Det känns som att jag kommer bli påkörd vilken sekund som helst och det är jag inte redo för.

Köpte mat (eller yoghurt iaf) och var överlägset svettigast i butiken. Mina kläder luktade verkligen inte gott, men skit samma. Snabbt in, snabbt ut.

Apråpå svettiga kläder. Vad ska man göra med dem när man kommer hem? De måste ju torka innan man kan knö ner dem i tvättkorgen, men _var_ ska de få torka någonstans? Jag har ingen plats i mitt kompakta badrum, har inte heller någon balkong att torka dem på. 

Så jag sprider ut dem på golvet. 

Det är inte någon vacker syn. Det känns inte heller hållbart. Eller fräscht.

Förslag mottages tacksamt.

Första gången efter marathonet

Sprang idag, fram och tillbaka från jobbet. 7+7 km. En typisk "skönt efteråt"-runda. Jag var nöjd med att jag kom ut, det kändes som ett förvånansvärt stort steg, men det var segt att springa. Jag har väl inte direkt blivit snabbare av att springa ett marathon och sedan bara vila i två veckor.

Men jag fick inte ont någonstans och på så sätt gick det bättre än jag trodde.

Tog på mig de stora lurarna. Skönt när det är lite kallt. 

Tyvärr var det rätt varmt och jag svettades om öronen. Hade även för mycket kläder på mig, det var ju så jäkla kallt i vinden igår. Men idag var den ljum. Åtminstone ljum för att vara november.

Kom till jobbet. Svidade om. Från djurmönstrat...

Till cigarettgult. 

När jag skulle springa hem var det jättemörkt. Kändes inte alls bra att inte ha varken reflexer eller lampa. 

Men jag överlevde.