Klent i mörkret

Inte mycket att hymla med, det blev en klen träningsvecka. Men det var ganska skönt. Har svårt att motivera mig i mörkret är sådär på stressgränsen att jag inte vet vad som är värst: att ha en massa pass inplanerade eller att inte ha det.

I tisdags blev det iaf transport till och från jobbet. 

Det här är alltså ett ben i rörelse. Det var den enda fantastiska bild jag tog där på morgonen. Fokuserade mest på att ta mig framåt. Det var en trött dag.

Fram mot eftermiddagen kände jag mig här pigg när jag skulle springa hem.

Försökte tagga till, åtminstone för kameran.

Jag har hört att det ska fungera så med glädje. Om du ler brett, även om du är sur eller ledsen, skickar hjärnan ut någon sorts lyckokänslor. 

Enligt mina empiriska studier verkar det dock inte funka på samma sätt med löplust. 

Det har äntligen tänts belysning längs med vattnet i Sannegårdshamnen. Skönt. Det var kolmörkt innan och jag är alltid lika nojjig för att jag ska tappa lokalsinnet och springa ner i vattnet. 

Tog en bild på eriksbergskranen men sedan dog telefonen. Och jag som lyssnade på värvet. 

Idag, söndag, var veckans andra och mycket korta pass.

Jag har fått hem min nya dobsom-jacka. Perfekt. Jag älskar reflexer. 

Jag tog på mig den och sprang till mataffären. 2 km enkel väg. Jag bestämde mig för att kuta på lite. Springa snabbare än vanligt. 

När jag var framme hade jag sprungit i 5-tempo. Och tja, jag har en lång väg kvar innan jag kan springa längre sträckor i den farten. 

Jag fattar inte hur jag någonsin skulle kunna springa snabbare än 5-tempo. Jag ser en massa vänner som gör det, men det känns helt hopplöst för mig. 

Det måste ju gå. Såklart. 

Jag köpte min mat, packade ryggsäcken och sprang hem. Trots vikten på ryggen gick det bra. Sista biten gick riktigt bra, men då var det förvisso mest nedförsbacke... Det var kul att få ta i! Ska få in lite fler tusingar framöver.

Imorgon närmar en ny vecka och jag har tvättid. Halleluja. Får se hur jag ska göra för att smutsa ner alla träningskläder igen.