Vårens första långpass

Anmäler man sig till ett maraton får man även börja ta tag i sin träning. Visst springer jag vanligtvis också, men det krävs någonting extra (som ett maraton) för att jag ska pressa mig lite. Annars lever jag på lättjan och hoppet om att utvecklingen nog kommer av sig självt. 

Vårens första långrunda skulle landa på 20 km. 

Den stora utmaningen var att springa långsamt. Ta det lugnt, vara ute länge, vänja kroppen vid att springa längre tid än mina vanliga ca 40 min. 

Jag blir lätt stressad av allt möjligt och resade gps:en från onödig info. Berätta bara hur långt jag sprungit, inga tider eller tempon. Tack tack.

Klockan var strax innan 10 när jag kom ut. Det var 2-3 km asfalterad tråkväg till Skatås men väl där var det lugnt, fint ich soligt.

Vissa rastade apostlahästarna, andra hästarna. 

(Sorry, var tvungen)

Mantrat i huvudet var "lugnt och fint" och jag sprang den första milen med lätta steg.

Jag hade en man hack i häl under 6 km. Jag hade kunnat dra ifrån honom, men det var inte dagens uppdrag. Istället var det faktiskt ganska peppande att aldrig kom förbi trots att jag inte försökte hålla ifrån. Det var dock svårt att hitta min egen rytm när allt jag hörde var hans steg i gruset bakom mig. 

Det var ett strålande väder och jag sprang runt stora och lilla delsjön. Det var så vackert att jag till ich med sa det högt för mig själv någon gång.

När jag sprungit ca 11 km vek jag av för att komma runt sjöarna och då började det jobbiga. Dessa branta backar! Ibland är det till och med trappor.

 

Jag började bli sliten och jag flåsade mig upp för backarna. Stegen var inte så lätta längre och blåsan jag fått på stortån brände. 

Men det var platt också. Varierat kan man säga. Backar ibland, bryggor ibland. 

Vid 18 km fick jag ont i höften. Ibland försvinner smärtan när jag skärper mig, ser till att ha en bra hållning och skjuta fram höften (alltså inte springa som en hösäck vilket jag gör när jag blir trött), men det blev successivt värre. 

När jag kommit runt sjöarna ich ut ur Skatås är det bara 2-3 km sluttande asfalt hem. Gott kan man tycka, men höften min blir vara värre av nedförsbackar. Så musklerna gillade sluttningen, höften not so much.

 

När jag är några hundra meter hemifrån passerar jag 21 km och stannar. 21 km är mer än nog och höften ville vila. 

Jag gick hemåt, bland annat på den ljuvligt mjuka mossan, och det var väldigt skönt att få promenera bort den värsta stumnaden i benen. Kändes som ett bra beslut att ha nedvarvning för en gångs skull. 

21 km blev det! Gött.

Sen satte jag mig på ballen. Drack vatten (äntligen!!!) och blåbärssoppa och var nöjd.

Kroppen mår rätt bra, men jag skulle gärna hitta min tub voltaren...

Ps, igår sprang jag också. Jag som är hundrädd träffade alldeles för många springande, okopplade hundar och så det blev 8 km hyperventilerade. Inge bra.