Knät som höll

I helgen hade vi en inspirationsdag på Friskis och Svettis. Roliga pass dagen lång, och det allra första jag gjorde var "natural movement" utomhus. Vi kröp upp och ner för leriga backar, bar varandra osv. Kul och prestigelöst. Men så skulle vi göra en grej som jag tydligen inte klarar av. Jag som ändå ser mig själv som grundstark.

Jag skulle ligga på mage i gräset, min en jämnstora kompis la sig på mig och klamrade sig fast. Sedan skulle jag resa mig upp.
Ja... Det gick sådär. Eller det gick inte alls faktiskt. Och när jag skulle försöka trycka upp mig till stående hör jag hur det klickar till i knät.
Men det gjorde inte så ont. Jag höll mig varm och det var först på kvällen som knät gjorde sig påmint.

Sedan dess har jag vilat från springet. Idag skulle jag testa, och om det inte kändes bra skulle jag hoppa på närmsta kommunala färdmedel och åka hem.

Här står jag på jobbet och gör min hoppas-det-går-bra-pose.

Det var det högra knät som oroande mig.

Det gick över förväntan, kände faktist inte av knät alls. Det kändes mindre när jag sprang än när jag går vanligt. 

Kvällshimlen var fin och det var en fröjd att jogga hem efter en (jättttte)stressig jobbdag. Den här vårdoften gör nig helt salig.

Men vad är det det luktar egentligen? Jord och asfalt? 

När jag väl kom hem hade det hunnit bli mörkt.

Imorgon släpps (kanske) Sthlm marathon-biljetter! Ställer klockan nu...!