Testa-knät-runda

Knät gäckar mig. Efter vila och voltaren i nästan två veckor har knapp någonting hänt. Det är lite bättre, men jesus så långsamt det går. Jag har örjat göra tåhävningar (ett ben i taget) och då blir det uppenbart att jag är svagare i benet som gör ont. Det kan ju ha något med saken att göra.

Nu i helgen tyckte jag det var dags att testa knät/skenbenet och se hur det funkade. Det var rekordvarmt och t-shirt hade varit ett ännu bättre val.

Jag visste inte alls hur lång tid knät skulle orka så jag var beredd på att vända om när som helst. Men jag satsade på 5 km, lätt värk försvinner ju ofta när man blir varm.

Det blev en runda vid Rådasjön i Mölnlycke. Det finns en utmärkt slinga (som säkert är utmärkt) runt hela sjön, men jag sprang bara en bit. Emellanåt var det en liten stig, ibland bred och jämn grusgång, ibland snirklig och rot-rik stig och ibland fick man klättra lite på klippblock.

Det var egentligen ganska perfekt med det varierade underlaget eftersom jag fick chans att känna vad som funkade och vad som inte funkade för knät. Kontentan var väl föga förvånande att asfalt funkade sämst.

Utsikten gjorde inte ont i  ögonen direkt.

Hittade en sådan här och blev väldigt begeistrad. Hej hej våren.

Ibland (förvånansvärt ofta) låg det träd mitt över stigarna. Rätt kul tycker jag. Det var dock mindre kul när jag sprang fel, stigen tog slut och i min jakt efter en alternativ stig hamnade jag plötlistgt i någon sorts träsk.

Det syns verkligen inte hur blött det var, men jag klamrar mig alltså fast vid ett träd för att försöka komma på en flyktplan.

Det var inte mycket att göra, bara att springa med så lätta steg som möjligt rätt över det lilla havet av gegga.

Jag överlevde.

Jag sprang 6 km, vände hemåt, och vid 9 km sprang jag förbi en konstgräsplan. Där stannade jag och gjorde lite styrka och sjukgymnastik innan jag sprang ytterligare 1 km för att komma hem. 

10 km. Hade mer ont efter passet än under, men det var hanterbart. Med lite ihärdig sjukgymnastik ska det nog bli fason på knät.

Hoppas jag.

Klick i knät

Jag har inte sprungit en meter sedan långpasset. Bortsett från lite återhämtning har det springpausen varit ofrivillig, men ändå passande.

För två veckor sedan var jag på ett inspirationspass, alltså bara en engångsgrill, och skulle i en övning ta mig upp från liggande till stående - men med en kompis på ryggen. Jag orkade verkligen inte det (jag som trodde att jag var ganska stark). Inget dramatiskt hände men jag hörde hur det knakade till i knät när jag försökte pressa mig upp. 

Sedan dess har värken inte lagt sig, snarare tvärtom. Det är något som klickar i knät, det värker från utsidan av knät och nedåt, fram på skenbenet. Dessutom har jag ont i knävecket, de gör skitont när jag sitter på huk. Det gör alltså ont lite överallt.

Jag tyckte att det hade blivit bättre under veckan, men när jag höll i mitt eget friskispass blev det betydligt sämre igen.

Jag har lagt en väldigt mastig arbetsvecka bakom mig och ärligt talat har det varit skönt att vara lite "skadad". Då har jag åtminstone kunnat sålla bort en grej ur schemat. Visst hade det varit skönt att få springa bort lite stress, men även det kan ironiskt nog bli ett stressmoment.

Så från framgång och välstånd förra veckan har de senaste dagarna bjudit på mer motstånd. 

Mitt i alltihop har jag och en kompis köpt en resa till Paris i påsk. Ett (ganska dyrt) ljus i tunneln. Men gud vad skönt det känns.

Jag var i Paris på hemvägen från min språjresa i England när jag var 14. Usch vad jag tyckte illa om Paris då. Jag tycker att det är dags för revansch. Jag har mer Paris-kompatibla intressen (som ost, vin och randiga tröjor) och tänk vad coolt att jogga längs Seine eller runt Eiffeltornet i morgonsol!

Sen äter man en baguett och har basker på sig resten av dagen. Det blir nog bra det här.

Men först: vila och voltaren. Nästan lika kul. 

Inget Stockholm för mig

Jag skrev ett otroligt deppigt inlägg häromdagen. Jag somnade innan jag hann publicera det. Dagen efter, när jag inte längre var totalt mat- och sömndepriverad kändes allt lite bättre. Magiskt det där, mat och sömn funkar varje gång.

Jag kan inte springa Stockholm marathon. Det kommer inte att bli så och det känns jävligt surt. Delvis på grund av att det är tusen spänn – som redan innan jag blev tvungen att ställa in loppet var ett överpris - i sjön.  Man kan inte byta namn, inte få någon del av tillbaka pengarna, no nothing. 

Det tråkigaste är såklart att jag verkligen, verkligen ville springa loppet. Att springa ett marathon är inget jag gör på en höft, utan det kräver beslutsamhet, vilja och motivation. Men nu – inget lopp.

Anledningen till det inställda loppet är ett bröllop. Mina vänner ska gifta sig och tja, det går inte att kombinera med ett lopp i Stockholm. Och när datumkrockchocken hade lagt sig var det inte så mycket att orda om.

Självklart struntar jag i loppet.

(men i hemlighet sörjer jag fortfarande mitt förlorade marathon.)

Jag får rikta in mig på Göteborgsvarvet och vänja kroppen vid att springa långpass så att jag är redo för andra marathon längre fram.

Uppåt framåt osv. 

Vårens första långpass

Anmäler man sig till ett maraton får man även börja ta tag i sin träning. Visst springer jag vanligtvis också, men det krävs någonting extra (som ett maraton) för att jag ska pressa mig lite. Annars lever jag på lättjan och hoppet om att utvecklingen nog kommer av sig självt. 

Vårens första långrunda skulle landa på 20 km. 

Den stora utmaningen var att springa långsamt. Ta det lugnt, vara ute länge, vänja kroppen vid att springa längre tid än mina vanliga ca 40 min. 

Jag blir lätt stressad av allt möjligt och resade gps:en från onödig info. Berätta bara hur långt jag sprungit, inga tider eller tempon. Tack tack.

Klockan var strax innan 10 när jag kom ut. Det var 2-3 km asfalterad tråkväg till Skatås men väl där var det lugnt, fint ich soligt.

Vissa rastade apostlahästarna, andra hästarna. 

(Sorry, var tvungen)

Mantrat i huvudet var "lugnt och fint" och jag sprang den första milen med lätta steg.

Jag hade en man hack i häl under 6 km. Jag hade kunnat dra ifrån honom, men det var inte dagens uppdrag. Istället var det faktiskt ganska peppande att aldrig kom förbi trots att jag inte försökte hålla ifrån. Det var dock svårt att hitta min egen rytm när allt jag hörde var hans steg i gruset bakom mig. 

Det var ett strålande väder och jag sprang runt stora och lilla delsjön. Det var så vackert att jag till ich med sa det högt för mig själv någon gång.

När jag sprungit ca 11 km vek jag av för att komma runt sjöarna och då började det jobbiga. Dessa branta backar! Ibland är det till och med trappor.

 

Jag började bli sliten och jag flåsade mig upp för backarna. Stegen var inte så lätta längre och blåsan jag fått på stortån brände. 

Men det var platt också. Varierat kan man säga. Backar ibland, bryggor ibland. 

Vid 18 km fick jag ont i höften. Ibland försvinner smärtan när jag skärper mig, ser till att ha en bra hållning och skjuta fram höften (alltså inte springa som en hösäck vilket jag gör när jag blir trött), men det blev successivt värre. 

När jag kommit runt sjöarna ich ut ur Skatås är det bara 2-3 km sluttande asfalt hem. Gott kan man tycka, men höften min blir vara värre av nedförsbackar. Så musklerna gillade sluttningen, höften not so much.

 

När jag är några hundra meter hemifrån passerar jag 21 km och stannar. 21 km är mer än nog och höften ville vila. 

Jag gick hemåt, bland annat på den ljuvligt mjuka mossan, och det var väldigt skönt att få promenera bort den värsta stumnaden i benen. Kändes som ett bra beslut att ha nedvarvning för en gångs skull. 

21 km blev det! Gött.

Sen satte jag mig på ballen. Drack vatten (äntligen!!!) och blåbärssoppa och var nöjd.

Kroppen mår rätt bra, men jag skulle gärna hitta min tub voltaren...

Ps, igår sprang jag också. Jag som är hundrädd träffade alldeles för många springande, okopplade hundar och så det blev 8 km hyperventilerade. Inge bra.

Solen i ögonen och maraton i sikte!

Idag stod det endast enkel väg till jobbet på schemat. Och tur var väl det. Jag har inte haft tvättid på länge och nu tryter valmöjligheterna i strumplådan. Och i övriga lådor. 

Solen sken, himlen var klarblå och min flourucerande reflexjacka var inte direkt nödvändig. Ett vårtecken får man säga.

Och så dagens älvsborgsbron, Det är vacker utsikt åt ena hållet iallafall. Jag borde kanske börja ta bilder av långtradarna som dundrar förbi precis bredvid cykelbanan. 

Jag sprang längs med vattnet och lyssnade på P1 morgon som jag brukar. Jag tänkte mycket på Nils Horner.

Kom fram, åt medhavd frukost och jobbade samtidigt som jag väntade på att klockan skulle bli 11.

Efter att alarmet ringt gick jag raka vägen in på stockholms maraton och anmälde mig. 10 minuter senare var alla platser slut. Men nu är det klart. Jag ska springa!

(Dags att börja träna...)

Knät som höll

I helgen hade vi en inspirationsdag på Friskis och Svettis. Roliga pass dagen lång, och det allra första jag gjorde var "natural movement" utomhus. Vi kröp upp och ner för leriga backar, bar varandra osv. Kul och prestigelöst. Men så skulle vi göra en grej som jag tydligen inte klarar av. Jag som ändå ser mig själv som grundstark.

Jag skulle ligga på mage i gräset, min en jämnstora kompis la sig på mig och klamrade sig fast. Sedan skulle jag resa mig upp.
Ja... Det gick sådär. Eller det gick inte alls faktiskt. Och när jag skulle försöka trycka upp mig till stående hör jag hur det klickar till i knät.
Men det gjorde inte så ont. Jag höll mig varm och det var först på kvällen som knät gjorde sig påmint.

Sedan dess har jag vilat från springet. Idag skulle jag testa, och om det inte kändes bra skulle jag hoppa på närmsta kommunala färdmedel och åka hem.

Här står jag på jobbet och gör min hoppas-det-går-bra-pose.

Det var det högra knät som oroande mig.

Det gick över förväntan, kände faktist inte av knät alls. Det kändes mindre när jag sprang än när jag går vanligt. 

Kvällshimlen var fin och det var en fröjd att jogga hem efter en (jättttte)stressig jobbdag. Den här vårdoften gör nig helt salig.

Men vad är det det luktar egentligen? Jord och asfalt? 

När jag väl kom hem hade det hunnit bli mörkt.

Imorgon släpps (kanske) Sthlm marathon-biljetter! Ställer klockan nu...!

Nya kläder och klumpig kvarg

Häromdagen gick jag loss på Houdini-rean. Jag kunde lätt ha handlat upp halva min månadslön, så på det sättet kan man säga att jag höll mig i skinnet.

Idag invigde jag ett stycke tröja. Hade förvisso haft den på mig även när jag lagade mat. Därför luktade den stekos. Jättegott, verkligen. 

På med resten av kläderna och iväg. Löpningen som hade gått så lätt efter semlan var desto trögare på morgonen utan frukost i magen. 

Det är åtminstone ljust nu. Jag kan inte klaga på det - och det gör jag inte heller. Hallelujah moment. 

När jag kom fram till jobbet spillde jag ut vatten över halva skrivbordet. Mobilen fick sig också ett bad, men det ser man inte för den använder jag att ta kort med. Man måste prioritera.

För övrigt delades det ut nån sorts frukost/mellanmål vid hållplatsen. En blandning av keso och kvarg. Med sylt. Konstistensen var alltså sträv och klumpig. Och smakade lite sur-syrligt. Skulle inte lägga några pengar på att så smaka det igen. 

Semlan är den nya gainomaxen

Jag är inte mycket för proteinbars eller pulvershakear. Jag köper inte gainomax och drar inte i mig gel om jag inte nödgas [läs: springer marathon]. Jag föredrar en banan, en ostmacka, saft eller vanlig choklad dvs sån med fett och socker.

Idag åt vi semlor på jobbet. Det var en fantastisk semla. Fluffig bulle, mycket kardemumma, grovkornig mandelmassa och inte överdrivet mycket grädde.
Två timmar senare sprang jag hem. Och som jag sprang! Svish svish! Mitt klädval var ypperligt för temperaturen, mina glappande hörlurar började funka och inte ens Älvsborgsbron var tråkig.

Jag drygade ut rundan till 10 km och drog på extra de 2 sista. Skulle jag inte fått fantasibrist (visste inte vart jag skulle springa) skulle jag gärna sprungit längre. 

Kontenta: Jag borde äta semlor ännu oftare. De är nyckeln till framgång.

Vilket blir mitt nästa marathon?

Startplatserna till Stockholm Marathon ”råkade” ju ta slut. Jag gick från att vara en millimeter ifrån ett köp till att få kalla fötter och vägra gå in på hemsidan.

Jamen nu sitter jag här och ångrar mig. Eller tja, jag ångrar mig inte oerhört mycket, men lite. Det finns inget lopp som ligger bättre tidsmässigt, så sett hade Stockholm varit perfekt. Jag har förvisso Göteborgsvarvet, men jag vill ju springa maraton igen!

De släpper eventuellt några startplatser den 12 mars, så jag får väl hänga på låset som en annan galning.

Andra lopp jag spanat in är:

HÖST:

Venedig. Verkar vara oerhört fint och seightseeigvänligt. Det skulle vara kul.

Dublin. Tänk alla gröna kullar och tänk allt öl man kan dricka efteråt.

Budapest. Ärligt talat vill jag mest åka dit för att bada i de varma källorna. Kanske ska ta någon sort spa-weekend istället.

Berlin. En självklarhet. Där vill jag springa. Synd att biljetterna säljs slut snabbare är Springsteen på Ullevi.

VÅR (dvs nästa vår…)

London! Yeah! Springer jag bara under 3.45 någon gång i år så kan jag kvala in på tid. Kan väl inte vara omöjligt.

Paris. Har inte varit i Paris sedan min språkresebuss fick motorstopp där 1998. Jag var föga imponerad. Dags för en återträff?

Barcelona!! För tio år sedan bodde jag där, sprang från krogen till skolan till stranden och till krogen igen. Men jag kan ju fira elvaårsjubileumet med att springa omkring där igen?

Vad finns det för lopp som rekommenderas? Platt och välorganiserat tycker jag är lämpliga ledord. Tipsa mig gärna!

Lördagsjogga - en extremsport

Gråmulet, 3 plusgrader och så mycket dis att man inte vet vad som är regn och vad som är luft är kanske inte ett väder som generellt sett klassas som ett av de bättre. Men jag tycker att det är perfekt.

Jag sprang kring Sisjön idag. Jag var där en del och badade när jag var yngre och har sprungit 2,5 km-slingan runt sjön någon gång vartannat år sedan jag var 15.
Jag har dock aldrig tagit mig till grannsjön. Det var ju så otroligt långt dit.
Men idag var det dags. Oxsjön väntade.

Det var inte på något sätt otroligt långt att runda Oxsjön. Allt som allt skulle det bli precis under milen.

Något som var mer oväntat var alla skyltar som började dyka upp så fort jag vikt av från Sisjön. På träd efter träd satt skyltar som varnade för LIVSFARA. Jag hade inga större planer på att avvika från stigen så jag var inte så orolig. Men visst, plötligt blev lördagsjoggen lite mer av en extremsport.

Turen runt sjöarna fick mig att tänka när jag bodde i Kalmar och sprang på Stensö. Plötsligt kom bild efter bild upp i huvudet. Det är fina spår där på Stensö. Då sprang jag från min studenlägenhet i stan, söderut, förbi Kalmar slott, längs med vattnet och ner till Stensö. Skulle vara kul att komma tillbaka dit nu när jag är lite mer van vid att springa.

Det var roliga vägar i Sisjön, lagom kuperade och krokiga. Jag tycker ju även att det är fascinerande med alla nedblåsta träd, stora stenar och rotvältor. Men men, sånt har man inte så mycket tid att kolla på.

När jag nästan kommit runt båda sjöarna stod min gps på 8.38 km. För kort. Jag skulle ju springa en mil - minst.
Jag vände för att ta en omväg för att dryga ut rundan. Då hamnade jag på ett elljusspår jag inte ens visste fanns. Jag förstod inte vart det ledde eller hur långt det var. Jag tänkte att om jag fortfarande inte visste var jag var efter 2 km så skulle jag vända.

Ganska snart mötte jag promenerande par med barnvagn och joggande medmotionörer och allt tydde på att det skulle vara en hyfsat kort vända.
Mycket riktigt, dryga 2 km senare var jag tillbaka vid startpunkten och återigen fick jag ta en extrasväng för att landa på ett jämnt antal km.

12 km blev det totalt. Jag stretchade min oerhört träningsvärkande kropp.

Sedan åkte jag till Plantagen och köpte halva affären. Borde ha tagit med mig något sorts ombyte, eller åtminstone en jacka. Kall och svettig köpte jag en pelargon, en kalla, en orkidé, en murgröna, en timjan och 3 knippen tulpaner.

Överlag: sega ben och en kropp som en heffaklump med ändå en grymt skön känsla.

Jämmer och elände

Vilken slitig vecka! Inte sådär gott slititg, som det eventuellt känns när man sprungit fler mil än någonsi, utan bara ren och skär ur form-slitigt. Jag har sprungit med inte bloggat. Min förkylning har hängt kvar och geggat i halsen vilket har varit värdelöst för springpeppen. I tisdags sprnag jag hem från jobbet, men gick en bra bit mitt i. Inget fel med att gå, men det är ett big no no för mig. Det är stört omöjligt att komma igång igen. Men det var så oerhört skönt att gå den där biten. Dagen efter skulle jag springa till jobbet. Halsen kändes fortfarande konstig så jag tog den kortare sträcka till jobbet. Inte många kilometer att hänga i granen. Kanske 4-5 stycken.

Till på köpet har jag haft två 13-timmarsdagar (nom nom nom) på jobbet, ätit flottigt och stressat mycket. På mitt friskispass pajar min CD med all musik. *suck* 

På fredagkvällen tänkte jag springa långt för att få bort den jobbiga veckan ur kroppen, men istället däckar jag på soffan. Vaknar. Har otrolig träningsvärk från ett cirkelfyspass, hela kroppen är full av mensvärk och jag kollar på gokväll, själv en fredagkväll. Det är ju exakt då som man behöver löpningen som mest. Men det spelar ju ingen roll. Det är ju ändå lättare att tycka att livet är jobbigt och stanna kvar under sin filt. 

Men jag drog på mig tajtsen, funktionströjan och dobsom-jackan. Då ringer det på dörren. Min pappa har spontanköpt en namnsdagspresent till mig. Vi som aldrig firat namnsdagar. Det är en bok med tips på löprundor i olika städer runt om i världen. Precis den påminnelsen jag behövde. Påminnelsen om att jag gillar att springa, att jag gillar att bli trött i musklerna, att låta huvudet vila från ljud och film och prat och bara låta tankarna mala varv efter varv efter varv till det inte finns några tankar kvar att mala.

Ja, det var så trevlig att stå där och prata med pappa att min oändliga tidsram för min runda bara blev en 30-40 minuter. Så min långrunda blev 6 km. Strunt samma, 6 km är också bra och det var sköna kilometrar. Några regndroppar i ansiktet, några plusgrader mot kinden, Slottskogen var mörk och nästan folktom. Kvällen blev bara bättre och bättre efter det.

Nu är det lördag förmiddag och ska jag snart springa igen. Ska testa en ny runda. Hoppas halsen är med mig.