Mera Amsterdam! Mera bilder!

Jag vill prata mer om Amsterdam! Jag vill älta denna resa lite till, den var ju så bra. Det är väl också lite seperationsångest, post marathon blues i det hela. Nu är loppet förbi, målet jag har tänkt på så mycket och så länge. Vad ska jag nu tänka på? Jag tänker tillbaka.

Jag tyckte att det var lite svårt att hitta i Amsterdam. Kanalerna såg likadana ut i hela stan. Men det spelade inte heller så stor roll, för det var trevliga områden överallt och husen är ju helt otroligt vackra. Jag kan glo mig hypnotiserad på husfasaderna. Den här var extra tunn.

Vi hade en go balkong mot innergården. Sista kvällen var det lite varmare så då satt vi faktiskt ute och drack öl och lyssnade på offline-spotify på mobilen.

På mässan till maratonet kunde man köpa sådana här. Det är mjuka tofflor, som ska se ut som träskor - fast mizuno-löparsko-stil. Jag hade läst om dessa skor tidigare och trodde att det skulle vara riktiga träskor. Det hade ju vart nåt. Kanske en ny trend efter all barfotalöpning?

Förutom löpning ägnades tiden till sedvanligt turistande, samt mat, dryck, mat, dryck, mat mat och fika. Här sitter jag på restaurangen Moeders (=mödrar). alla de små bilderna som hänger på väggarna är kort på mammor som besökare tagit med sig. Litet, knökat och mysigt ställe som levde upp till hajpen.

Ett annat ställe var Gartine. Ett pyttelitet café mitt i stan som kör helt på egenodlade, ekologiska råvaror. Vi hade supertur och fick ett bord när vi råkade ha vägarna förbi. Bordet var bara ledigt en timma, men det passade bara racerätarna petersson/jonson bra. En timma är ju eoner av tid.

Marknader fanns det gott om. De sålde grejer som leksaker, färsk fisk, cykellås och snoppformad choklad. 

Och kolla här! Ett par nya löptajts i fräsigt djurmönster. Tajts är ofta så himla tråkiga, men jag är oerhört nöjd med de här!

Det var onekligen en cykelstad. Väldigt inspirerande att se hur alla verkade cykla överallt. På varenda gata stod miljarders cyklar parkerade. Många körde sina barn i olika sadellösningar på cykelramen och vissa hade en förlängd framgaffel med en "låda" som barn/matvaror/bohag fick plats i.

Däremot verkade alla ha en dödslängtan för det var inte någon hade hjälm på sig. Inte ens barnen. Inte ens bebisarna. Och det cyklades ju i trafiken hela tiden. Jag fick hjärtsnurp av att bara titta på.

Vi rundar av denna bildfest med en suddig en på mig när jag sliter. Vid det här laget hade jag uppenbarligen fortfarande krafter kvar att slita med. På alla andra bilder ser jag halvt avliden ut. Jag ville verkligen inte bli fotograferad då, jag undvek dem så gott jag orkade, tittade ner och bort för att slippa visa min trötthet för kameran. Men de fotograferar ju ändå. Och man kollar ju på bilderna ändå. Kanske såg man piggare ut än man trodde?? (Nä.)

Min vän, medaljen.

God natt. Imorgon ska jag fundera på framtiden.