Jag mådde dåligt i onsdags, och ärligt talat kände jag mig ganska konstig hela tiden fram till loppet. Var oerhört törstig hela tiden. Men eftersom denna törst har avtagit dramatiskt efter loppet så var det nog nervositet.
De första dagarna i Amsterdam har varit lugna. Inte gå för mycket, få en massa sömn och ingen alkohol. Vi har ätit och åkt båt och chillat på vårt wildcard till BnB som visade sig vara en superhit. Billigt, supermysigt, grym frukost och nära stadion (där start och mål var). Garden view bed and breakfast heter det. Bo här!
Men det var inte så lätt. Alla ska in på samma ställe och ett smärre folkhav av löpare försöker komma på plats. En total trafikstockning, folkhavet rör sig knappt och man visste inte ens om man var på väg till rätt ställe. Efter en halvtimma har jag fortfarande inte kommit in på stadion, vi kan se att starten har gått, men vi får ingen som helst info. Riktigt uselt arrangerat. Samma sak inne på stadion, high chaparral och ingen info.
Samtidigt hittar inte min gpsklocka satelliterna. Jag startar om den tre gånger och till slut ger jag upp. Vid det här laget har jag sprungit kanske 2 km. Jag har varit med om bättre starter om man säger så.
Precis efter att jag gett upp klockan vaknar den till liv och jag med den. Vi springer genom Vondelpark, jag hakar på två män som verkar ha en bra fart och försöker kolla på omgivningarna. Vi springer snart genom riksmuseet (men alltså inte inomhus, bara genom portarna) och det är pampigt och coolt. Jag tänker för mig själv flera gånger "nu springer jag faktiskt ett maraton" och det känns mäktigt.
Den känslan tog mig igenom ganska många km. Mäktigtheten och några ord på en skylt som en kvinna i publiken hade. "You got this!". Ja jävlar, I got this, nu kör vi!
Närmare stan än så här kommer vi inte. Efter museeportarna slingrar sig loppet mer och mer off. Först ner till stadion igen, sedan mot amstelfloden som vi springer längs i en dryg mil. Där passerar vi 21 km och efter det tar loppet en sväng ut i ett industriområde. Jag kan säga att den där svängen var väl sådär inspirerande runt 30 km.
Överlag var banan väldigt platt och bra, men det var inte så mycket att se längs med loppet faktiskt.
Första halvan av loppet gick det riktigt bra. Visst, det var segt att springa längs en flod som aldrig tog slut, men jag hade inte ont och var egentligen inte så trött.
Jag var redo för den svårare delen av loppet (det vill säga andra halvan) och var både peppad och stursk vid 21 km.
4 km senare ville jag dö.
Vid 25 km kom mina höftproblem tillbaka och jävlar vad ont det gjorde. Det är både en molande och akut, blixtrande smärta. Mitt enda knep är att se till att ha en bra hållning.
Smärtan kommer när jag blir trött och säckar ihop.
Så jag sprang och ömsom svor, ömsom sa högt till mig själv att jag skulle sträcka på mig.
Och det hjälpte.
Smärtan kom och gick, och jag stannade vid varje vätskestation och kombinerade drickandet (jättetörstig hela, hela tiden) med en snabb stretch. Den hjälpte i säkert 200 meter...
Jag hasade mig fram, slet som ett djur för att öka tempot men successivt gick det långsammare och långsammare.
Vid 35 km kändes det som att mina lår hade knutit ihop sig, jag funderade på om det var såhär en annalkande kramp kändes. De där sista kilometrarna är verkligen obarmhärtigt långa och tillslut stannade jag till och gick.
Stretchade lite.
Stapplade lite.
Men det var ju helt meningslöst att gå. På det viset skulle jag aldrig komma i mål.
Jag hade min gpsklocka för att hålla koll på snittiden, men den hade gått bananas redan efter 10 km. Någonstans innan 40 km stängde jag av den. Jag skulle inte klara mig under 4 timmar ändå, så då behövde jag ingen klocka.
I början av loppet tänkte jag att jag skulle kunna öka lite grann hela sista milen. Haha!! Jag var gråtfärdig och trött, först sista kilometern kom livet åter och jag kunde - av längtan till mål och vila - springa förbi ganska många.
Jag la mig på gräset, svinnöjd med att det var över, men jag ville bara bort.
Det tog en halv banan och lite tid innan jag inte bara kände mig trött, utan även sjukt stolt. Helt galet!
Och jag som oroat mig för tider! Jag struntar verkligen i att jag sprang över 4 timmar, det rör mig inte i ryggen, jag är bara jättejätteimponerad av mig själv.
För det var inte lätt, det var inte som att springa milen fyra gånger eller göteborgsvarvet två gånger. Det var en helt annan nivå av jobbigt.
Idag är jag stel. Och helst skulle jag vilja lyfta bort mina höfter och sätta dit ett par nya. Men nu får jag vila ett tag.
Hemma! Medalj! Öl! Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar