Mera Amsterdam! Mera bilder!

Jag vill prata mer om Amsterdam! Jag vill älta denna resa lite till, den var ju så bra. Det är väl också lite seperationsångest, post marathon blues i det hela. Nu är loppet förbi, målet jag har tänkt på så mycket och så länge. Vad ska jag nu tänka på? Jag tänker tillbaka.

Jag tyckte att det var lite svårt att hitta i Amsterdam. Kanalerna såg likadana ut i hela stan. Men det spelade inte heller så stor roll, för det var trevliga områden överallt och husen är ju helt otroligt vackra. Jag kan glo mig hypnotiserad på husfasaderna. Den här var extra tunn.

Vi hade en go balkong mot innergården. Sista kvällen var det lite varmare så då satt vi faktiskt ute och drack öl och lyssnade på offline-spotify på mobilen.

På mässan till maratonet kunde man köpa sådana här. Det är mjuka tofflor, som ska se ut som träskor - fast mizuno-löparsko-stil. Jag hade läst om dessa skor tidigare och trodde att det skulle vara riktiga träskor. Det hade ju vart nåt. Kanske en ny trend efter all barfotalöpning?

Förutom löpning ägnades tiden till sedvanligt turistande, samt mat, dryck, mat, dryck, mat mat och fika. Här sitter jag på restaurangen Moeders (=mödrar). alla de små bilderna som hänger på väggarna är kort på mammor som besökare tagit med sig. Litet, knökat och mysigt ställe som levde upp till hajpen.

Ett annat ställe var Gartine. Ett pyttelitet café mitt i stan som kör helt på egenodlade, ekologiska råvaror. Vi hade supertur och fick ett bord när vi råkade ha vägarna förbi. Bordet var bara ledigt en timma, men det passade bara racerätarna petersson/jonson bra. En timma är ju eoner av tid.

Marknader fanns det gott om. De sålde grejer som leksaker, färsk fisk, cykellås och snoppformad choklad. 

Och kolla här! Ett par nya löptajts i fräsigt djurmönster. Tajts är ofta så himla tråkiga, men jag är oerhört nöjd med de här!

Det var onekligen en cykelstad. Väldigt inspirerande att se hur alla verkade cykla överallt. På varenda gata stod miljarders cyklar parkerade. Många körde sina barn i olika sadellösningar på cykelramen och vissa hade en förlängd framgaffel med en "låda" som barn/matvaror/bohag fick plats i.

Däremot verkade alla ha en dödslängtan för det var inte någon hade hjälm på sig. Inte ens barnen. Inte ens bebisarna. Och det cyklades ju i trafiken hela tiden. Jag fick hjärtsnurp av att bara titta på.

Vi rundar av denna bildfest med en suddig en på mig när jag sliter. Vid det här laget hade jag uppenbarligen fortfarande krafter kvar att slita med. På alla andra bilder ser jag halvt avliden ut. Jag ville verkligen inte bli fotograferad då, jag undvek dem så gott jag orkade, tittade ner och bort för att slippa visa min trötthet för kameran. Men de fotograferar ju ändå. Och man kollar ju på bilderna ändå. Kanske såg man piggare ut än man trodde?? (Nä.)

Min vän, medaljen.

God natt. Imorgon ska jag fundera på framtiden.

Amsterdam marathon!

Jag gjorde det! Herregud! Jag sprang ett maraton!

Jag mådde dåligt i onsdags, och ärligt talat kände jag mig ganska konstig hela tiden fram till loppet. Var oerhört törstig hela tiden. Men eftersom denna törst har avtagit dramatiskt efter loppet så var det nog nervositet.

De första dagarna i Amsterdam har varit lugna. Inte gå för mycket, få en massa sömn och ingen alkohol. Vi har ätit och åkt båt och chillat på vårt wildcard till BnB som visade sig vara en superhit. Billigt, supermysigt, grym frukost och nära stadion (där start och mål var). Garden view bed and breakfast heter det. Bo här!

Laddade.

Hela kostcirkeln inhandlad.

Kvällen-före-loppet-middag: Surdegspizza! 

Vår landlady hade fixat en hel kasse med frukost som vi tryckte i oss i ottan.

Så, loppdagen. Klockan ställdes på 06.20 då det var dags för frukost. Vi satt i sängen och tryckte i oss några mackor, banan och apelsinjuice. Var inte ett dugg hungrig, men det är ju bara till att äta ändå. Starten gick vid 09.30, alla 18 000 som ingick i ca 6 startgrupper startade mer eller mindre samtidigt. Jag och Mattias skiljdes åt och jag slog dank ett litet tag innan jag drygt 20 min innan start skulle gå och ställa mig i min fålla.

Men det var inte så lätt. Alla ska in på samma ställe och ett smärre folkhav av löpare försöker komma på plats. En total trafikstockning, folkhavet rör sig knappt och man visste inte ens om man var på väg till rätt ställe. Efter en halvtimma har jag fortfarande inte kommit in på stadion, vi kan se att starten har gått, men vi får ingen som helst info. Riktigt uselt arrangerat. Samma sak inne på stadion, high chaparral och ingen info.

Samtidigt hittar inte min gpsklocka satelliterna. Jag startar om den tre gånger och till slut ger jag upp. Vid det här laget har jag sprungit kanske 2 km. Jag har varit med om bättre starter om man säger så.
Precis efter att jag gett upp klockan vaknar den till liv och jag med den. Vi springer genom Vondelpark, jag hakar på två män som verkar ha en bra fart och försöker kolla på omgivningarna. Vi springer snart genom riksmuseet (men alltså inte inomhus, bara genom portarna) och det är pampigt och coolt. Jag tänker för mig själv flera gånger "nu springer jag faktiskt ett maraton" och det känns mäktigt.
Den känslan tog mig igenom ganska många km. Mäktigtheten och några ord på en skylt som en kvinna i publiken hade. "You got this!". Ja jävlar, I got this, nu kör vi!

Närmare stan än så här kommer vi inte. Efter museeportarna slingrar sig loppet mer och mer off. Först ner till stadion igen, sedan mot amstelfloden som vi springer längs i en dryg mil. Där passerar vi 21 km och efter det tar loppet en sväng ut i ett industriområde. Jag kan säga att den där svängen var väl sådär inspirerande runt 30 km.

Överlag var banan väldigt platt och bra, men det var inte så mycket att se längs med loppet faktiskt.
Första halvan av loppet gick det riktigt bra. Visst, det var segt att springa längs en flod som aldrig tog slut, men jag hade inte ont och var egentligen inte så trött.
Jag var redo för den svårare delen av loppet (det vill säga andra halvan) och var både peppad och stursk vid 21 km.

4 km senare ville jag dö.

Vid 25 km kom mina höftproblem tillbaka och jävlar vad ont det gjorde. Det är både en molande och akut, blixtrande smärta. Mitt enda knep är att se till att ha en bra hållning.
Smärtan kommer när jag blir trött och säckar ihop.
Så jag sprang och ömsom svor, ömsom sa högt till mig själv att jag skulle sträcka på mig.
Och det hjälpte.

Smärtan kom och gick, och jag stannade vid varje vätskestation och kombinerade drickandet (jättetörstig hela, hela tiden) med en snabb stretch. Den hjälpte i säkert 200 meter...
Jag hasade mig fram, slet som ett djur för att öka tempot men successivt gick det långsammare och långsammare.

Vid 35 km kändes det som att mina lår hade knutit ihop sig, jag funderade på om det var såhär en annalkande kramp kändes. De där sista kilometrarna är verkligen obarmhärtigt långa och tillslut stannade jag till och gick.
Stretchade lite.
Stapplade lite.

Men det var ju helt meningslöst att gå. På det viset skulle jag aldrig komma i mål.

Jag hade min gpsklocka för att hålla koll på snittiden, men den hade gått bananas redan efter 10 km. Någonstans innan 40 km stängde jag av den. Jag skulle inte klara mig under 4 timmar ändå, så då behövde jag ingen klocka.

I början av loppet tänkte jag att jag skulle kunna öka lite grann hela sista milen. Haha!! Jag var gråtfärdig och trött, först sista kilometern kom livet åter och jag kunde - av längtan till mål och vila - springa förbi ganska många.

Jag la mig på gräset, svinnöjd med att det var över, men jag ville bara bort.
Det tog en halv banan och lite tid innan jag inte bara kände mig trött, utan även sjukt stolt. Helt galet!

500 meter kvar! Snart skulle jag få vila, därför såg jag så glad ut! Egentligen var jag mest enormt trött. 

En mer verklighetstrogen bild.

Och jag som oroat mig för tider! Jag struntar verkligen i att jag sprang över 4 timmar, det rör mig inte i ryggen, jag är bara jättejätteimponerad av mig själv.
För det var inte lätt, det var inte som att springa milen fyra gånger eller göteborgsvarvet två gånger. Det var en helt annan nivå av jobbigt.

Idag är jag stel. Och helst skulle jag vilja lyfta bort mina höfter och sätta dit ett par nya. Men nu får jag vila ett tag.

Hemma! Medalj! Öl! Hurra!

Uppladdning

Igår gick jag hem från jobbet, jag fick en sån blixtrande huvudvärk. Huvudvärk har man ju ibland, men den här var alldeles extra ond. Jag kunde inte riktigt fokusera på någonting och så småningom började jag må illa också.
Jag tog mig hem, sov sov sov och sedan åt jag ris och huvudvärkstabletter. Mot kvällen kunde jag ta mig upp ur sängen och göra min livsnödvändiga inför-amsterdam-tvätt.

Idag är det väl bättre. Men tja, det var väl inte den här sortens uppladdning jag hade tänkt mig.
Får se hur detta huvud artar sig. Jag är förvisso envis och det är få saker som kan få mig att inte starta på söndag, men om min hjärna skulle vara i fara – ja då får jag väl överväga det ändå.

Fem dagar kvar

En till-och-från-jobbet-runda idag. Kanske var det lite mycket med 7+7 km på samma dag när det är meningen att jag ska trappa ner.

För mig, som springer så förhållandevis lite, är det nog bäst att vila sig i form. Jag har allt att vinna på mycket återhämtning och utvilade ben. Samtidigt vill man ju inte förslappas. Det känns ju bra för huvudet att hålla igång.

Morgonen var fin. Det är en fin höst. I Göteborg är man ju van vid att det regnar på tvären nästan jämt, men det gör inget att man slipper det emellanåt.

Sedvanlig utsikt från älvsborgsbron.

Trött. Jag ville bara lägga mig ner och sova. Men sånt passar sig inte.

Totalt 7 morgonkilometer blev det. Sedan jobb jobb jobb och sedan sprang jag hem igen. 

Solen är på väg ner. Ej ok. 

 

Har köpt nya lampor till min cykel. Hämtade ut dem på vägen hem (hur kan alla utlämningsställen ligga på så konstiga adresser?). Eftersom jag sprang dit slapp jag ränna runt för att få ihop de sista metrarna. Jag fick säkert 300 m till godo. Sprang 7 km, sen gick jag resten. Det var gött.

(O)planerad nedtrappning

Herregud! Loppet är nästa vecka!! Och imorgon är det nästa vecka!!!! Blir illamående av nervositet bara jg tänker på det. 

Denna vecka har det blivit betydligt färre km sprungna än tidigare. Delvis planerat, delvis oplanerat. Fick lite ont i knät, vilade idag, så det blev inget långpass alls att tala om. 

Tis: 8 km

Fre: 9 + 8 km

Lör:  10 km. 

Totalt 35 km.

Hade nog tänt mig lite mer, men det är bättre att vila knät än att springa för att fåfängt få ihop en speciell veckomängd och bara få mer ont i knät.

Hängde med killen som sprang en halvmara i mara-tempo. Jag cyklade, tog bilder och motade bort mötande söndagspromenerare så att löparn fick fri lejd.

Springa med dubbelvagn

Fick med mig min syster och hennes två kids på en runda idag.

Det blir onekligen lite mer av ett projekt. Det är mössor och åkpåsar och täckbyxor och jackor osv.

Väldigt kul med sällskap och variation, men herregud vad tungt det var! 

Till en början ville treåringen prompt också springa. Det är ju iofs bra.

Sedan hoppade hon ner i vagnen och vi sprang en gammal runda som vår pappa väldigt ofta sprang när vi var små. Rundan är döpt efter en av vår tredje systers barndomskompis, Jenny, eftersom hon bodde på vägen. 

Jag minns jennyrundan som jättelång. Överlag minns jag alla avstånd på samma sätt som när jag var barn, det vill säga betydligt - ja rent av enormt - mycket längre än vad de faktiskt är.

Jennyrundan var ca 4 km. Trodde nog att den var en mil. 

Det var en pärs att skjuta den där vagnen framför sig. Hade vi inte varit två skulle jag inte orkat många meter. 

Jag vek så småning om av och byggde ut rundan lite. Det blev mycket kors och tvärs i olika bostadsområden. Så småningom, och efter att ha trampat fel ch ramlat i en lerpöl, fick jag ihop 10 km. 3,5 av dem var med syrran och vagnen.

Hon var lite orolig för att jag inte skulle bli tillräckligt trött så därför la hon in lite spurter här och där.

"Här brukar rosa pantern (känd person i göteborgska löparkretsar, springer loppen utklädd till rosa pantern och har sina egna motionsgrupper)säga åt oss att spurta". "Öka öka!!" Och "nu spurtat vi uppför backen". Herregud. Jag hade fullt upp med att överleva, behövde verkligen inga spurter. 

När vi kom hem berättade systern att vagn plus barn vägde ca 35 kg totalt. Inte så konstigt att det var kämpigt

Den deppigaste frukosten

Sådana här morgnar är det ganska trevligt att springa till jobbet. Jag vaknade sur, sprang mig glad(are) och drömde om frukosten jag skulle köpa och ta med till kontoret. Kaffet skulle jag hänka i mig direkt, men yoghurten och mackan skulle jag äta efter duschen. En bra plan.

När jag väl kom fram till fiket och skulle köpa min upphaussade frukost (det handlade inte längre om maten, det handlade om en _upplevelse_) så säger tjejen i kassan att yoghurten är slut. 

Vad sa du sa du? Min frukostupplevelseyoghurt är slut? 

Ja, den va slut. Jag tyckte det var dålig stil av fiket. Säljer man frukost kan man väl ha lite backupyoghurt? Men nej.

Det blev ingen frukost. Jag drack vatten istället.
Inte så mycket upplevelse där.
Otroligt deppigt.

Kan dock lugna oroliga läsare med att jag nån timma senare fick tag på en tekaka med ost, och jag blev människa igen. 9 km blev morgonrundan. Efter färdigarbetad arbetsdag svidade hjag om igen. Från långsamma skor till snabba skor.

Jag ville mest bara hem. Den här veckan har jag väldigt lite motivation och jag är så otroligt trött hela tiden. Samtidigt så är det otroligt skönt att springa sig trött. Jag sprang förbi gamla grejer och nya grejer. 

Dagens utsikt från bron var fin den med. I love höstlöv.

Med lite nedvarvning blev det 8 km hem. Ja, det blir olika långa sträckor för jag brukar vilja snygga till siffrorna.

Totalt 17 km.

Sedan åt jag mat på restaurang. Åt även upp mina vänners matrester. Det var gott. 

Är det här nervositet?

Jag glömde blogga. Sedan glömde jag en dag till. Jag sprang till jobbet i tisdags, men eftersom jag fick ont i foten ville jag inte springa hem. Jag vet inte om jag är hypokondrisk (funderade så sent som på lunchen ifall jag hade magsjuka på g - men kom fram till att jag bara var hungrig), men plötsligt har jag ont, känner mig krasslig och enormt trött. Verkligen supersömnig. Kanske är det järnvärdena som sjunkit igen. Kanske är jag bara nojig.

Tisdagsmorgonen var dimmig och blöt, det var som att springa i ett regnmoln. Men det var även varmt (Eller, tja "varmt" - vi snackar ändå om oktober), så det var väldigt oklart vad som var svett och vad som var regn. 

Jag tog på mig reflexvästen. Det kändes som att den behövdes för att inte bli överkörd.

Den uppmuntrande frukosten. En sorglig banan och automatkaffe. Vissa dagar är lyxigare än andra. 

Imorgon ska jag springa igen, men just munkar jag inte ens en gnutta lust. Det känns kört, träningtiden har tagit slut och vill bara lägga mig ner och invänta loppet. 

Vet inte om det är en bra taktik.

Sista långpasset inför Le Grand Final

Jag gillar egentligen att springa långpass på lördagar, istället för på söndagar, för då kan man släppa det sedan. Men igår regnade det hela dagen och jag vag dessutom på cykeljakt. Efter 5 affärer och med några ton köpångest vilande på mina axlar gick jag hem och däckade i soffan.

Kontenta: inget pass alls.

Det fick jag snällt ta igen idag. 

Dagens outfit: Många olika plagg i många olika färger. Utanför bild: en rosa magväska. Snyggt värre. 

Det är inte direkt fult att springa i skogen såhär års. Ibland kommer jag på mig själv med att fokusera så mycket på att springa och överleva att jag glömmer kolla på allt som är fint. Det är en pärs att försöka njuta av sina omgivningar samtidigt som man springer! Man har ju annat att tänka på.

Planen var att springa 20 km, men under tiden kom jag på att det här blir sista riktiga långpasset innan maratonet i Amstedam.

Så då ville jag springa lite längre.

Ett tag drömde jag om 30 km, men det är ingenting jag klarar av att göra spontant sådär. 

Jag siktade in mig på symboliska 22 km. Då har jag åtminstone sprungit mer än halva sträckan en gång innan... 

Efter någon dryg mil gjorde sig min höft påmind. Den jäveln.

Jag är lite snedtränad i höfterna, något jag säkert varit sedan barnsben, och därför bör jag göra en del sjukgymnastikövningar för att jämna till höfterna.

Men det gör jag inte.

Jag bara springer och hoppas att det funkar. Oftast gör det det. Men det här kändes som en förvarning om vad som kan/kommer hända i Amsterdam. 

Vad härligt det ska bli!

Efter en massa vändor fram och tillbaka för att skrapa ihop mina sista kilometrar kom jag tillslut hem. Sammanlagt blev det 23 km! Jag gillar att sluta på jämna nummer (inte exempelvis 22,64 km) så då får man ibland springa lite extra. 

Fick konstiga skavsår av mina tajts och min sportbh idag. Har aldrigt märkt av det tidigare, och det var ju de här tajtsen kag tänkt springa maran i. Måste kanske tänka om där.

Sen fick jag mat. Mycket lyxigt.

Denna vecka blev såhär:
Mån: 6 km
Tis: 7 km
Ons: inget spring (crawl)
Tors: ingest spring (friskis)
Fre: 16 km (8,5 + 7,5)
Lör: vila :)
Sön: 23 km

Totalt 52 km!


Nu ska jag vila för jag är helt slut.
Hur ska jag någonsin orka 42 km?

Dit och hem igen

Idag var det dags att springa till jobbet igen. Förra veckan hamnade jag mitt ingen byggarbetsplats och tänkte undvika den idag. Det slutade med att jag snurrade in mig i mina "genvägar" och hamnade här.

Det var fint, men jag hade inte tid/ro att njuta av utsikten.

På grund av den oplacerade utflykten, plus att jag sprang lite extra, så landade morgonpasset på 8,5 km.

Hade glömt frukost så det blev banankaka till frulle. *synd* 

Sedan köpte jag kanelbullar, det finns klara fördelar med att jobba granne med ett restaurang/bagerigymnasium.

På hemvägen ville jag bara hem. Vädret var grått och tråkigt. Jag var grå och tråkig. Det blev 7,5 km. 

Väldigt skönt att ha helg nu.

Efter totalt 16 km, en dusch och lite smink var det fredagkväll på riktigt.

Med pubmat och brittisk cider firade vi att min kompis (hon som var så grym när vi sprang ihop förrförra helgen) fått förstahandskontrakt på en lägenhet. Hallelujah moment!

7 km med konferenskroppen

Det var en tjusig höstmorgon i Varberg. Sängen var oändligt skön just när jag vaknade, men jag kunde ju inte somna om. Lika bra att ta några km med denna välgödda konferenskropp.

Det blev samma vända som igår, men aningen längre, totalt 7 km.

Efter 4 km började jag känna av något i baksida lår. Känns som en sträckning, men jag tycker inte att jag förtjänar det efter denna lugna runda.

Jag testar att låtsas som ingenting, så kanske det försvinner av sig självt.