Njutrunda

Hur blir det alltid såhär? När jag har mycket tid försvinner den och all den där träningen jag hade tänkt få till blir decimerad till ett nödpass. Jaja, det är inte så mycket att klaga på, men mina storslagna planer blev en rutinartad sväng på ca 10 km i Änggårdsbergen.

Skippade att ta med mig kameran idag. Även om jag har världens minsta midjeväska är det skönt att slippa ha med sig saker. Kånkade på mina solglasögon istället. Jag är ju såld på solbrillor sedan häromdagen.

Det var soligt och kallt på samma gång så det blev både shorts och buffé. Så här ball och hopkrupen var jag innan.

Det är ju en konst det där att klä sig lagom varmt för olika väder. Men ska väl inte göra det till en större grej än det är, men jg kan verkligen störa mig ifall jag har en långärmad tröja när den borde vara kortärmad, en tjock buffé när jag borde tagit en tunn osv.
Lika störigt som det är när det blir fel, lika tillfreds är jag när det blir rätt. Kanske är det därför jag är så nöjd med solglasögonupptäckten.

Det är ganska backigt i Änggården och jag hade engentligen tänkt springa några extra gånger upp och ner för den längsta backen. Men eftersom jag redan var sen till min pappas 65-årskalas struntade jag i extrasvängar och intervallbackar.

Däremot slog det mig när jag nästan var hemma hur fantastiskt skönt det var att springa. Jag har (ta i trä!!!!) inte ont någonstans och jag är inte förkyld längre. Jag ärförvisso inte så snabb som jag kanske hade hoppats vara vid det här laget, men jag är hel och jag känner att jag för första gången på länge kan kämpa för att förbättra mig. Inte kämpa för att träna precis lagom så att jag inte få mer ont.
Tjoho.
Om det håller i sig kan det bli en härlig sommar och kanske några pers?

Efter spring.