En djurisk tur

Alla helgdagar gör mig dagvill, och i morse insåg jag att det var söndag. Då var det dags att springa långpass igen. Det ingick inte riktigt i min planering men såhär två veckor innan Göteborgsvarvet är det inte läge att börja släppa på tyglarna. Framförallt inte när det varit en mycket lång period av mycket lösa tyglar fram till denna vecka.

Förra veckan sprang jag 16 km som längst. Ingen av mina hemmarundor är så lång, men jag konstruerade en 16-kilometatare med dubbelvarv och extrasvängar i Änggårdsbergen, botaniska trädgården (vilket var ett misstag eftersom det var helt smockat med flanörer) och slottsskogen. 

I förrgår var det folktomt i Ängårdsbergen, men i dag var det en massa folk. Och en massa djur. Till exempel dessa dögulliga kanadagässungar. Klart värda 10 sekunders fotopaus.

Änggården är backig och jag tog två varv upp till heden på höjden. Det blir mer tungt än långt att ta sig upp dit om man säger så. Trots att jag försöker spela lite cool låter som ett helt tröskverk när jag väl kommit upp. 

Jag kan tycka att det är svårt att få till rundor över 12 kilometer, alltså själva uttänkandet av runda. Det är självklart mycket lättare att springa i exempelvis Skatås där man väljer en slinga och sedan bara springer och springer och springer efter markeringarna och så småningom har man kommit runt. Då slipper man tänka.

Här är flera änder. Och en ands ända.

När jag springer blir jag så nyfiken på allt som prasslar i skogen. Det var just detta som fick mig att springa in i en sten och bryta två tår i fjol. Idag konstaterade jag (besviket) för mig själv att det BARA koltrastar som prasslar. Eventuellt även nötskrikor.

Sedan sprang jag förbi den här! Yes! En orm! Den låg och solade vid vägkanten och började ringla iväg när jag skulle ta kort. En tant var så imponerad över att jag "hunnit lägga märke" till ormen och då tänkte jag att jag borde fokusera mig lite mer på springandet. 

Lite senare visade jag upp bilden och fick höra att det var en huggorm. Jag som trodde att det var en snok. Jag är helnöjd! Mitt livs första huggorm! Nästa gång vi möts ska jag dock inte jaga den som jag gjorde idag.

Efter en dryg timmas springande pajade min garminklocka och jag blev oerhört frustrerad. Det kändes plötsligt helt lönlöst att fortsätta springa. Men när jag sprang där och morrade märkte jag att det "bara" var tidtagningen som gett upp. Klockan mätte fortfarande min sträcka.
Så enligt den pålitliga gpsklockan fick jag ihop 16 km. På okänd tid.

Nu springer jag så mycket att jag vill börja räkna veckomängd. Den här veckan borde ha blivit 7 + 7 + 12 + 10 + 16 = 52 km.
Det var mer än jag trodde!