Det kändes varmt redan när vi gick och hämtade ut nummerlapparna vid 09 på morgonen. Både stiltje och stekande sol. Försökte intala mig att det skulle komma moln.
Det gjorde det inte.
Jag gick till starten en kvart innan (lyx man har när man bor nära), jag blir så väldigt nervös av att vara på startområdet så jag vill minimera tiden där. Nerverna ballar ur totalt minuterna före start.
Men så fort vi blir ivägsläppta lossnar det rätt fort. Då "gör" jag ju någonting åt situationen. Då är det bara till att springa loppet.
Jag brukar inte behöva dricka så mycket när jag springer, men den här gången tog det vara några hundra meter innan munnen kändes torr som sandpapper. Bådade inte gott.
Och javisst, det var varmt. Men det var ju inte så farligt egentligen. Banan bjuder dock inte på någon skugga och idag fläktade det knappt, då blir den stekande känslan hyfsat påträngande.
Jag sprang på i ett tempo som kändes bra, men vågade inte kolla på klockan. Om jag sprang för snabbt skulle jag bli nojig och pm det gick för långsamt skulle jag deppa ihop.
Efter 11 km kollade jag klockan och det hade gått prick en timma. Det blev därmed väldigt tydligt att jag skulle vara tvungen att slå mitt mil-pers för att få till ett nytt PB på varvet. Med hybrisen i högsta hugg körde jag på.
Hade inte mycket att ge, men satsade ändå. Det höll ett par km. Efter Göta älvbron visste jag rent intellektuellt att det inte skulle gå. Men hoppet levde ändå. Ibland kan väl mirakel ske?
Avenyn blev svintung. Verkligen. Väl uppe vid Poseidon drack jag två muggar vatten och dränkte mig med en svamp. Kvicknade till lite i nedförslutet och skuggan mot vasaallén. Jag försökte hålla ett bra tempo och efter 19 km försökte jag verkligen öka. Det kanske kunde funka ändå?
Jag struntade hade i sista vätskestationen, rädda sekunderna som rädda kan! Jag sprang så fort jag orkade och aldrig har det känts så långt.
Jag gick in på 1.55 och en funktionär hällde en halv flaska vatten över mig. Det var den bästa halva flaskan vatten i mitt liv. Åtminstone en av de 5 bästa.
Jag sprang så gott jag kunde, tog ut mig och kunde inte ha sprungit snabbare. Så jag är nöjd.
Men jag längtar redan till nästa varv. Då är det dags för ett pers.
Just det. Fick (i vanlig ordning) en del blåsor på fötterna. From göteborgsvarvet with love.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar