Träningens förbannelse

Det ingen aldrig berättar för dig är att det är jävligt dåligt att fästa dig (för mycket) vid en träningsform. För du börjar oundvikligen grubbla över livets meningslöshet den dagen du ådrar dig en smärre skada. Vad ska jag göra nuuu? Ska jag stänga in mig i en spinningsal eller ett badhus? Eller simma i en svinkall sjö eller strömt ishav. Helst inte. Ska jag hänge mig åt rosévin och säga farväl till kondition och den lilla självdisciplin jag ändå piskat i mig? Helst inte det heller (även om rosé i solen låter ok).

Ett sånt i-landsproblem. Löpning är inte allt, men just precis den här årstiden är ju den allra bästa för spring.

Min "skada" kom lite smygande. Det är nog en liten överbelastning efter göteborgsvarvet. Jag har ont på utsidan av vänster fot och det gör ont på ett så konstigt ställe att jag tänkte att det var en nerv eller nåt som lagt sig lite fel. Men smärtan blir otvetydigt värre dag för dag och platta skor är döden för foten. Så nu har jag en klack på skon. Avlastar faktiskt märkbart, men på alla andra sätt är det mer obekvämt.

Mattias tippade på att det var nåt med en sena som tydlige sitter precis där jag har ont och det låter ju rimligt.Jag får försöka vila foten (inte så lätt eftersom jag brukar den dagligen), men det är frustrerande.

Det här kommer säkert ta veckor att vila bort, just på grund av att jag måste ju ändå stå och gå på foten. Men då får det väl va så. Jag kan ju inte göra nåt åt det. Jag är inte bitter.

Där gör det ont -->

Göteborgsvarvet 2014

Så här glada var vi, min kompis Sonja ich jag, innan loppet. Efteråt var vi mer koma-artade.

Det kändes varmt redan när vi gick och hämtade ut nummerlapparna vid 09 på morgonen. Både stiltje och stekande sol. Försökte intala mig att det skulle komma moln.
Det gjorde det inte.

Jag gick till starten en kvart innan (lyx man har när man bor nära), jag blir så väldigt nervös av att vara på startområdet så jag vill minimera tiden där. Nerverna ballar ur totalt minuterna före start.
Men så fort vi blir ivägsläppta lossnar det rätt fort. Då "gör" jag ju någonting åt situationen. Då är det bara till att springa loppet.

Jag brukar inte behöva dricka så mycket när jag springer, men den här gången tog det vara några hundra meter innan munnen kändes torr som sandpapper. Bådade inte gott.

Och javisst, det var varmt. Men det var ju inte så farligt egentligen. Banan bjuder dock inte på någon skugga och idag fläktade det knappt, då blir den stekande känslan hyfsat påträngande.

Jag sprang på i ett tempo som kändes bra, men vågade inte kolla på klockan. Om jag sprang för snabbt skulle jag bli nojig och pm det gick för långsamt skulle jag deppa ihop.
Efter 11 km kollade jag klockan och det hade gått prick en timma. Det blev därmed väldigt tydligt att jag skulle vara tvungen att slå mitt mil-pers för att få till ett nytt PB på varvet. Med hybrisen i högsta hugg körde jag på.
Hade inte mycket att ge, men satsade ändå. Det höll ett par km. Efter Göta älvbron visste jag rent intellektuellt att det inte skulle gå. Men hoppet levde ändå. Ibland kan väl mirakel ske?

Avenyn blev svintung. Verkligen. Väl uppe vid Poseidon drack jag två muggar vatten och dränkte mig med en svamp. Kvicknade till lite i nedförslutet och skuggan mot vasaallén. Jag försökte hålla ett bra tempo och efter 19 km försökte jag verkligen öka. Det kanske kunde funka ändå?

Jag struntade hade i sista vätskestationen, rädda sekunderna som rädda kan! Jag sprang så fort jag orkade och aldrig har det känts så långt.

Jag gick in på 1.55 och en funktionär hällde en halv flaska vatten över mig. Det var den bästa halva flaskan vatten i mitt liv. Åtminstone en av de 5 bästa.

Jag sprang så gott jag kunde, tog ut mig och kunde inte ha sprungit snabbare. Så jag är nöjd.
Men jag längtar redan till nästa varv. Då är det dags för ett pers.

Just det. Fick (i vanlig ordning) en del blåsor på fötterna. From göteborgsvarvet with love.

Sista rycket

Jag hade tänkt att onsdagen skulle bli min sista träningsdag. Men jag har så många saker att göra imorgon att vilan får börja redan nu. Jag har förvisso som vanligt mitt Friskis-pass på torsdagar, men jag ska ta det lugnt. Dumt att förlama mig med oväntad träningsvärk.

Jag sprang till och från jobbet idag. Inga konstigheter. Den sträckan är till stora delar samma som varvet och de blåa strecken var målade här och där.

Däremot undrar jag om banan kommer att vara lite annorlunda i år. För om inte jag missminner mig brukar det springas här...

Det är inte så mycket att orda om, 7+7 km. Tycker inte att jag får upp någon bra fart. Skulle gärna slå mitt pers på varvet, men det känns inte som att kroppen alls är med på det. Varför så tung kära kropp?

Jag lämnade jobbet, ut i regnet ( men det syns ju inte), Älvsborgsbron luktade tungt av bensin, lyssnade på en udda värvetintervju och sprang förbi en cyklist(!). I en uppförsbacke(!). På älvsborgbron(!). 

Tyvärr säger det mer om cyklisten än om mig, men skit samma. Jag blev glad ändå. 

Hemma och trött. Och svettig och blöt. 

Carpe kvällen?

Det är mycket oklart vart den här kvällen och framförallt vart kvällens träning tog vägen. Jag förberedde springandet med tajts och linser istället för glasögon. Sen skulle jag bara sy ihop ett hårband. (Det var väldigt snyggt och lättsytt i mitt huvud.)

Nu är klockan 22.30. Jag har tre(!) nya hårband (två som är för små och ett som är för stort). Jag har inte sprungit en meter. Hurra.

Imorgon ska jag carpa dagen med sista träningen inför varvet. Om jag inte springer lite på onsdag också. 

Ett mycket hårt spänt hårband. 

Två mil och cykling på det

Lördag och dags att röra på träpåkarna. Jag har haft helt sjuk träningsvärk, lite oklart varifrån, men jag antar att det är backintervallerna som gör sig påminda. Jag har yogat en hel del också, men det jag har mer kännt av i ryggen.

Det tog minst tre km innan den oerhörda stelheten började släppa, men det var först efter nån mil som jag insåg att jag inte tänkte aktivt på mina (stela) ben längre.

Planen var ett långpass. Men så mycket mer än så hade jag inte tänkt. De senaste två veckorna har jag sprungit 16 km som längst och således var det dags att springa längre.
Samtidigt är det göteborgsvarvet nästa vecka och jag vill inte springa sönder mig. Senast jag sprang över två mil fick jag diffust ont både i knän och fötter.
Så jag tänkte att 18 km blir bra. 20 km ifall jag får feeling.

Jag har ju sagt att änggården är backig - och visst finns det några backar där - men i skatås. Herre min gud. Jag sprang runt båda delsjöarna och det kommer sådana sjuka backar en bit på den sträckan (strax efter där jag tagit bilden på sjön). Suck. Jag får verkligen ingen rytm alls, springandet kretsar snarare om att hasa mig upp för den ena och den andra backen.

Kändes möjligtvis extra jobbigt just idag pga all min träningsvärk. Det är ju inte omöjligt.

Jag sprang vidare, tog det lugnt och försökte tänka på min teknik. Skulle gärna springa med någon som ger mig tips. Någon som coachar. Kanske är det dags att våga mig på en löparklubb... 

Just när jag funderade på hur jag skulle utöka min 16 km-slinga så att den blev 18 (minst) mötte jag min fasters sambo. Han ska springa sitt första maraton nu i Stockholm och skulle ge sig på 30 km. Jag sprang med honom någon kilometer innan jag vände. Då mötte jag snart min faster och sprang lite med henne också. Väldigt kul att springa på kändisar. 

Allt som allt blev det 20 km. Lugnt och smärtfritt. Först när jag cyklade hem en fick jag ont i knät. Jättemegaont.

Jag behöver ibland knaka mina knän, det känns som om något ligger fel och jag måste knaka det till rätta. Men den här gången gick det inte att knaka. Väldigt obehaglig smärta. 

Efter någon timma gick det över, lika plötsligt som det kom.

Jahopp.

Får hoppas att det inte kommer tillbaka. 

Tunga moln och tunga ben

Helt enligt "plan" var benen som av betong när det återigen var dags att springa (i onsdags, har bara glömt publicera inlägget...).

Jag var lite förutseende och tog på mina kompressionsstrumpor. Vet inte om jag varken tror på eller känner effekten av strumporna, men de är oerhört sköna och de enda som alltid hjälper mot skavsår. 

Gococo är märket och är ca ljusår bättre än crafts dito som jag testat. De gick sönder orimligt snabbt. 

Men ja, den hör gången har det även gått hål på gococosarna. Men snart är det göteborgsvarvetmässa, då ska jag köpa nya.

Vägen till jobbet inte var nån runda som kommer gå till historien och tyvärr var inte heller hemvägen särskilt spektakulär. Såhär sugen var jag när jag lämnade arbetsplatsen.

Men ibland är det bara att mala på. Träning är verkligen inte hahaha-rolig jämt. Om det ens är det någonsin. Jag är inte av den skolan. Träning kan vara skönt, peppande, och man kan bli glad - eller för den delen en gladare och mer lättad person.

Jag hade mycket håll på vägen hem. Det brukar inte vara något problem såvida jag inte ätit för nära inpå, men den här dagen  hade jag inte ätit något sedan lunch.

Jag hade så mycket håll att jag fick gå ett tag. Fick verkligen tvinga mig att springa (jag ville ju komma hem). 

Så småningom gick det typ över, men det här är oroväckande tycker jag. Håll gillar jag icke. 

Svårt att se, men vädret var väldigt grått. Till och med för att vara Göteborg.

Tacohej! 

Backar!

Det här med disciplin är på intet sätt min specialgren. Jag är ju rätt bekväm av mig. Och lat.

Men ikväll sprang jag backintervaller! 10 gånger upp och ner i en seg backe. Jag är oerhört nöjd.

Speciellt eftersom jag lyckats somna i soffan innan jag ens kom ut.

Backen var runt 150 meter, men jag sprang en del både innan och efter så totalt blev kvällsträningen 10 km.

Imorgon bitti tänkte jag springa till jobbet. Får se hur pigga benen är då...

En djurisk tur

Alla helgdagar gör mig dagvill, och i morse insåg jag att det var söndag. Då var det dags att springa långpass igen. Det ingick inte riktigt i min planering men såhär två veckor innan Göteborgsvarvet är det inte läge att börja släppa på tyglarna. Framförallt inte när det varit en mycket lång period av mycket lösa tyglar fram till denna vecka.

Förra veckan sprang jag 16 km som längst. Ingen av mina hemmarundor är så lång, men jag konstruerade en 16-kilometatare med dubbelvarv och extrasvängar i Änggårdsbergen, botaniska trädgården (vilket var ett misstag eftersom det var helt smockat med flanörer) och slottsskogen. 

I förrgår var det folktomt i Ängårdsbergen, men i dag var det en massa folk. Och en massa djur. Till exempel dessa dögulliga kanadagässungar. Klart värda 10 sekunders fotopaus.

Änggården är backig och jag tog två varv upp till heden på höjden. Det blir mer tungt än långt att ta sig upp dit om man säger så. Trots att jag försöker spela lite cool låter som ett helt tröskverk när jag väl kommit upp. 

Jag kan tycka att det är svårt att få till rundor över 12 kilometer, alltså själva uttänkandet av runda. Det är självklart mycket lättare att springa i exempelvis Skatås där man väljer en slinga och sedan bara springer och springer och springer efter markeringarna och så småningom har man kommit runt. Då slipper man tänka.

Här är flera änder. Och en ands ända.

När jag springer blir jag så nyfiken på allt som prasslar i skogen. Det var just detta som fick mig att springa in i en sten och bryta två tår i fjol. Idag konstaterade jag (besviket) för mig själv att det BARA koltrastar som prasslar. Eventuellt även nötskrikor.

Sedan sprang jag förbi den här! Yes! En orm! Den låg och solade vid vägkanten och började ringla iväg när jag skulle ta kort. En tant var så imponerad över att jag "hunnit lägga märke" till ormen och då tänkte jag att jag borde fokusera mig lite mer på springandet. 

Lite senare visade jag upp bilden och fick höra att det var en huggorm. Jag som trodde att det var en snok. Jag är helnöjd! Mitt livs första huggorm! Nästa gång vi möts ska jag dock inte jaga den som jag gjorde idag.

Efter en dryg timmas springande pajade min garminklocka och jag blev oerhört frustrerad. Det kändes plötsligt helt lönlöst att fortsätta springa. Men när jag sprang där och morrade märkte jag att det "bara" var tidtagningen som gett upp. Klockan mätte fortfarande min sträcka.
Så enligt den pålitliga gpsklockan fick jag ihop 16 km. På okänd tid.

Nu springer jag så mycket att jag vill börja räkna veckomängd. Den här veckan borde ha blivit 7 + 7 + 12 + 10 + 16 = 52 km.
Det var mer än jag trodde!

Njutrunda

Hur blir det alltid såhär? När jag har mycket tid försvinner den och all den där träningen jag hade tänkt få till blir decimerad till ett nödpass. Jaja, det är inte så mycket att klaga på, men mina storslagna planer blev en rutinartad sväng på ca 10 km i Änggårdsbergen.

Skippade att ta med mig kameran idag. Även om jag har världens minsta midjeväska är det skönt att slippa ha med sig saker. Kånkade på mina solglasögon istället. Jag är ju såld på solbrillor sedan häromdagen.

Det var soligt och kallt på samma gång så det blev både shorts och buffé. Så här ball och hopkrupen var jag innan.

Det är ju en konst det där att klä sig lagom varmt för olika väder. Men ska väl inte göra det till en större grej än det är, men jg kan verkligen störa mig ifall jag har en långärmad tröja när den borde vara kortärmad, en tjock buffé när jag borde tagit en tunn osv.
Lika störigt som det är när det blir fel, lika tillfreds är jag när det blir rätt. Kanske är det därför jag är så nöjd med solglasögonupptäckten.

Det är ganska backigt i Änggården och jag hade engentligen tänkt springa några extra gånger upp och ner för den längsta backen. Men eftersom jag redan var sen till min pappas 65-årskalas struntade jag i extrasvängar och intervallbackar.

Däremot slog det mig när jag nästan var hemma hur fantastiskt skönt det var att springa. Jag har (ta i trä!!!!) inte ont någonstans och jag är inte förkyld längre. Jag ärförvisso inte så snabb som jag kanske hade hoppats vara vid det här laget, men jag är hel och jag känner att jag för första gången på länge kan kämpa för att förbättra mig. Inte kämpa för att träna precis lagom så att jag inte få mer ont.
Tjoho.
Om det håller i sig kan det bli en härlig sommar och kanske några pers?

Efter spring. 

Upp till kamp

Första maj borde man ju fira med ett riktig kamp-pass. Det gjorde inte jag. Jag hade siktat in mig på Rådasjön runt. Har bara sprungit delar av rundan tidigare, men idag var det dags. 12 natursköna km låter ju rätt gött.

Vädret var soligt men oplanerat kallt. Fick vända i trappen och ta på mig en nöd-buff. Tur det, annars hade jag förfrusit halsen.

Rådasjön ligger mellan Mölnlycke och Mölndal och det är en ganska knixig runda runt. En hel del tvära vändningar och jag sprang lite fel nån gång eller två. Det är välskyltat, men första gången är alltid lite snurrigt. Men fint var det.

Just här vid vattnet blev det väldigt tydligt att jag haft vinden i ryggen runt första halvan av sjön. En sådan medvind som gör att man inte fattar att det är blåsigt förrän man plötsligt står där med vinden i nyllet och det går (små) gäss på sjön.

Förvånansvärt mycket av rundan var asfalt och bostadsområden. Lite tråkigt, men bra för att få upp snittfarten. 

Det blev en skön tur som jag gärna vill springa snart igen - och slippa glo som en galning efter skyltarna.

Jag har tänkt mycket på politik på mina senaste springturer. I år kändes det väldigt viktigt att gå med i första maj-tåg. Främlingsfientligheten, rasismen och avsaknaden av tolerans sprider sig på våra gator och har platser i vår riksdag. Det var härligt att se alla människor som stod upp för jämlikhet och solidaritet idag. Yeah!