Jag fick en present av min kropp idag. Panik och andnöd. Tack kroppen.
På äldre dagar har jag blivit rädd för hundar. Det är helt irrationellt, men någonting i mig flippar och jag får panik. Det har blivit mycket bättre med åren.
Tja, det var innan idag.
Jag var ute på dagens runda, 11 km i Änggårdsbergen. Det gick bra och vädret var perfekt. Det tar runt 5 km innan min kropp (eller hjärna) slutar tänka på hur jobbigt det känns och efter det är det bara till att springa vidare.
Jag bestämde mig för att ta en bonusvända i en backe. Mitt på den smala grusvägen möter jag två tjejer och deras pyttehund. Jag koncentrerar mig på att ta mig uppför, och hunden springer/skuttar mot mig.
Jag får panik.
Hur kan jag få panik av världens minsta hund?
Jag rör mig i motsatt riktning, men känner att jag inte får luft. Jag får inte in någonting i lungorna trots att jag andas för allt vad jag är värd. Herregud vad läskigt det var. Det har aldrig hänt mig tidigare. Det hela slutar med att jag sitter i skogen, på en murken stubbe, flämtar och gråter. Kände mig inte jättefräck just då. Jomensåatt.
Sedan avslutade jag med flaggan i topp och tog en extrakilometer när jag ändå var ute.
Hade tänkt springa imorgon bitti, men jag är inte sugen. Är överlag ganska svårmotiverad den här veckan. Benen är tunga och tiden är knapp. Men jag känner mig alltid mer stolt över mig själv när jag är omotiverad, men tränar ändå. Att träna när det känns lätt är ju... lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar