Morgonstund har vaddå i mund?

Jag gillar inte morgonträning. Jag är (inbillat?) orkeslös och dålig för att jag inte har ätit nåt, jag blir inte alls pigg och härlig, jag blir bara hungrig och trött. Dessutom har jag ofta betydligt mindre viktiga saker att göra på kvällen (sitta i soffan och slösurfa) jämfört med på tidiga morgnar (få dygnsvila).

Men man kan ju inte va kräsen.

Så i morse sprang jag.

Igår tog jag paus från springandet och var på spinning istället. Tänkte att benen skulle vara glada, men nä.

De var klumpar.

Som sov. 

Ett tag sprang jag och blundade till och med. Det var ett mycket litet tag. Nånstans efter 6 km började jag och benen vakna till liv, men då var det bara två stackars km kvar. Men ibland känns varje meter som en kamp, ingenting går av sig självt och man får forcera det ena steget efter det andra. En sån toppenkänsla var det idag.

Men jag gjorde det. Jag sprang lika långt som jag hade planerat och jag kände mig väldigt stolt. 

Slottsskogen som nästan kryllade av morgonpigga typer. De syns dock inte på bilden.

Stretcha mina jättestela vader. 

En död fågel precis vid strechstället/min port.

Jobbar på mitt blygsamma järnvärde. Jag räknar kallt med att det kommer leda till enorma prestationsförbättringar.