Lättdistraherad och jag gillar det

Det är ju vida känt att man rensar skallen när man springer. Snark vad torrt.

Jag tycker det där skiljer sig från dag till dag.

Vissa gånger kan jag komma på briljanta självklarheter, men många gånger är löpturen alldeles för mycket egentid med min hjärna. Hjärnan blir en drama queen efter sisådär 6 km. 

Samtidigt vill jag inte springa med musik, jag inbillar mig att jag behöver pausen.

Jag tror att Markus Torgeby skrev nånting om det där någon gång, att det är framför allt när man absolut vill ha musik med sig på rundan som man behöver tystnaden.

Det är väl såklart individuellt, men som nån sorts fix idé tillåter jag mig inte att vänja mig vid att ha med mig förströelsen. 

Tack och lov är jag otroligt lättroad när jag springer. 

Topp tre (fallande ordning) från idag och igår.

1. En karavan av turister (ca 17) på segwayar. De hade regnponchos på sig. Jag skrattade skrockande tyst för mig själv.

2. Två killar med orangea paraplyer som sa hej mitt i en uppförsbacke. Jag såg i deras ögon att de tyckte jag var galen. Kul.

3. En fluga flög (långt) in i min näsa. Inte direkt kul, men väldigt distraherande, väldigt länge.

Jamen ni hör vad spännande jag har det.