Lång vecka med inte lika långa pass

IFörsökte minnas hur mycket jag sprungit den här veckan. Först kunde jag inte komma ihåg längre bak än torsdag, det här har varit världens längsta vecka. Tyvärr kronades den av en kort helg, men det är väl så det är.

Efter lite hjärngympa kon jag fram till att veckan varit såhär: måndag "vila" (dvs spinning), tisdag 8 km, onsdag vila, torsdag 11 km, fredag vila, lördag 14 km, söndag 8 km.

En hel del vila alltså. Precis som jag befarade har det varit lite svårt att få ihop träningen med mitt nya jobb samtidigt som en vill ha lite socialt liv. Jag tror inte det blir några problem framöver, första-veckan-chocken ska bara lägga sig. 

Jag har letat upp en dusch på jobbet, så jag kanske kan våga mig dit också. 

Det enda jag är besviken över är att det ite känns som att jag vilat särskillt mycket. Det känns snarare tvärtom, som att jag sprungit i stort sett varje dag och benen är möra.

Totalt 4,1 mil. Nästa vecka ska jag över 5 igen. 

Dagens runda blev en sväng i slottsskogen. Då springer jag yttervarvet, alltså gångbanorna som går som längs med utkanten av slottis. Jag har olika varianter av samma grundrunda. 8:an är enkel, bara två varv, ett åt vardera hålla. Jag vänder nedanför fågelhuset och pingvinerna. 

Jag är rätt trött på slottsskogen, det blir samma vända hela tiden. Men det är skönt att slippa springa med gps och helt enkelt ändå ha koll på hur långt man sprungit. 

Jag hade med mig mobilen för att kunna ta bilder att liva upp bloggen med. 

Jag hittade inte någonting som var fotovärdigt. Iaf inget som kom i min väg. 

Därför blir det en Roy Anderssonsk bild på mig i trappen, en bild på min superba lasagne samt en bild på min anmälan till gbgvarvet som jag precis anmälde mig till. Anmälde mig till Midnattsloppet också (alla dessa dyra lopp!). Min kompis ska springa och det är ju roligt att ha någon att ladda med. Hennes första lopp tror jag, så det är extra kul.

Valde en egentligen för snabb startgrupp. ML är ju ett rätt långsamt lopp som lätt tjockar ihop sig, men jag kan ju försöka persa ändå. Inte mer än rimligt.  

Jag är redan nervös.

Slut på babbel. Här är bilder. 

Kort långpass i regnet

Regnet öste ner i morse. Ja, det har mer eller mindre fortsatt regna med ojämn intensitet sedan dess.

M och jag gick ut och sprang samtidigt, men tog varsitt håll. 8 + 4 + 2,5 km i Skatås för att skrapa ihop mina planerade 14 km.

De första 12 km var platta och fina. De sista 2,5 ytterst backiga.

Det är svårt att känna sig ball när man springer i backar. Ibland känns det knappt som att jag tar mig framåt. Det gör jag, såklart, men ändå.

En gång möttes vi, M och jag. Det var kul. Jag blir ofta stressad av att springa med någon, men när vi sprang samma sträcka fast åt varsitt håll var det som att träna ihop, men ändå själv. Mycket bra. 

Rundan gick bra, vädret var kanon. Älskar när skogen är nyregnad. Det luktar gott och luften känns syretung.

Har tvättdag idag och trots mina ihopskrapade kläder (shorts jag inte gillar, tshirt jag inte gillar, strumpor som är sådär gammal sport-bh och skor jag tröttnat på, men som jag börjat gilla igen) såg jag att jag såg väldigt välmatchad ut. Det är ju extremt viktigt för mig. Jätte. 

Ändå blev jag glad.

Springturen blev en ganska nederbördsrik historia, åtminstone om man jämför med resten av dagen. När jag sen cyklade hem höll jag på att regna bort. 

Nu vill jag äta popcorn resten av dagen.

Hej!

Skräckpresenten

Jag fick en present av min kropp idag. Panik och andnöd. Tack kroppen.
På äldre dagar har jag blivit rädd för hundar. Det är helt irrationellt, men någonting i mig flippar och jag får panik. Det har blivit mycket bättre med åren.
Tja, det var innan idag.

Jag var ute på dagens runda, 11 km i Änggårdsbergen. Det gick bra och vädret var perfekt. Det tar runt 5 km innan min kropp (eller hjärna) slutar tänka på hur jobbigt det känns och efter det är det bara till att springa vidare.

Jag bestämde mig för att ta en bonusvända i en backe. Mitt på den smala grusvägen möter jag två tjejer och deras pyttehund. Jag koncentrerar mig på att ta mig uppför, och hunden springer/skuttar mot mig.
Jag får panik.
Hur kan jag få panik av världens minsta hund?
Jag rör mig i motsatt riktning, men känner att jag inte får luft. Jag får inte in någonting i lungorna trots att jag andas för allt vad jag är värd. Herregud vad läskigt det var. Det har aldrig hänt mig tidigare. Det hela slutar med att jag sitter i skogen, på en murken stubbe, flämtar och gråter. Kände mig inte jättefräck just då. Jomensåatt.

Sedan avslutade jag med flaggan i topp och tog en extrakilometer när jag ändå var ute.

Hade tänkt springa imorgon bitti, men jag är inte sugen. Är överlag ganska svårmotiverad den här veckan. Benen är tunga och tiden är knapp. Men jag känner mig alltid mer stolt över mig själv när jag är omotiverad, men tränar ändå. Att träna när det känns lätt är ju... lätt.

Smärtan och stoltheten

Jag har hört att man ska ha såna här. Blåa tår. Det syns inte så tydligt, men det är kanske lika bra. Det är pektån (ja, så heter den) på höger fot som smärtar mig nåt djävulskt. Det hindrar mig dock inte från att stolt visa upp den vid frukostbordet. "Kolla kolla!".

Morgonstund har vaddå i mund?

Jag gillar inte morgonträning. Jag är (inbillat?) orkeslös och dålig för att jag inte har ätit nåt, jag blir inte alls pigg och härlig, jag blir bara hungrig och trött. Dessutom har jag ofta betydligt mindre viktiga saker att göra på kvällen (sitta i soffan och slösurfa) jämfört med på tidiga morgnar (få dygnsvila).

Men man kan ju inte va kräsen.

Så i morse sprang jag.

Igår tog jag paus från springandet och var på spinning istället. Tänkte att benen skulle vara glada, men nä.

De var klumpar.

Som sov. 

Ett tag sprang jag och blundade till och med. Det var ett mycket litet tag. Nånstans efter 6 km började jag och benen vakna till liv, men då var det bara två stackars km kvar. Men ibland känns varje meter som en kamp, ingenting går av sig självt och man får forcera det ena steget efter det andra. En sån toppenkänsla var det idag.

Men jag gjorde det. Jag sprang lika långt som jag hade planerat och jag kände mig väldigt stolt. 

Slottsskogen som nästan kryllade av morgonpigga typer. De syns dock inte på bilden.

Stretcha mina jättestela vader. 

En död fågel precis vid strechstället/min port.

Jobbar på mitt blygsamma järnvärde. Jag räknar kallt med att det kommer leda till enorma prestationsförbättringar. 

Över två broar

Söndag och redo för ett längre pass. Jag har ju faktiskt gjort ett schema för hur långa mina långpass ska vara, vecka för vecka. Eller tja, det är min kille som gjort det. Även om jag tränat en del i mina dagar, även tränat andra för den delen, så har han betydligt mer koll på det här med att springa. Om han däremot skulle vilja lära sig stå på händer, gå ner i spagat eller göra en flickis kan jag göra ett schema åt honom.

Tillbaka till ämnet.

Jag har ett schema, det ökar successivt men varannan vecka är långpasset lite längre, varannan vecka lite kortare. Det kommer märkas mer när passen blir längre och kilometerskillnaden blir större. Idag stod det 16 km på schemat. Om två veckor blir det 18, men nästa vecka blir det 14.

Jag hade en alldeles extra oinspirerad dag, och bestämde mig för att springa över Göteborgs två broar: Älvsborgsbron och Göta älvbron.

Innan jag stack iväg tog jag på mig min mest självlysande tröja och tog kort på mig själv i köket. 

Det var en lustig idé att springa just brorundan. Den är en av de tråkigaste rundorna jag vet. Broarna är jobbiga och sträckorna mellan broarna (framförallt hisingssindan) är tråkiga. Men det är ändå en bra runda, jag slipper tänka ut kringelikrokar som ska få rundan att bli lång nog. 

Först kom jag till Älvsborgsbron, känd från Göteborgsvarvet. Stannade på toppen och tog en snabb bild av utsiken. Hamninloppet.

Sedan ångade jag på så gott jag orkade längs med Hisingen. Göteborgsvarvet går längs med vattnet, men själv håller jag mig till cykelbanan som går lite längre in. Efter att ha hojat den vägen en miljon gånger till jobbet så sitter det i muskelminnet. Svänga av känns jobbigt. 

Sen kom bro nr 2. Snabbt bildstopp för ytterligare lite utsikt. Men åt andra hållet. Hamnutloppet om man så vill. Man ser ju knappt broarna på bilderna, det är trots allt en bit emellan dem.

Så småningom kom jag hem, men retligt nog hade jag bara sprungit knappa 15 km då. Det var bara till att fortsätta runt kvarteren och stirra på gps:en för att komma upp i de bestämda 16. 

Känner mig nöjd med veckan, efter slappeveckan i grekland har jag denna vecka sprungit 6 av 7 dagar. Två av dem var fortfarande på charterresan, och denna helgen har det varit midsommar. Sammanlagt fick jag ihop 55 km. 

Imorgon börjar jag på ett nytt jobb. Kan bli spännande att få ihop träningen innan jag fått in arbetstidsrutinen. 

Genom hades utan båt

Gör inte många knop idag, men har läst ut (den väldigt lättlästa) boken Heja heja av Martina Haag. Efter några förmiddagstimmar, varvat med candy crush och instagramkollande, var den utläst.

Orden som stannade kvar var att springa maraton är som att ta sig genom Hades, men utan båt.

Jomensått. Nu kör vi.

(Dvs imorn. Idag är det fortfarande vila, samt lårmassage.)

Midsommarintervaller

Började midsommar med att möta min kompis K för en lugn runda, fast medinsprängda backintervaller. Det var hett och fuktigt och om vi inte hade fått för oss att vi skulle ha löpdejt på morgonen skulle jag nog aldrig pallrat mig ut.

Det var skönt att ta det lugnt och märka hur lite som krävs för att det ska kännas betydligt lättare att springa.

Backarna var tunga, precis som planerat, och magen gjorde uppror nästan direkt. Det där att inte äta frukost innan var kanske inte så smart.

(Magen höll sig dock i schack.)

Sen joggade vi hemåt och jag lånade linement av K. Duschade, masserade mitt märkligt värkande lår och ägnade resten av dagen åt potatis, snaps, jordgubbar och midsommarväder. 

Känns som att jag är tillbaka från greklandskoman och på söndag ska jag springa långpass nr 2.

Lättdistraherad och jag gillar det

Det är ju vida känt att man rensar skallen när man springer. Snark vad torrt.

Jag tycker det där skiljer sig från dag till dag.

Vissa gånger kan jag komma på briljanta självklarheter, men många gånger är löpturen alldeles för mycket egentid med min hjärna. Hjärnan blir en drama queen efter sisådär 6 km. 

Samtidigt vill jag inte springa med musik, jag inbillar mig att jag behöver pausen.

Jag tror att Markus Torgeby skrev nånting om det där någon gång, att det är framför allt när man absolut vill ha musik med sig på rundan som man behöver tystnaden.

Det är väl såklart individuellt, men som nån sorts fix idé tillåter jag mig inte att vänja mig vid att ha med mig förströelsen. 

Tack och lov är jag otroligt lättroad när jag springer. 

Topp tre (fallande ordning) från idag och igår.

1. En karavan av turister (ca 17) på segwayar. De hade regnponchos på sig. Jag skrattade skrockande tyst för mig själv.

2. Två killar med orangea paraplyer som sa hej mitt i en uppförsbacke. Jag såg i deras ögon att de tyckte jag var galen. Kul.

3. En fluga flög (långt) in i min näsa. Inte direkt kul, men väldigt distraherande, väldigt länge.

Jamen ni hör vad spännande jag har det.

Hemma igen

Yes, tillbaka i sveriget och efter att ha tvättat min orimligt tunga packning (so much for lättviktsskor) ska jag styra upp springandet. Ska få lite mer mängd igen, utan att förhäva mig. Svår kombo. Jag vill gärna ösa på och kompensera för förlorade kilometrar, men det är inget vinnande koncept för en relativt skadebenägen person som jag. Tråkigt.

Igår morse tog jag en sista runda i den hettande morgonsolen på zakynthos. Svetten rann som om det inte fanns en morgondag, men jag slapp iaf alla skällande hundar från tidigare i veckan. 

Försökte ta bilder på härligheten samtidigt som jag sprang. För det var ju väldigt fint.

Mer säl än löpare

Om jag slängde mig på banan första veckan så slängde jag mig väl av banan andra veckan. No hard feelings gentemot mig själv dock eftersom jag är i Grekland.

Det är jättevarmt och jag ligger som en säl vid havet hela dagarna. Eftersom min kompis blev av med sitt bagage de första 4(!) dagarna var gemensam träning inte aktuell, och det kändes lite väl kallt att bara strunta i henne så att jag själv kunde få träna. Sen var semester modet satt. Så trots våra högtflygande planer om diverse aktiviteter har det mest blivit vin och hav. Bra för hälsan det med.

Jag har sprungit två ggr, blygsamma men stekheta 6 km på morgonen.

Eftersom andra rundan var idag, måndag, landade förra veckan således på 6 grekkilometrar + 8 svenskkilometrar innan jag åkte.

Men 6 grekkilometrar känns som det dubbla. Minst. 

Over and out från balkongen där jag tog den här lätt förstörda bilden imorse.

Mot mitt första maraton

Jag har precis anmält mig till mitt första maraton. Det blir Amsterdam den 20 oktober. Jag är van vid att träna, men har aldrig egentligen satsat på någonting. Ett maraton gör man dock inte bara sådär.

Igår sprang jag alingsåsloppet, 10 km på 51.42, och jag förstår inte hur jag någonsin skulle kunna bli snabbare. Jag sliter ju som ett djur de där kilometrarna. Jag är alltså inte, ännu, någon supertalang. Men eftersom det ska springas maraton i oktober är det nu jag börjar bli lite målmedveten. Kanske kommer min mil bli snabbare på köpet.

Förra veckan började Träningen. Har varit mer eller mindre skadad hela vintervåren, överbelastningar har fått mig att kötta spinningpass istället för att mata kilometrar. Sedan maj har jag dock trappat upp springandet försiktigt.

Förra veckan såg ut såhär:
måndag: ca 8 km ink backintervaller. (Jag DÖR vad jobbigt det var, var på riktigt på väg att kräkas efter ynka tre vändor. Blev ej fler efter det.)
tisdag: 8 km
onsdag: spinning
torsdag: vila
fredag:  första långpasset! 16 km.
lördag: Flex
söndag: alingsås stadslopp 10 km.

42 km.
Hah!
Ett maraton utspritt på en hel vecka.

Min fot krånglar fortfarande. Efter ca 8 km vill en inte vara med mer. Men jag ska visa vem det är som bestämmer.
Snart ska jag ut och ränna i dödsbacken igen.