Foten, hallå hallå!

Efter veckor av bedrövligt väder, då det inte har varit så svårt att vila från springandet och istället cykla inomhus, har det blivit höstvackert och soligt. Meteorologerna kallar det tom sommar. Så det var dags att prova hälen igen!

De senaste gångerna har jag ärligt talat haltat den första kilometern och den här gången var det inte så. Det kändes fortfarande, det gjorde ont, men bättre än tidigare.

Kroppen kändes tung men gud va härligt det var att springa igen. Att känna vinden mot huden är så oerhört mycket bättre än ett mörkt spinningrum med ac. 

Längtar efter de kyliga dagarna som kommer snart. Det är nåt visst med att springa i lager av tunna kläder när andra pälsar på sig tjocka jackor och tunga skor. 

I pliktabacken (alltså: en jobbig backe vid en klassisk lekplats som heter plikta) kom ett gäng segwayåkare. Hahahaha. Kan inte vänja mig, de ser så roligt ut.

Jag sprang och tänkte på förra året. Då var det inte långt kvar till Amsterdam marathon. Då var jag inte i så bra form som jag hade hoppats (pga bruten tå), men det är ju tur att jag inte ska springa i år. Skulle inte palla 42 km idag.

Men jag tänker ändå att jag vill springa två maror nästa år. Stockholm och Berlin. Det skulle vara kul. Då får foten gärna sluta krångla.