Bedrövlig känsla

Jag hade sett fram emot den här lördagen. Trots att jag ska jobba idag (också) så skulle jag ha tid/ork att träna. Halleluja. Det har ju varit ett par riktigt jobbiga månader på jobbet, med en deluxtung vecka det senaste. Men efter idag blir det mer normaljobbigt. Skönt.

Mådde lite halvkonstigt men tänkte att det skulle gå över när jag kom ut. Siktade på änggårdsbergen och tänkte vara ute över en timma om det kändes bra. 

Det kändes verkligen inte bra. Till viss del får man ju bara bita ihop, efter ett par km brukar det kännas bättre. Men nä, idag blev det bara värre. Jag kapade rundan, sprang hem och fick ihop 6 km eller nåt. Det som började med en lite snurrig känsla blev värre och i slutet trodde jag att jag skulle kräkas.

Satte mig i skuggan och bara satt där. Länge. 

Vet inte om jag är på väg att bli sjuk eller om det är nåt sorts stressyndrom, men jag hoppas det känns bättre imorgon. 

Bloggtips

Jovisst blev det några km dagen efter den där tunga joggen. Men jag tog den korta vägen, knappt 4 km till båten. Ibland får man kompromissa lite.

En gomorronbild. Och en bild på båten. Jag var svettig, men jag tänker att alla andra för för morgontrötta för att orka bry sig.



Efter att favoritbloggaren Rock'n'roll running la ner är jag på jakt efter nya roliga träningsbloggar att följa. Helst tjejer, och gärna målinriktade men för inte några kroppshetsande typer. Jag vill bli inspirerad till att springa, inte hetsad till att äta måttliga portioner av kolhydratfri kost.
Sedan gillar jag många (stora) bilder och en snygg layout. För många krav? Här kommer ett till: lite humor vore kul.

Det ska ju vara kul att läsa.

Tipsa mig gärna! Jag är svältfödd.

Jobbjogg med tunga ben

Det är väl inget att hålla på så jag tänkte att nu är det dags att börja transportjogga igen. Och även om det är mycket asfalt hela vägen hem, så är det rätt fina vyer här och där.

Älskar även höstkylan som slår igenom trots att solen värmer. "Krispigt". 

Hade lite bråttom hem, skulle träffa en kompis för att äta hamburgare och dricka öl. Sånt vill man inte va sen till.

Jag pinnade på så gott jag kunde, men benen var tunga och degiga från intervallpasset igår.

När jag springer på bryggan längs med vattnet oroar jag mig för att jag ska halka och ramla i. Skulle krävas en helt enorm vurpa, men likväl - vad jobbigt det skulle vara. 

Här sprang vi en del av intervallerna igår. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. 

Bron gick förhållandevis bra idag och när jag fiskade upp mobilen för att ta en bild av härligheten (utsikten alltså) märkte jag att jag inte var så sen som jag trodde. Skönt! 

Jag tog en bild och lunkade hemåt med mina stockar till ben. 

Tänkte springa imorn bitti och men hälen är lite arg nu, så vi får se.

Mina första tabataintervaller

I söndags tränade jag ett skivstång/spinning-pass på Friskis. Helt i linje med min plan att få in mer styrka i min vanliga träning. Jag sysslar ju i stort sett endast med konditionsträning, dessutom ensidig sådan, och jag har fått en aha-upplevelse om att jag behöver stärka kroppen så att jag pallar träna för exempelvis ett maraton.

På skivstångspasset tränar man med vikter vilket alltid ger mig en djävulsk träningsvärk. Måndagen gick därför i passivitetens och tvättidens tecken.

På tisdagen däremot skulle jag bli av med min träna-intervaller-i-grupp-oskuld.

Jag och min kompis Kicki hade bestämt att vi skulle vara med på Friskis kvalitetspris. Jag blir liksom nervös när jag ska testa nya saker. Jag blir orolig att jag inte kommer att klara det, att jag ska vara överlägset sämst och att de andra ska tycka att jag är jobbig som är långsam.

Det är ju helt sjukt att jag trissar upp mig på det viset. Ingen skulle väl bli sur för att jag springer långsammare? Framför allt inte på Friskis där alla är välkomna, det finns ju inga krav på förkunskaper. 

Nä. Men jag var jätteuppstressad ändå. 

Vi utgick från Friskis Majorna och sprang över Älvsborgsbron som uppvärmning. På hisingesidan körde vi superkorta, men många intervaller. I tabatastil sprang vi 20 sekunder åt ena hållet, vilade 10 sekunder, kutade tillbaka igen 20 sekunder . Kort av allt. Sammanlagt genom förde vi 8x5 intervaller. Efter varje avklarade åtta vilade vi en minut.

Det var jobbigt i början då man hade en miljard intervaller kvar, men det gick snabbt och var till och med kul att avverka den i rasande tempo. 

Det var svibjobbigt men kul. Det hjälpte att göra det i grupp. Skulle nog inte kämpat på samma sätt om jag var själv.

Efter alla intervaller sprang vi tillbaka över bron. Jag borde haft en kamera med mig för det var fantastiskt väder. Men jag hade ingenting, ingen kamera, ingen vattenflaska, ingen mobil.

Det var helt ofarligt att testa. Jag var inte långsammat, inte snabbast. Det en riktigt gammal gubbe som inte gjorde många knop, men var väldigt imponerande ändå :) 

Nästa vecka ska de springa i backe. Oklart om jag vågar mig dit...

Oplanerad tröskelträning

Dagens pass blev inte dokumenterat med en enda bild.  Det fanns ingen tid för sånt. Jag skulle vara vid Åby simhall kl 13.55 och jag gick hemifrån 13.18. En omöjlig ekvation. Skickade ett snabbt sms om att jag skulle bli sen och sen var det bara till att kuta som om det inte fanns en morgondag.

Till änggården, genom skogen, till Eklanda och sen vidare till Åby. 

Spring spring spring. 

Det är både backigt och knixigt större delen av vägen men jag förökte hela tiden hålla så högt tempo jag orkade. När jag kom ut ur skogen på mölndalssidan var det jämnare och då blev det riktigt bra träning. Jag sprang så snabbt jag kunde och höll samtidigt ett så jämt tempo som möjligt. Någonstans där slog det mig att jag kanske sysslade med tröskelträning. Jag tror det. Det var nåt djävulskt jobbigt men också väldigt kul (när det var över). 

Ska börja köra mera styrka. Nu kör jag noll styrka och jag känner att jag behöver det. Framförallt är det höfterna som ska stärkas, men benen och bålen behöver sitt också. 

Imorgon kanske jag ska simma. Men framförallt ska jag rösta. Ut med rasisterna! 

Nästa mål?

Med hela tre joggingpass i benen har jag nu en berusande hybris! Halleluja. Läste om det här loppet i morse och tyckte att det lät fantastiskt. Platt, vacker natur och engelsktalande publik (tyckte ju att det var lite deppigt att inte fatta ett ord från den nederländska publiken).

Kanske blir det gröna kullar istället för Västerbron nästa år?

Jättesen tur på bron

Jobb, jobb, jobb, jobb och som grädden på moset: ännu mera jobb. Det är lite körigt just nu. Det är väl just då man behöver träning, men dygnets timmar räcker ju inte till.

Vissa träningscoachskojare försöker ju "movitera" människor med att säga att dygnet har 24 timmar, on du tränar en timma har du fortfarande hisnande 23 timmar över till annat. Hah! För det är ju så man ser på sina dagar! Som att man går och dräller alla andra 23 timmar?

Jag har vanligtvis en mycket fri fritid. Jag har inga barn, inga surdegar som ska matas eller kök som ska renoveras. Jag kollar på tv, äter, sover och tränar. Hänger med mina kompisar och min kille. Men det är ju inte som att jag upplever att jag har 24 timmar att disponera som jag vill. Det ska sovas, handlas mat, jobbas, frakta sig själv till och från jobb, städas, tvättas, hålla egna träningspass, tränas själv och gärna ha ett socialt liv och just det hälsa på mormor ibland också. Om någon med fler fasta punkter i livet (typ barn) skulle uppleva det som svårt att hinna träna skulle jag förstå. Det är svårt. Det är inga 23 timmar som bara dräller. Men det är också så himla skönt att få bli fysiskt trött när hjärnan har gått i hundraåttio hela dan. 

Med den känslan packade jag ner springkläderna i löpareyggsäcken imorse. När jag packade upp dem 13 timmar senare kändes det inte alls lika kul. Jag ville liksom bara lägga mig raklång på kontorsgolvet och somna. Men istället sprang jag över Älvsborgsbron. 7 km asfalt hem. Det gick i joggfart, inget mer avancerat än så. 

Mötte förvånansvärt många som var ute och motionerade och trots mörkret var det fortfarande shortsväder. 

Hade tänkt springa tillbaka till jobbet imorn. Men magen ballade ur lite, fick väldigt ont och det håller i sig, så kanske tar jag det lugnt istället. 

Trött teaterarbetare som ska springa. 

Ah, den välbekanta utsikten från bron.

Springa på bron! Ta selfie!

Hemma! Ont i magen :( men trött i benen :)

14 km och idyll overload

Idag var jag på't igen. Kommer säkert straffa sig men skit samma. Jag vill ju springa.

Hade tänkt springa Rådasjön runt, men det skulle vara ett lopp på just den sträckan och jag var oerhört osugen på att springa in i ett gäng lopplöpare. Nä, jag vill vara ifred när jag springer.

Därför satsade jag på en helt ny runda, finnsjön runt. Jag har aldrig varit vid Finnsjön i Mölnlycke, har aldrig heller varit i områdena kring Finnsjön så det blev att studera kartan och hålla sig till de stora vägarna.

Det var ca 4 km dit, asfalt och villaområde. Trevligt om än lite längre än jag trodde. Finnsjön var fin och en kuperad bana.

Det var en massa svamp i vägkanterna. Jag kan ingenting om svampar men den röda flugsvampen är ju hypnotiserande fin. Jag kan bli helt knockad av naturen när jag springer. Kanske är det någon sorts överdos frisk luft, motion och d-vitamin. 

Fick tipset att springa varvet motsols, annars var det lätt att springa fel. Jag lyckades ändå tro att jag sprungit fel...

Efter kanske 2 km på sjörundan hamnade man mitt i ett stugområde. Stigen försvann och man fick kryssa mellan trädgårdar.

Sedan sprang man liksom bort från sjön ett tag. Det visade sig vara ett mycket litet tag förvisso, men det vet man ju inte från början.

Här tar jag en selfie och är förvirrad.

Snart mötte jag en dam som försäkrade mig om att jag var på rätt väg. Gött! Då var det bara att mata på. 

Snart kom jag till några gårdar och allt var väldigt fint och idylliskt. 

Efter bostadsområdet visste jag att det bara var raka spåret på en stig runt resten av sjön. Skönt att slippa tänka. 

Hälsenan kändes jättestum och skorna kändes märkligt små. Det var som att fötterna svullnat en storlek sedan sist. 

Stannade till och tog bilder. Kan ju inte låta bli.

Mera flugsvamp! 

Tjusig sjö!

När jag väl hade kommit runt (inklusive några felspringningar) hade jag sprungit en dryg mil. Jag tog en annan väg tillbaka, och allt som allt landande jag på 14 km. Längsta på länge! Har nog sträckt mig lite i rumpan och min ena långtå är lite blå. Men i övrigt: toppen.

I morgon påbörjar jag en megajobbvecka så vi får se hur mycket träning det blir.

Känns skönt att ha några km i benen igen!

Foten, hallå hallå!

Efter veckor av bedrövligt väder, då det inte har varit så svårt att vila från springandet och istället cykla inomhus, har det blivit höstvackert och soligt. Meteorologerna kallar det tom sommar. Så det var dags att prova hälen igen!

De senaste gångerna har jag ärligt talat haltat den första kilometern och den här gången var det inte så. Det kändes fortfarande, det gjorde ont, men bättre än tidigare.

Kroppen kändes tung men gud va härligt det var att springa igen. Att känna vinden mot huden är så oerhört mycket bättre än ett mörkt spinningrum med ac. 

Längtar efter de kyliga dagarna som kommer snart. Det är nåt visst med att springa i lager av tunna kläder när andra pälsar på sig tjocka jackor och tunga skor. 

I pliktabacken (alltså: en jobbig backe vid en klassisk lekplats som heter plikta) kom ett gäng segwayåkare. Hahahaha. Kan inte vänja mig, de ser så roligt ut.

Jag sprang och tänkte på förra året. Då var det inte långt kvar till Amsterdam marathon. Då var jag inte i så bra form som jag hade hoppats (pga bruten tå), men det är ju tur att jag inte ska springa i år. Skulle inte palla 42 km idag.

Men jag tänker ändå att jag vill springa två maror nästa år. Stockholm och Berlin. Det skulle vara kul. Då får foten gärna sluta krångla.