En runda, tre kommuner

I våras skrev jag om att springa till Mölndal, grannkommunen söderut från Göteborg. Det var en kort och mycket behaglig omväg i en vårvarm skog.

Idag sprang jag till Mölnlycke, dvs grannkommunen Härryda som ligger österut. Det blev 15 backiga km och jag fick faktiskt ihop totalt tre kommuner: Göteborg, Mölndal och Härryda.

En grådassig sista november är på något vis inte lika lätt att älska som en solig majdag. Men samtidigt är nollgradigt rätt skönt tycker jag, det är ju faktiskt jättejobbigt med en gassade sol så att det hettar sådär obehagligt på alla fronter så att man funderar på om huvudet kan börja koka.

Men tja, den sortens hetta drabbas Sverige kanske inte av superofta.

Jag sprang genom slottsskogen, förbi Sahlgrenska och mot Mölndal. Det innebär en lååång uppförsbacke och sedan en minst lika lång nedförsbacke. Sedan fortsatte det i samma stil. Uppför uppför uppför, nedför nedför nedför. Och om igen.

Väl i Mölndal kändes det rent mentalt som att jag hade sprungit långt, men jag hade nog bara fått ihop 6-7 km.

Kom ner vid lackarebäcksmotet, sprang över motorvägen (på en bro) och upp mot Stensjön.

Längs med vattnet, upp upp ner ner, och ut till helenevik. Man hade säkert kunnat springa på någon stig ibland, det borde finnas där bland alla hus, men jag höll mig på trottoaren.

Förbi hästarna och längs med den festliga motorvägen mot Borås. Men vid det här laget är jag bara några km ifrån målet och då gör det inget om utsikten är mest asfalt.

När jag passerat Mölnlyckeskylten kollade jag på klockan och beräknade att jag borde vara framme strax efter 14 km.

Eftersom jag inte vill avsluta på ojämna nummer bestämde jag mig för att stanna först efter 15 km.

Det blev några konstiga kringelikrokar för att får ihop rätt antal meter. Med facit i hand hade rutten nog landat på ganska exakt 14 km. Men 15 är ju en snyggare siffra så det känns bra ändå. Hehe.

15 km är inte superlångt, men det känns faktiskt grymt att springa till ställen jag alltid tagit bussen till tidigare.

Har ganska lite träningslust över lag, men hittills har jag sprungit 7+7+7+15 = 36 den här veckan.

Mitt lätt tvångsmässigt förhållande till siffror säger mig att jag kommer vilja få ihop minst 4 km till...

En bra bild på mig vid Sahlgrenska. En halv backe down, hundrafemtioelva to go.

I Mölndal. Dryga 9 km kvar till Mölnlycke (men min väg är lite kortare än den som skyltas.)

Stensjön. Fin.

Yeah!

Framme! Stretcha!

Klent i mörkret

Inte mycket att hymla med, det blev en klen träningsvecka. Men det var ganska skönt. Har svårt att motivera mig i mörkret är sådär på stressgränsen att jag inte vet vad som är värst: att ha en massa pass inplanerade eller att inte ha det.

I tisdags blev det iaf transport till och från jobbet. 

Det här är alltså ett ben i rörelse. Det var den enda fantastiska bild jag tog där på morgonen. Fokuserade mest på att ta mig framåt. Det var en trött dag.

Fram mot eftermiddagen kände jag mig här pigg när jag skulle springa hem.

Försökte tagga till, åtminstone för kameran.

Jag har hört att det ska fungera så med glädje. Om du ler brett, även om du är sur eller ledsen, skickar hjärnan ut någon sorts lyckokänslor. 

Enligt mina empiriska studier verkar det dock inte funka på samma sätt med löplust. 

Det har äntligen tänts belysning längs med vattnet i Sannegårdshamnen. Skönt. Det var kolmörkt innan och jag är alltid lika nojjig för att jag ska tappa lokalsinnet och springa ner i vattnet. 

Tog en bild på eriksbergskranen men sedan dog telefonen. Och jag som lyssnade på värvet. 

Idag, söndag, var veckans andra och mycket korta pass.

Jag har fått hem min nya dobsom-jacka. Perfekt. Jag älskar reflexer. 

Jag tog på mig den och sprang till mataffären. 2 km enkel väg. Jag bestämde mig för att kuta på lite. Springa snabbare än vanligt. 

När jag var framme hade jag sprungit i 5-tempo. Och tja, jag har en lång väg kvar innan jag kan springa längre sträckor i den farten. 

Jag fattar inte hur jag någonsin skulle kunna springa snabbare än 5-tempo. Jag ser en massa vänner som gör det, men det känns helt hopplöst för mig. 

Det måste ju gå. Såklart. 

Jag köpte min mat, packade ryggsäcken och sprang hem. Trots vikten på ryggen gick det bra. Sista biten gick riktigt bra, men då var det förvisso mest nedförsbacke... Det var kul att få ta i! Ska få in lite fler tusingar framöver.

Imorgon närmar en ny vecka och jag har tvättid. Halleluja. Får se hur jag ska göra för att smutsa ner alla träningskläder igen.

Söndagsmyz

Vad svårt det var att komma ut och springa bara för att springa. Inget jobb eller hem att ta sig till. 

Bara lite vanligt spring. 

Min mage ballade ur igår och idag har min fot gjort ont. Jämna plågor.

Tänkte att jag skulle testa lite, springa några km och om magen eller foten gjorde för ont kunde jag springa hem igen. 

Efter ett tag kändes det kanon (ser kanske inte jättelycklig ut på bilden, men strunt i det). Tempot var lugnt, vädret var vackert och änggårdsbergen var mjuka och sköna i motsats till den sedvanliga Älvsborgsbron.

Det blev en riktigt trivselrunda, och jag funderar lite på om jag borde fokusera min träning lite mer. Styra upp den, planera mer och ha några mål. 

Och visst, det vill jag väl, men nu? November? Jag kanske ska tillåta mig några månaders mysspring (kan vara utmanande nog att komma ut kontinuerligt när det är kallt och mörkt och blött), och sedan fokusera lite mer fram mot våren. 

Ja, så blir det nog. Jag kan ta den här vintern till att testa lite olika sorters pass, leta upp bra backar att springa intervaller i och så. När det väl är dags för uppstyrd träning har jag gjort min research. Då får ju även den här perioden lite mer mål och mening. 

Vad sjukt det känns att jag så gärna vill ha ett syfte med att springa. Men ibland undrar man ju varför man håller på. Och det är inte alltid "för att jag gillar det" känns särskillt motiverande, eller ens sanningsenligt.

"Research inför våren" låter väl iofs inte heller så kul. Hmm. 

Vart kommer det här att sluta?

Passiv vila i soffan hela 2015? 

Bilder i brist på ord

Jag är jättejättetrött, men jag kan ju inte ha fotograferat mina rundor i onödan så här kommer en resumé i bilder.

Igår jobbade jag länge och kom ifrån jobbet först vid 21.00. Var seg, men samtidigt ville jag få bort all den där stelheten jag får i mig av att knappa på en dator i 12 timmar. Så jag sprang hem.

Tog den här bilden på havet i mörkret, men sedan dog telefonen. 

Sprang hem, åt minst 8 rostade mackor med ost (kanske fler, tappade räkningen). 

Vaknade i morse och var såhär sugen på att springa. 

Jag tycker för tillfället att det är otroligt jobbigt att åka buss/spårvagn. Det tar så lång tid. Och det är få saker som gör mig så rosenrasande som att missa en vagn. 

För min inre frid och stressmage är det bättre att cykla eller springa.

Jag köpte mitt ganska goda kaffe, min ganska goda macka och min riktigt goda yoghurt. En frukost som jag inte skulle hinna äta förrän 1,5 timma senare. Det var jag och min hunger dock lyckligt ovetande om vid fototillfället.

Himlen var fin. Jag kan knappt se mig mätt på moln och löv och hav och sånt. Well well.

Sedan tog jag uppenbarligen bilder när mobilen låg i fickan på min röda jacka. (En sådan dra-över-huvudet-jacka från dobsom. Helt grym, funkar i alla väder utom hetta. Måste köpa en ny/en till, min är sönderanvänd.)

Det blev visst en del ord trots allt. Imorn ska jag inte springa, men fråga är vad jag ska göra i helgen. Börjar kanske bli dags för ett längre pass? Eller fortsätter jag med höstvila? 

Snygghisingen ftw

Tycker att det var lite väl slitigt för knäna att springa både till och från jobbet, så idag tänkte jag bara springa hem. 

Så imorse cyklade jag, det var glashalt här och där och när jag nästan var framme vurpade jag. Man är ju chanslös när cykeln bara försvinner under en. Ska köpa dubbdäck. Tänkte bara köpa till framhjulet, men så nämnde jag det för min pappa och han la lite smidigt in ett veto. Han propsade på att betala däcken (och på så sätt se till att jag köper till både fram- och bakhjul). Okej, okej, jag _ska_ köpa två. 

Nog om cykling. 

I slutet av dagen bytte jag om. Tog en bild i vårt gula trapphus. Kittad och klar.  

Man, eller iaf jag, behöver inte särskillt mycket kläder trots att det är lite kallare nu. Jag ser hur folk bylsar på sig, men jag tycker att man ska frysa lite när man går ut. Det går snabbt att blir varm.

Idag var det några plusgrader (6?) och jag hade långa, vanliga tunna tajts, t-shirt, tunn vindjacka och kort reflexväst + löparvantar. Vantarna åkte av efter några km.

Benen var pigga och det kändes som att jagvhade bra fart. Min GPS låg hemma och det spelar egentligen ingen roll vilket tempo jag höll. Känslan av starka ben och ett flås som inte skenar så fort jag bara kollar åt en backe är betydligt viktigare och uppmuntrande.

Det blev i vanlig ordning 7 km. 

Jag har däremot börjat tröttna på sträckan. Har ju cyklat den kontinuerligt i några år, och tidvis är jag väldigt less på Älvsborgsbron, Eriksberg och allt det där. Men det är ju ganska fint ibland också. 

Blåsigt på bron och vad gör man sina blötsvettiga träningskläder?

Tillbaka på bron! Herregud vad det blåser nuförtin. Jag antar att det är hösten, sådant man får kämpa med. Jag tycker om väder som inte är insmickrande. Då känner jag mig mer hardore när jag är ute och ränner ändå. Fast alltså, jag vill helst ha åtminstone 10 goa rundor i lätt bris innan jag kan "njuta" av en i snålblåst och pissregn.

När jag var framme på ön, dvs Hisingen, köpte jag frukost på ett kafé och försökte fånga det splittrade vädret på bild. Det var sol och regn. Men just då inte så mycket blåst.

Jobbade och bävade lite för att springa hem. Igårkväll sa jag till mig själv att jag fick åka buss hem om jag ville, men bussen tar ju sån tid. Så jag bytte om och sprang ändå.

Ute var det i sedvanlig ordning kolsvart, men I came prepared. Reflexvästen var på. Älskar reflexväst. Eller jag avskyr att vara utan den. Det känns som att jag kommer bli påkörd vilken sekund som helst och det är jag inte redo för.

Köpte mat (eller yoghurt iaf) och var överlägset svettigast i butiken. Mina kläder luktade verkligen inte gott, men skit samma. Snabbt in, snabbt ut.

Apråpå svettiga kläder. Vad ska man göra med dem när man kommer hem? De måste ju torka innan man kan knö ner dem i tvättkorgen, men _var_ ska de få torka någonstans? Jag har ingen plats i mitt kompakta badrum, har inte heller någon balkong att torka dem på. 

Så jag sprider ut dem på golvet. 

Det är inte någon vacker syn. Det känns inte heller hållbart. Eller fräscht.

Förslag mottages tacksamt.

Första gången efter marathonet

Sprang idag, fram och tillbaka från jobbet. 7+7 km. En typisk "skönt efteråt"-runda. Jag var nöjd med att jag kom ut, det kändes som ett förvånansvärt stort steg, men det var segt att springa. Jag har väl inte direkt blivit snabbare av att springa ett marathon och sedan bara vila i två veckor.

Men jag fick inte ont någonstans och på så sätt gick det bättre än jag trodde.

Tog på mig de stora lurarna. Skönt när det är lite kallt. 

Tyvärr var det rätt varmt och jag svettades om öronen. Hade även för mycket kläder på mig, det var ju så jäkla kallt i vinden igår. Men idag var den ljum. Åtminstone ljum för att vara november.

Kom till jobbet. Svidade om. Från djurmönstrat...

Till cigarettgult. 

När jag skulle springa hem var det jättemörkt. Kändes inte alls bra att inte ha varken reflexer eller lampa. 

Men jag överlevde. 

Omstart

Jag lever! Har bara tryckt på paus i springandet. Jag har nästan tryckt på paus i hela träningslivet, men har spexat till det med krav maga, spinning, flex och sånt. Men mest har jag vilat. Det är skönt att plötsligt ha tid att träffa kompisar.

Första veckan kände jag av min arga vänsterhöft så fort jag tog några springsteg, men imorgon tänkte jag springa till jobbet så då får den gärna vara glad och må bra igen.

Jag är lite rädd för att komma igång igen. Jag har funderat på vad jag vill uppnå och kontentan av det är jag behöver träna hårdare, eller mer fokuserat iaf. 

Och det där gör mig nervös. 

Då är det skönt att ta ytterligare en vilodag och skjuta upp det hela lite till. Disciplin har väl aldrig varit min starkaste gren. 

Mitt naturliga mål (vill inte förstora upp det) med min träning är att bli snabbare. Jag har lunkat på i samma tempo i flera år, jag har inte aktivt försökt bli snabbare, men nu har jag tänkt sträva efter det. 

Lopp-schemat är helt öppet fram till maj när det är gbg-varvet. Om jag skulle komma under 1,50 där skulle jag vara nöjd, om jag kom under 1,45 skulle jag vara svinnöjd. Men det känns svårt, än så länge för svårt.

Jag är ganska nojig på det sättet, vågar inte riktigt tro att saker ska gå vägen.

Jag vill absolut springa marathon igen, jag vill ha en revansch och jag vill åt den där grymma känslan efter loppet. Känslan jag hade innan och framförallt under loppet måste jag inte åt. Den var grym på ett mycket jobbigare sätt. 

Men imorn: första passet post Amsterdam. Fortsättning följer.