Double rainbow-känsla

Efter några dagars både frivillig och ofrivillig vila var jag tillbaka i springskorna idag. Den frivilliga vilan berodde dels på helg med fest och återhämtning efter festen och allmän återhämtning, den ofrivilliga vilan berodde på krasslighet och att jag beställt hem en sån där matkasse och var mycket nervös över att den inte skulle hitta hela vägen hem till mig. Vakade som en hök över min ytterdörr i flera timmar. (Sen kom den, en hel låda med mat. Julafton!)

Så sent som i morse funderade jag över min hälsa, jag kände mig snurrig, hade huvudvärk och var lite svettig på det där febriga sättet. Men det blev bättre under dagen och trots att jag fortfarande kände mig lite vissen var benen pigga! Vila, det är som vanligt ganska bra.

Jag bytte om från färgglada strumpor till springskor och sprang hem från jobbet. Klockan var två timmar mer än brukligt till och med, men benen gick av sig själva. Jag kunde till och med ta i, trycka till i stegen. Vet inte om det gick så mycket snabbare än vanligt, jag springer nästan aldrig med gps-klocka när jag redan vet hur långa mina rundor är. 

Det kändes bra! Så himla skönt. Det är så segt när benen bara är som klumpar under kroppen, man får ingenting tillbaka hur man än peppar de små liven. Men plötsligt händer det, double rainbow osv.
Det är just precis den där starka känslan som åtminstone jag vill åt. Ska bra försöka fixa så att känslan håller i sig lite längre än dessa 7 km.

Jag stannade till och med mitt i backen på älvsborgsbron och tog en bild. Det gör jag aldrig annars. Då måste jag springa upp till toppen, får ej stanna innan. Vanligtvis är det väldigt tungt just i den backen, men idag gick det så lätt att jag var värd att stanna en snabbis.
Man får ju unna sig.