Högmod går före en jätteseg dag

I morse fick jag ett infall och sprang i motsatt riktning. Inte riktigt så djärvt som det låter eftersom min vanliga väg är längre än den jag valde idag. Jag tror inte att det är mer än 4 km till båten som tar mig till jobbet på Hisingen. Men jag försöker att inte stirra mig blind på kilometrar, det är betydligt viktigare att jag är sugen på att springa i morgon och i övermorgon också. Det är nog med tvång att överhuvudtaget få denna halvsovande klump till kropp att springa innan den ens fått frukost.

Det var skönt med "nya" vyer. Det här är ju min vanliga väg till stan och jobb. Men då brukar jag cykla eller sitta på en spårvagn.

Framme vid båthållplatsen hade jag lite oflyt. Det var några minuter kvar till att båten skulle komma och jag borde ha sprungit på stället för jag blev lite väl kall innan det var dags att springa igen.

Åka båt. Andra människor är bättre klädda för en stund på havet såhär års.

Drygt 9 timmar senare var det dags att springa hem igen. Jag var både hungrig och trött och inte det minsta sugen på att springa. Ofta ändras den känslan. Man piggnar till, hungern går över osv. Men idag var det bedrövligt. Det var en kamp, shit vad tungt det var. Kände mig helt orkeslös, den där jättelunchen jag åt hade uppenbarligen gått åt till intensivt kontorsarbete.

Väl hemma lagade jag mat i en timma. Också en kamp.
Mycket kämpande mellan 17.30 och 20.00 alltså.