I lördags testade jag egentligen bara hur det kändes, om det funkade att springa. Sprang 6 km och skyndade mig hem för att se damernas tremil. Det var rossligt och pulsen skenade, men ändå en lättnad att få komma ut.
Igår, söndag, var vädret be-drövligt. Sådant deppigt väder som fick mig att längta efter att simma i en simhall istället. Jag hade inga planer på att springa, men kom på att det fanns en backe som borde vara bra för backintervaller.
Det tog både en middag och en tupplur innan jag bytte om. Jag är liksom rädd för backar. Och för intervaller. Det är som att jag är så nojig för att misslyckas (oklart hur) att jag inte vågar försöka. Men jag sprang i backen 10 ggr, upp och ner. Jobbigt, javisst, men det var verkligen inget att vara nojig för. Snabbt gick det också. Från dörr till dörr på en dryg kvart. Kanske ett tecken på att jag borde sprungit längre/fler backar.
Sedan kom jag hem och försökte mig på lite yoga. Gjorde några solhälsningar och gav mig på en position jag sett på instagram. Jag låg på golvet och skrattade åt mina taffliga försök, men sen lossnade det. Plötsligt lyckades jag balansera i några få sekunder. Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar