Jag har varit på tältsemester ett par dagar och redan där sprack tidsschemat jag skulle hålla. Jag ska ju springa efter Runners Worlds schema för att klara milen under 50 minuter, men på semestern blev det bara 4 km jogg vid ett tillfälle. Så när jag kom hem söndag eftermiddag längtade jag faktiskt efter att få komma ut och kötta lite. Trots att det var 100 grader varmt.
På schemat stod 6x1km progressivt. från 5,20 till 4,40.
Jag knappade in allt i min garmin, inklusive uppvärmning och nedjogg, och sprang iväg. Jag förstod inte riktigt hur lång uppvärmningen skulle vara men tänkte att det nog visar sig. Den slutade inte efter varken två km eller 10 minuter och vid det här laget ville jag ju bara komma igång med intervallerna. De skulle juu inte vara i några omöjliga hastigheter och jag ville inte ödsla mer energi där i sommarhettan.
Just precis här möter jag en tjej som säger att hon läser min blogg. Haha! Fantastiskt! Jag blev så chockad och glad. Jag frågade henne lite snabbt om hon visste hur länge min klocka skulle hålla på med uppvärmning. Hon sa rätt koncist att klockan inte var… så bra. Jag avbröt passet på klockan, startade ett nytt - utan upp/nedvarvning.
första intervallen går bra. Men så fort det är dags för gå-vila inser jag att medeltempot på klockan inte börjar om på noll för varje ny del av intervallerna. Jag ändrar inställningarna på displayen för att kunna se medeltempot. Jag försöker med laps med det gillar inte klockan alls. Jag tänker att det kanske nollas när andra springintervallen börjar, men icke. Vid det här laget har jag ingen aning om hur snabbt jag springer eftersom vilodelen har dragit ner medeltempot något väldigt. Allt känns helt meningslöst och jag svär åt klockan. Jag kan verkligen inte känna skillnad på 5.20 och 5.10. Det är inte direkt som att "springa snabbt" och "springa långsamt”. Jag kokar inombords och tänker att just det här är anledningen till att jag inte springer intervaller, jag vet ju inte hur snabbt jag ska springa. I nästa gå-vila ändrar jag ännu mer på inställningarna, skiter i det förinställda intervallpasset och håller koll på klockan själv istället och får leva utan pipen som säger till när det dags att springa/gå. Men det är först till fjärde intervallen, den som ska gå i 4.50-tempo som det faktiskt funkar bra med klockan. Jag har fått ordning på displayerna, jag ser hur lång etappen är, hur snabbt jag springer just den etappen och den totala tiden. Då flyter det på riktigt bra.
Efter fjärde vänder jag och ska springa min snabbaste intervall. Då märker jag att det är ett litet och segt motlut på hela kilometern. Gud vad jobbigt! Jag sliter verkligen men får inte ner tempot under 4.45. Som någon sorts revansch bestämmer jag för att utöka passet med en intervall. Den går också 4.45, men utan större problem i ett svagt medlut. Efter den är jag dock helt mör i benen och det blir återigen lite motlut. Jag krigar mig igenom sista intervallen och klarar den under det utsatta 5-tempot.
Helt slut ägnar jag en del av min vila till att lägga mig rätt ner. Mina ben skakar.
Snart joggar jag hemåt, 3,5 km. En 80-nånting dam som är ute med sin hund säger till mig att det ”ser väldigt snyggt ut. Du springer snyggt!”. Så snällt och uppmuntrande! (Inte som den där gången en bygg-gubbe ”skämtsamt” ropade åt mig att jag behövde öka farten ifall jag ville klara göterborgsvarvet. Snark. FU.) Jag började fantisera om att damen var en gammal löparlegend som hade stenkoll på löpning och teknik.
När jag kom hem hade jag sprungit 13 km, med gåvilan borträknad. Jag var mycket trött. Gjorde misstaget att inte äta vilket resulterade i illamående och bedrövelse. Jag åt glass, ostmackor och drack lyxjuice vid 23 för att få ordning på blodsockret. Det var gott.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar