Kom igen hälen!

Det har inte blivit mycket till löpning det senaste. Efter min lugna spring-och-bad-tur i Stockholm har min häl gjort ordentligt ont. Den har varit synbart svullen (om man tittat noga...) och gjort ont vid beröring och givetvis vid små springande språng.

De senaste dagarna har det dock varit enormt varmt och jag avskyr ju faktiskt att springa i sådan värme. Alltså, jag gör det, men oftast låter jag bli. Det är ju inte något jätteproblem med varma dagar i Sverige. En värmebölja håller sällan i sig mer än en dag eller två. Då kan jag ju lika gärna avvakta och springa igen när det inte är lika dödligt varmt. Jag tappar liksom livslusten när fötterna bränner, solen steker på huvudet och vindarna värmer min överkokta kropp. Men jag sprang exempelvis i Australiens sommarvärme när jag var där. Då skulle ju inte värmen passera så då fick det bli lite bastuträning. Både i Melbournes och Sydneys botaniska trädgårdar fanns vattenfontäner som man kunde rädda dig med. I Sydney fanns även jättestora fladdermöss som flög omkring om kvällarna.

Hur som helst. Hälen.

Hälen har varit dålig. Jag har cyklat en massa för att få in lite motion ändå. Men mest har jag legat som en säl vid havet.

När jag läst på internet om min smärtande häl har det låtit dramatiskt och oroväckande. Man kan ju inte lita på internet, men det var ju inte uppmuntrande läsning direkt. Många och åter många veckor krävdes tydligen för att det skulle bli bra.

Men så hände nåt. Alldeles precis när jag skulle gå och lägga mig klämde jag i vanlig ordning på hälen (gör det så fort jag kommer åt). Och det gjorde inte ont. 

Va?

Hurra!

Jag ropar inte hej ännu, det kan mycket väl vara så att min häl drabbats av tillfällig förvirring. Men den gör faktiskt inte ont.

Hoppet vänder åter! Kanske är jag på fötter innan veckan är slut iaf!


Här är en bild från Australien. Här springer jag förvisso inte men på grund av att jag råkade radera ALLA mina bilder från min hårddisk får man hålla tillgodo med det som jag lyckades återskapa. Här hajkar jag i öknen vid Urulu (Ayers Rock), ca 45 C i skuggan.

Stockholmsspring med bad i mitten

Idag fick jag med min kompis Elin ut på en joggingtur. Eller det var snarare hon som fick med mig. Hur som helst. Hon har anmält sig till midnattsloppet och behöver få in några springpass innan dess.

Hon brukar springa till en badplats dryg två km bort, bada och sedan springa hem igen. Jag var tveksam till badet (springa hem i blöta kläder????) men so den säl jag är var jag lättövertalad. Jag begärde dock att vi skulle utöka rundan så att den blev längre.

Vi började i Vasastan där min kompis bor och sprang till hagaparken som ligger i närheten. Där bor förövrigt prinsessan Victoria och det ryktas att hon joggar en del i parken. Undrar hur det funkar. Måste säpomänniskor springa med henne då?

Hur som helst. En vacker park precis vid vattnet. Många olika små stigar och vägar, men inga uppmätta eller utmärkt slingor. Det är mer av en promenadpark än ett friluftsområde. Vi sprang en bit, vände och sprang till badplatsen som låg på andra sidan viken. Jag delade med mig av mina få tips. Tänk på det här i nedförsbackarna, kom ihåg att sträcka på dig, satsa på att sätta i framfoten först i steget, osv.

Vi höll en stabil och hållbar takt, precis under 6-tempo. Elin vill springa under 60 minuter och det är jag övertygad om att hon kommer att klara.

Efter drygt 6 km var vi framme vid badet. Vi tog ett snabbt och avkylande bad. Otroligt skönt faktiskt. Sen upp, på med kläderna och iväg.

Jag såg otroligt svettig ut (eftersom jag hade på mig blöta kläder), medan elins tröjmaterial var lite mer diskret. Jag låtsades att vi hade varit ute på ett stenhårt intervallpass, men sanningen var ju lite annorlunda.

Jag såg på klockan att vi skulle ha sprungit drygt 8 km när vi kom hem. Redan det var rekordlångt för Elin. Med mina lätta tvångstankar om jämna siffror tyckte jag att vi skulle springa ytterligare lite till så att vi fick ihop 9 km.

- Nej, svarade Elin.

- Vi får se, sa jag (och myste).

Elin var inte ett dugg svårövertalad! När vi var nästan hemma var vi tvungna att stanna vid ett övergångsställe. Då hade vi bara 250 m kvar hem, och när jag berättade hur lite det krävdes för att få ihop 9 km - och hur gött det skulle vara att kunna säga att man sprungit det, var hon game. Det regnade, jag hetsade att vi skulle spurta lite och vi landade på pricken på 9 km. Yes!

Jag klagade i början på att det gjorde ont i hälen, men det var inte så farligt efte några km. Det kändes dock inte jättebra när vi kom hem och jag förökte stretcha bort det onda. Det funkade inte.

På kvällen gick vi på en svingrym konsert med Angel Haze. Det innebar vristhopp i 60 minuter på hårt golv, bland ölflaskor och en massa andra fötter och efter det haltade jag och hälen hem. Aj aj aj.

Det får nog bli simning och cykling i några dagar nu.

Överkittad i morgonsolen

Häromdagen tyckte jag att jag var överkittad (för många löparattiraljer på en gång) när jag hade keps på mig. Tja, idag gick jag loss ytterligare. 

Dels testade jag min nya löparkjol (den är mer av en tenniskjol och var faktiskt skönare än den som kallades  "löparkjol" av nike). Bara där, vid kjolen, är jag på djupt vatten. Är inte så bekväm i det än. 

Sen slängde jag på mig mig lilla knallrosa magväska för set fanns ju inga fickor på kjolen. Oerhört praktisk magväska dock. 

Som grädden på moset tog jag på mig min gröna skärm/keps. 

Ja, det blev för mycket av det goda. Men herregud, det var ju ingen som brydde sig. 

Jag hade betydligt större besvär av att jag fick erfara löparmage för första gången. Det händer alltså i stort sett aldrig mig. Men det gick bra. Jobbigt annars. 

Trots att klockan bara var strax efter 07 var det en massa människor ute och motionerade. (Men det ser folktomt ut på bilderna, jag vet.) Kanske kunde inte de heller sova i den tropiska värmen. Men ja, sådär mycket folk har det inte vart sedan veckan innan göteborgsvarvet. Jag körde mitt race genom slottsskogen, min korta vanliga runda på 6 km.

Hälen kändes bättre, jag besvärades inte lika mycket utav smärtan, men nu efteråt känns det faktiskt inte stålande. Tittar man noga kan man se att jag är svullen. Eftersom jag ska åka iväg och hälsa på kompisar blir det nog några extra vilodagar för foten.

Är det en jättedålig idé att springa i åskan?

Idag var det ju high chaparral i väderläget. Supersvettig sommarvärme byttes snabbt ut till vrålregn och åska. Jag gillar förvisso att springa i regn, men det känns ju helkonstigt att gå ut just som himlen öppnat sig och regnet är som en jättespann vatten som hälls från ovan.

Så jag avvaktade. 

Regnet avtog, men åskan mullrade fortfarande bland molnen. Är det ok att springa då eller är det suicidalt? 

Jag väntade lite till. Inte värt att riskera livet.

Sedan gav jag mig ut i bastun. Varmt och fuktigt och jag längtade efter en rejäl slut som kunde svalka mig. 

Den kom inte. Som en kompromiss körde jag in huvudet i diverse lövverk som jag sprang förbi. Mycket skönt, men man ser lite galen ut.

Jag fick korta ner dagens tur från 10 km till 7 km för att hinna till cykelverkstan där jag skulle hämta min cykel. (Skyller allt på regnet, hade inte det vräkt ner skulle jag hunnit med alla km). 

Det var riktigt segt idag faktiskt. Kanske satt intervallerna kvar i benen, kanske var det värmen som tyngde mig. Jag fick dessutom ont i hälen efter det senaste passet och det släppte (verkligen) inte medan jag sprang. 

Det var helt ljuvligt att hoppa upp på cykeln och rulla hemåt. Cykel är mitt favoritfärdmedel.

Nu vankas ytterligare en semestertripp och det är inte helt självklart hur jag ska klämma in träningen. Men det löser sig.

Sommaren roligaste, jobbigaste och mest jävla frustrerande runda

Ja herregud, föga anade jag att det skulle bli så mycket känslor i omlopp på ett ynka intervallpass.

Jag har varit på tältsemester ett par dagar och redan där sprack tidsschemat jag skulle hålla. Jag ska ju springa efter Runners Worlds schema för att klara milen under 50 minuter, men på semestern blev det bara 4 km jogg vid ett tillfälle. Så när jag kom hem söndag eftermiddag längtade jag faktiskt efter att få komma ut och kötta lite. Trots att det var 100 grader varmt.

På schemat stod 6x1km progressivt. från 5,20 till 4,40.

Jag knappade in allt i min garmin, inklusive uppvärmning och nedjogg, och sprang iväg. Jag förstod inte riktigt hur lång uppvärmningen skulle vara men tänkte att det nog visar sig. Den slutade inte efter varken två km eller 10 minuter och vid det här laget ville jag ju bara komma igång med intervallerna. De skulle juu inte vara i några omöjliga hastigheter och jag ville inte ödsla mer energi där i sommarhettan.
Just precis här möter jag en tjej som säger att hon läser min blogg. Haha! Fantastiskt! Jag blev så chockad och glad. Jag frågade henne lite snabbt om hon visste hur länge min klocka skulle hålla på med uppvärmning. Hon sa rätt koncist att klockan inte var… så bra. Jag avbröt passet på klockan, startade ett nytt - utan upp/nedvarvning.

första intervallen går bra. Men så fort det är dags för gå-vila inser jag att medeltempot på klockan inte börjar om på noll för varje ny del av intervallerna. Jag ändrar inställningarna på displayen för att kunna se medeltempot. Jag försöker med laps med det gillar inte klockan alls. Jag tänker att det kanske nollas när andra springintervallen börjar, men icke. Vid det här laget har jag ingen aning om hur snabbt jag springer eftersom vilodelen har dragit ner medeltempot något väldigt. Allt känns helt meningslöst och jag svär åt klockan. Jag kan verkligen inte känna skillnad på 5.20 och 5.10. Det är inte direkt som att "springa snabbt" och "springa långsamt”. Jag kokar inombords och tänker att just det här är anledningen till att jag inte springer intervaller, jag vet ju inte hur snabbt jag ska springa. I nästa gå-vila ändrar jag ännu mer på inställningarna, skiter i det förinställda intervallpasset och håller koll på klockan själv istället och får leva utan pipen som säger till när det dags att springa/gå. Men det är först till fjärde intervallen, den som ska gå i 4.50-tempo som det faktiskt funkar bra med klockan. Jag har fått ordning på displayerna, jag ser hur lång etappen är, hur snabbt jag springer just den etappen och den totala tiden. Då flyter det på riktigt bra.

Efter fjärde vänder jag och ska springa min snabbaste intervall. Då märker jag att det är ett litet och segt motlut på hela kilometern. Gud vad jobbigt! Jag sliter verkligen men får inte ner tempot under 4.45. Som någon sorts revansch bestämmer jag för att utöka passet med en intervall. Den går också 4.45, men utan större problem i ett svagt medlut. Efter den är jag dock helt mör i benen och det blir återigen lite motlut. Jag krigar mig igenom sista intervallen och klarar den under det utsatta 5-tempot.

Helt slut ägnar jag en del av min vila till att lägga mig rätt ner. Mina ben skakar.

Snart joggar jag hemåt, 3,5 km. En 80-nånting dam som är ute med sin hund säger till mig att det ”ser väldigt snyggt ut. Du springer snyggt!”. Så snällt och uppmuntrande! (Inte som den där gången en bygg-gubbe ”skämtsamt” ropade åt mig att jag behövde öka farten ifall jag ville klara göterborgsvarvet. Snark. FU.) Jag började fantisera om att damen var en gammal löparlegend som hade stenkoll på löpning och teknik.

När jag kom hem hade jag sprungit 13 km, med gåvilan borträknad. Jag var mycket trött. Gjorde misstaget att inte äta vilket resulterade i illamående och bedrövelse. Jag åt glass, ostmackor och drack lyxjuice vid 23 för att få ordning på blodsockret. Det var gott.

Jomen det är klart jag springer

Det var ju djärvt att döpa förra inlägget till "Återkomsten" och sedan inte skriva någonting på en smärre evighet. Men det var faktist en återkomst då, och jo, jag har fortsatt springa. Jag har bara haft lite sviktande blogginspiration.

När jag själv läser bloggar, framförallt träningsbloggar, tycker jag om att höra (läsa) om dagligt tragglande och bli påmind om att det finns en massa människor som pallrar sig ut dag ut och dag in. Det är inte nödvändigtvis det mest extrema träningspassen som jag läser om som peppar mig. Tvärtom. Jag blir mer taggad av "kan hen kan jag".

Likväl tröt min egen inspiration när det kom till att blogga om tragglandet. Det plus att det blev en lite kaosartad avslutning på jobbet innan semestern vilket fick mig att ta en paus från... tja det mesta.

Jag drog ut till sommarstugan, åt chips och kollade på mitt-på-dagen-tv, promenerade lite ibland och sprang lite ibland. På en av rundorna försökte jag springa en mil så fort jag orkade. Har redan förträngt resultatet. 52.30 tror jag. Efter det bestämde jag mig för att följa ett träningsprogram för att komma under 50 minuter. Jag vet en massa personer som inte är några superidrottare som springer sub 50. Jag vill också det.

Det som är lite gött med det här programmet (från Runners World) är att jag ska spring rätt långsamt på mina distanspass. Idag startade jag med 9 km i 5.45-tempo. Inte någon enorm skillnad från mitt medeltempo från när jag springer så fort jag kan, men vilken otrolig skillnad i ansträngning! Jag var knappt svettig när jag kom hem (nästan sant).
Jag gick även på ett gratispass i Slottsskogen. Det var rörlighet för löpare. Jag var visst inte så rörlig som jag trodde...

Imorgon ska jag ut på lite spontan campingssemester. Får se hur det blir med träningen, men skorna är nedpackade.

Köpte förresten precis ett par nya skor. Adidas Energy Boost. Har hör att de ska vara ganska speciella. Valde en större storlek än vanligt, kanske kan det hjälpa mig med mina skavsår. Vi får se. Men det var ju rea på dem, det är mycket rea överallt nu. Kjolen på översta bilden köpte jag för en billig peng härom dagen. Nu ska här springas med stil!

PS. Loggar mina pass på jogg.se nu för tiden. Om någon är otroligt intresserad av det.

PS 2. Jag har ju haft intentionerna att blogga, så det har blivit några dokumentationsbilder.