Ryggsäcksdjungeln

Jag letar efter en ny ryggsäck. Min förra, en från Salomon som har några år på nacken har börjat ge upp. Dragkedjan har börjat lossna på sätt som jag inte förstår hur jag möjligtvis skulle kunna laga. Efter att ha nojat bra länge över att ryggsäcken plötligt skulle gå sönder på riktigt, företrädesvis mitt på Älvsborgsbron så att allt jag knött ner sprids för vind och våg, fick jag en ny ryggsäck i födelsedagspresent. En lättviktsryggsäck från inov8. Snygg och bra, men det är för stor för mig. Den sitter inte bra.

Eftersom man nu för tiden, åtminstone jag, köper ca 90 procent av alla mina träningsgrejer via nätet kan jag inte prova ryggsäckarna. Därför siktar jag helt och hållet in mig på ryggor som är gjorde för kvinnor. Det är inte helt enkelt.

det jag vill ha:
- en väska som rymmer ca 14 liter.
- lätt
- vanliga axelband (inte västformad)
- helst inte ha vätskeblåsa
- sitta bra, dvs anpassad för en mindre rygg, smalare axlar och helst ha midjebandet i midjan, inte på höfterna.
- ha någon sorts spännband eller resår som man kan justera så att innehållet i väskan inte hoppar runt för mycket.

Visst, jag har några önskemål, men det är ju ändå ganska basic funktioner. "Axelband" liksom, jag begär inte några mirakel direkt.

På sätt och vis är utbudet högst begränsat, men det finns ändå en del olika märken och det tar en hel del researchande för att hitta något vettigt.

Jag har funderat på Osprey, ett märke som främst gör ryggsäckar för cyklister. De har kvinnoväskor, men efter att ha kollat på youtubefilmer och bildgooglat tycker jag att deras väskor har för många funktioner för mig. Det är en miljon fack och mycket plats till en stor vätskebehållare. Som jag aldrig använder. Det blir för mycket tyg, för tjockt och fluffigt.

Jag tycker om märket Nathan. Har en minimal midjeväska från dem och vill gärna köpa en flaska man håller i handen när man springer. De har en smidig och snygg lösning på en sån. Men uppenbarligen jobbar de inte så mycket med ryggsäckar. De största de har är på två stackars liter.

Och så har vi Deuter. De har en slim line som är anpassad för kvinnor. De har en massa snygga ryggsäckar, även om just slim line-väskorna inte är superroliga. Där är kruxet att jag inte hittat någon bra storlek. Bara 8, 10 eller 18 liter. Men Deuter är helt klart en kandidat.

Slutligen hittade jag en bubblare av märket Gregory. En tjejväska på 14 liter, stora funktionella fack, justerbara band, 50 procent rea på addnature. Det är en dagsturväska för hajkars, men den borde funka tycker jag. Oroar mig för att den ska vara tjock och osmidig, men tja, den verkar åtminstone väldigt prisvärd.

Jag är hopplös med sådant här, grubblar i veckor. Jag köper väl en väska lagom till jul eller nåt.
God natt.

Backintervaller och nästan omöjlig yoga

I helgen har jag kommit ut och sprungit igen. Förkylningen ligger som ett obehagligt lock i halsen, men det orkar jag inte vänta ut, det tar ju år och dar innan förkylningars efterdyningar försvinner.
I lördags testade jag egentligen bara hur det kändes, om det funkade att springa. Sprang 6 km och skyndade mig hem för att se damernas tremil. Det var rossligt och pulsen skenade, men ändå en lättnad att få komma ut.

Igår, söndag, var vädret be-drövligt. Sådant deppigt väder som fick mig att längta efter att simma i en simhall istället. Jag hade inga planer på att springa, men kom på att det fanns en backe som borde vara bra för backintervaller.
Det tog både en middag och en tupplur innan jag bytte om. Jag är liksom rädd för backar. Och för intervaller. Det är som att jag är så nojig för att misslyckas (oklart hur) att jag inte vågar försöka. Men jag sprang i backen 10 ggr, upp och ner. Jobbigt, javisst, men det var verkligen inget att vara nojig för. Snabbt gick det också. Från dörr till dörr på en dryg kvart. Kanske ett tecken på att jag borde sprungit längre/fler backar.

Sedan kom jag hem och försökte mig på lite yoga. Gjorde några solhälsningar och gav mig på en position jag sett på instagram. Jag låg på golvet och skrattade åt mina taffliga försök, men sen lossnade det. Plötsligt lyckades jag balansera i några få sekunder. Hurra!

Efter paus kommer play

Jaha jaha!?! Här ligger bloggen i träda som en annan åker. Jomen hörrni. Jag har gått igenom två faser under dessa dagar/veckor/vaddetnublir som jag inte har sprungit.

Fas 1: Jag blev trött. Jag ville ligga i soffan och vara trött och sträckkolla Breaking bad. Jamen då gjorde jag det. Sen så var det så himla skönt att jag blev lite rädd för jag hade tänkt att det bara skulle vara just en fas, men när jag låg där, raklång i min blåa manchestersoffa, att det kändes som ett gott sätt att leva. Jag ville icke röra på mig. Men just precis därför piskade jag iväg mig själv och sprang tur och retur till jobbet. Jag tog bilder och allt sådant, men det blev inte av att jag bloggade om det. Sedan återgick jag till att vara trött. Vädret var säkerligen inte heller bra.

Fas 2: Jag blev förkyld. Detta bedrövliga. Tre dagar med tjock och konstig hals och känslan av att det fortfarande finns hopp! Hopp om att förkylningen inte ska blomma ut. Men det gjorde den. Och som den blommat. Min jobbarkompis sa att hon aldrig varit med om någon som nyst så mycket. Jag snittade väl fyra nysningar på raken var femte minut den värsta dagen. Ett evinnerligt snytande.

Nu ser jag ljuset i tunneln. Nu hoppas jag att mina sista förkylningsdagar är räknade så att jag kan komma ut. Är även taggad på att simma lite mer.

Är även taggad på att hitta en ny ryggsäck. Jag och min kvinnorygg är inte långa nog för alla mansryggsäckar där ute. Det måste ju finnas någon vettig rygga där ute. Om ni har tips, dela gärna.

Dagens jobbjogg (och en bild på en hund)

Tillbaka på bron igen! Fortfarande hungrig, det går liksom inte över. Mer mat, jag vill ha mer mat!

(OBS, jag äter. Därav oförstående till hungern.)

Jag tycker att det är oerhört skönt att springa till jobbet. Jag vaknar till, och det känns gött att ha hunnit göra nåt redan innan jobbet. Däremot är jag trött på min väg till jobbet. Det känns väldigt oinspirerade. Saknar skogen! 

Jag tycker att det är lite mysigt att äta min frukost framför datorn. Men idag hade jag överdrivet många lådor i ryggsäcken. Ett helt lådberg.

Det här är en hundvalp. Den är lurvig och social och finns på mitt jobb. Tom jag som är hundrädd gillar den. 

Imorgon ska jag inte springa. Men till helgen skulle det vara gott med ett ordentligt långpass. Ett långt och långsamt pass.

Högmod går före en jätteseg dag

I morse fick jag ett infall och sprang i motsatt riktning. Inte riktigt så djärvt som det låter eftersom min vanliga väg är längre än den jag valde idag. Jag tror inte att det är mer än 4 km till båten som tar mig till jobbet på Hisingen. Men jag försöker att inte stirra mig blind på kilometrar, det är betydligt viktigare att jag är sugen på att springa i morgon och i övermorgon också. Det är nog med tvång att överhuvudtaget få denna halvsovande klump till kropp att springa innan den ens fått frukost.

Det var skönt med "nya" vyer. Det här är ju min vanliga väg till stan och jobb. Men då brukar jag cykla eller sitta på en spårvagn.

Framme vid båthållplatsen hade jag lite oflyt. Det var några minuter kvar till att båten skulle komma och jag borde ha sprungit på stället för jag blev lite väl kall innan det var dags att springa igen.

Åka båt. Andra människor är bättre klädda för en stund på havet såhär års.

Drygt 9 timmar senare var det dags att springa hem igen. Jag var både hungrig och trött och inte det minsta sugen på att springa. Ofta ändras den känslan. Man piggnar till, hungern går över osv. Men idag var det bedrövligt. Det var en kamp, shit vad tungt det var. Kände mig helt orkeslös, den där jättelunchen jag åt hade uppenbarligen gått åt till intensivt kontorsarbete.

Väl hemma lagade jag mat i en timma. Också en kamp.
Mycket kämpande mellan 17.30 och 20.00 alltså.

Double rainbow-känsla

Efter några dagars både frivillig och ofrivillig vila var jag tillbaka i springskorna idag. Den frivilliga vilan berodde dels på helg med fest och återhämtning efter festen och allmän återhämtning, den ofrivilliga vilan berodde på krasslighet och att jag beställt hem en sån där matkasse och var mycket nervös över att den inte skulle hitta hela vägen hem till mig. Vakade som en hök över min ytterdörr i flera timmar. (Sen kom den, en hel låda med mat. Julafton!)

Så sent som i morse funderade jag över min hälsa, jag kände mig snurrig, hade huvudvärk och var lite svettig på det där febriga sättet. Men det blev bättre under dagen och trots att jag fortfarande kände mig lite vissen var benen pigga! Vila, det är som vanligt ganska bra.

Jag bytte om från färgglada strumpor till springskor och sprang hem från jobbet. Klockan var två timmar mer än brukligt till och med, men benen gick av sig själva. Jag kunde till och med ta i, trycka till i stegen. Vet inte om det gick så mycket snabbare än vanligt, jag springer nästan aldrig med gps-klocka när jag redan vet hur långa mina rundor är. 

Det kändes bra! Så himla skönt. Det är så segt när benen bara är som klumpar under kroppen, man får ingenting tillbaka hur man än peppar de små liven. Men plötsligt händer det, double rainbow osv.
Det är just precis den där starka känslan som åtminstone jag vill åt. Ska bra försöka fixa så att känslan håller i sig lite längre än dessa 7 km.

Jag stannade till och med mitt i backen på älvsborgsbron och tog en bild. Det gör jag aldrig annars. Då måste jag springa upp till toppen, får ej stanna innan. Vanligtvis är det väldigt tungt just i den backen, men idag gick det så lätt att jag var värd att stanna en snabbis.
Man får ju unna sig.